Excalibur (1981)
Legender brutna genom ett blodigt prisma
Jag kan ha sagt det förut, men Peter Jacksons respektfulla omvrängande av Tolkiens ringen-böcker fick mig ofta att tänka på John Boormans märkliga epos om Arthur och gänget. Dels visuellt, dels i de friheter man vågar ta sig med legendariskt stoff. Den stora skillnaden - att Sagan om ringen har en glasklar förlaga och en namngiven författare - gör faktiskt inte så stor skillnad i mina ögon.
Legenden om Arthur och riddarna av runda bordet borde med sitt dunkla ursprung och sina storslagna symboliska och religiösa tolkningsmöjligheter vara en guldgruva för filmaren, men märkligt nog finns det inte så himla många filmer med en sann mytisk anda på temat. Tonfallen i skildringarna på duken går istället från sköna vansinnesdåd som "Monty Python and the Holy Grail" via tecknade barnfilmer som "Svärdet och stenen" och "Quest for Camelot" till halvtama, nästan realistiska rullar som "Den förste riddaren" eller rentav musikaler som "Camelot". Boormans version sticker ut, genom att ta sig an legenderna på det sätt som jag tycker vore självklart.
Den egentliga huvudpersonen här är nog vare sig Arthur eller hans svärd. Det är Merlin, oförglömligt och konstigt spelad av Nicol Williamson. Olikheterna gentemot Gandalf är nästan lika påfallande som de uppenbara likheterna. Denne kringvandrande trollkarl (med en cool metallhätta och ett lite sjungande tonfall) verkar inte utsänd av någon välvillig makt bortom hav eller himlapäll, utan agerar snarare utifrån eget tycke och hjälper dem han vill.
Han backar inte för att magiskt behjälpa den lustfyllde krigarkungen Uther till ett sängkammarbesök hos fiendens hustru, därmed raserande en bräcklig fred, bara han får "frukten av denna förening". Frukten i fråga är ingen mindre än Arthur själv.
Excalibur, maktens svärd, sitter efter Uthers död fast i en sten och med jämna mellanrum tävlar de starkaste männen (bland andra Patrick Stewart) om att försöka dra loss det och därmed förtjäna kungakronan i det splittrade riket. Men det är väpnaren Arthur, ett antal år senare och nu spelad av Nigel Terry, som närmast av misstag lyckas med konststycket när han följer sin fosterfar till ett tornerspel. En ledare är funnen, även om inte alla respekterar spolingen.
Inbördeskrig utbryter och vägen är inte lätt till ett enat rike där de bästa riddarna samlas runt det runda bordet, symboliserarande ett lyckligt kungadöme. Ej heller varar denna ljuva ordning för evigt. Den bittra Morgana (Mirren), fylld med hämndbegär, och hennes onde son Mordred är två synnerligen otrevliga karaktärer som gärna ställer till ofog och även bland de närmaste finner Arthur svek. Det är kallt på toppen. Till slut finns det bara en sak att göra; försöka hitta den heliga graalen.
"Excalibur" är en blodig, smutsig och sexuellt medveten historia. Men den bejakar fullt ut legendernas magiska teman utan att försöka rationalisera dem. Resultatet blir mycket märkligt och fortfarande sevärt om du frågar mig. När landet är i kris och allt är kasst är det lerigt och deppigt så man blir alldeles nedslagen - inte minst när en fågel plockar ut ögat på en död riddare dinglandes i ett träd, i en scen jag aldrig glömmer. Men när riddarna enade stormar fram blänker deras rustningar så man blir bländad och för övrigt tycker sig se filmteamets strålkastare spegla sig. Boormans envetna men passande användning av Wagnermusik och Orffs "Carmina Burana" förstärker den suggestiva och mäktiga stämningen.
"Excalibur" är på många sätt en konstig film, och för många blir det lite väl mycket av det mörka och blodiga. Själv gillar jag den i alla fall. Hellre djärv ambition och några snedsteg än ett försiktigt hanterande av legendernas mest generella element, tycker jag. Fyra russin blir det.
© Anders Lindahl
2004-07-02
Originaltitel: Excalibur
USA, 1981
Regi: John Boorman
Med: Nigel Terry, Helen Mirren, Nicholas Clay, Cherie Lunghi, Nicol Williamson, Robert Addie, Gabriel Byrne, Liam Neeson, Patrick Stewart
Genre: Fantasy, Krig, Äventyr
