Pitch Black (2000)
En glad och otäck överraskning
Ok, intet nytt under solen, eller i det här fallet de tre solarna. En skara rymdresenärer kraschlandar på en planet som först verkar helt obebodd, men upptäcker snart en hotfull närvaro. Under jorden lurar varelser (för när man är ute i rymden pratar man om inte om "djur" utan om "varelser") som inget hellre vill än att skada och oftast äta andra varelser, såsom vilsekomna människor. Påfallande snabbt skaffar sig människorna en klar uppfattning om situationen och försöker - medan deras lilla grupp brutalt och gradvis decimeras - göra det som krävs för att de ska komma hem igen.
"Alien" kommer alltid vara "Alien", och "Aliens" kommer alltid vara "Aliens", de bästa i sina respektiver sub-genrer, och de nya filmmakare som ger sig in i kampen kommer väl aldrig nå samma kraft och originalitet. Men, försöka kan man väl, och det är illa snyggt gjort här. Snyggt och konsekvent. Den hårda, ganska cyniska ton som präglar inledningen håller i sig filmen igenom, och även om det finns både ögonblick av heroism och tragedi så är det snyftande gullegullet och mästrande pekoralet långt borta. Om man skulle invända något vore det kanske att tonen vid något enstaka tillfälle blir nästan parodiskt hård och karg, som när Vin Diesels karaktär ska berätta om sin inställning till tro och Gud. Visst, du är tuff, men ta inte i så du kräks ...
Regissören David Twohy är huvudsakligen manusförfattare och har varit med och skrivit ett antal ganska kända filmer, men som regissör är hans största tidigare triumf den ganska lättglömda "The Arrival", en mer jordnära science fiction-rulle med vissa poänger men ingen egentlig nerv. "Pitch Black" är hans tredje film och kanske början på något intressant.
"Pitch Black" är låg-budget, med SciFi-mått mätt. Den är inspelad i Australien, och ett flertal av skådespelarna är australiensare. Ingen av dem är särskilt berömd, eller var åtminstone inte det innan. Vin Diesel, som nästan äger filmen i sin roll som stenhård muskulös mördare med vaga antydningar till medmänsklighet, var tydligen med i "Rädda Menige Ryan", men vem han spelade kommer jag ärligt talat inte ihåg. Här är han filmens självklara medelpunkt och levererar stygga repliker på ett raspigt sätt som får en att verkligen lyssna, kanske i ren överlevnadsinstinkt. Riddick, som Diesels karaktär heter, har låtit operera sin ögon för att kunna se i mörkret, ett praktiskt ingrepp när man dömts till livstids fängelse i totalt mörker. I filmens början har han dock både hunnit rymma och bli tillfångatagen igen. Hans mörkerseende visar sig vara användbart när planetens alla tre solar ställer sig på rad och en total solförmörkelse inträffar. Vanligtvis är det aldrig natt på planeten, så när mörkret väl kommer passar de ljuskänsliga monstrena under marken på att ge sig ut på jakt.
Cole Hauser, som ska föra Diesel tillbaka till fängelset, är också något av en doldis, även om han figurerat i några kända filmer, och Mitchell har tydligen varit med i "Neighbours" och diverse mindre berömda långfilmer. De, liksom de flesta andra, fungerar mycket bra, kanske mycket på grund av att ingen stjärna tillåts klampa in på scenen och stjäla uppmärksamheten. I sådana här filmer är det den som spelar bäst som blir "stjärna", vilket ju är helt rätt.
Vad som överraskar mest är dock effekterna. Ibland får man nästan "Starship Troopers"-vibbar när Varelserna anfaller i sin myllrande mångfald, och banne mig om det inte känns som om både människor och monster är på samma plats samtidigt. Särskilt läcker är ljussättningen, som faller med samma hårda, avtecknande känsla på båd folk och fä. Mäkta stiligt gjort är det, och inte av branschens berömdaste trixare heller. Inga ILM- eller Digital Domain-gubbar här; effektmakarnas namn är, åtminstone för mig, lika okända som de flesta skådespelarnas. Imponerande.
"Pitch Black" tillhör en underkategori av science fiction-skräck, de som slåss med lite mindre pengar och mindre stjärnor, typ "Mimic" och i viss mån "Species", och i den ligan ligger den väldigt bra till. Så trots att den varken är unik eller för den delen riktigt gripande kan jag inte annat än att tilldela "Pitch Black" fyra russin, för ett jobb mycket väl utfört, och för ett par svettigt spännande timmar. Att den lurar på några riktigt klockrena repliker, har cool musik av Graeme Revell och i slutändan faktiskt är en berättelse om en människas början till förlösning och förbättring gör ju inte saken sämre.
© Anders Lindahl2001-03-17