The Garden of Bronze (2017)
Studie i sorg och sökandets metodik
Ett barn försvinner. En liten flicka, senast sedd i sällskap med sin barnflicka på väg till en fest. Ett redan ansträngt äktenskap mellan de två föräldrarna sätts på ännu större press. Redan i de inledande sekvenserna står det klart att deras relation saknar något. Kanske är hustrun rent kliniskt depressiv. Eller vad handlar det om? Några poliser sätts att utreda fallet med försvinnandet. Så långt finns det mycket som påminner om ett otal andra kriminaldramer. Utom möjligen att det här väldigt snabbt hittar en egen ton, ett personligt tilltal. Och att det som omväxling inte utspelas i en svensk eller anglosaxisk omgivning utan i Sydamerika. Buenos Aires, Argentina för att vara mer exakt.
Suggestivt och med stark betoning på psykologin sätter serien sina hjul i rullning. Det handlar om en frustrerad far som undrar varför utredningen inte kommer någon vart. Om en privatdetektiv som börjar intressera sig för fallet. Om de utredande poliserna som arbetar inom ett system där det här kanske är inte det allra viktigaste fallet att lösa, ur de överordnades perspektiv.
Sorg kan leda till handlingsförlamning. Men här handlar det om både krisbearbetning och kraften i att söka svaren. Och vilka misstag man kan begå i sin iver att få dem. En sörjande man vars hela liv slagits i spillror, rasar trots allt inte ihop totalt. Men det är oklart vem han egentligen ska lita på, polisen eller den där egensinnige privatdeckaren som erbjuder sina tjänster. Är det organiserad brottslighet som ligger bakom eller något helt annat? Det här är en serie som lyckas åstadkomma en genuin aura av ovisshet om allting. Inte minst om vart allt ska ta vägen och om vad historiens huvudsyfte egentligen är. På ett bra sätt.
Här finns en ihållande intensitet som inte översätts i actionscener framför allt. Det andas ett djupt allvar, men med en dos humor mitt i allt, inte minst framkallad av den okonventionellt opererande privatsnoken. Berättelsen har en kronologisk struktur som inte ska ordas alltför mycket om, men den bidrar till komplexiteten.
Stämning, ämnesval och strukturen med en utbredd tidsrymd för tankarna till bland annat den argentinska originalversionen av thrillern ”Hemligheten i deras ögon”. Och liksom där finns många funderingar om rättvisa liksom bristande tillit till rättssystemet och förtroende människor emellan överhuvudtaget.
Sorg som sagt. Och envishet. Huvudpersonen Fabián (den utmärkte Joaquín Furriel) demonstrerar en nästan fanatisk vilja att söka sanningen, vad den än kan kosta. Är det för melodramatiskt? Nej, jag tycker inte det. Känslostarkt blir det i alla händelser och med en ständigt gnagande osäkerhet, parat med en oförutsägbarhet om var vart berättelsen egentligen vill leda oss. En del små invändningar kan man väl ha mot hur trovärdigheten ser ut i enskilda lägen. Men den här argentinska HBO-serien säger något sant. Och säger det med övertygelse. Och inte minst på ett mycket fängslande sätt.
© Johan Lindahl2017-10-07