Inferno (2016)
Vart är vi på väg?
Så här dåligt har han sällan mått, symbolologen Robert Langdon. Som om en skottskada i huvudet och en oförklarlig förflyttning till Florens, där han vaknar upp på sjukhus, inte vore nog hemsöks han också av infernaliska syner. Riktigt obehagliga bilder, faktiskt. Minnesförlust, ner på språknivå, gör förvirringen än värre. Och någon försöker mörda honom. Plötsligt är han på flykt tillsammans med en ung kvinnlig läkare (Jones) som han sin vana trogen inte kommer bli kär i. Och det är inte bara sin egen livhanke han måste rädda. Halva mänsklighetens livhankar ligger närmare bestämt i vågskålen.
Överbefolkning, ett högst verkligt problem förstås, bemöts i den tredje Langdon-filmen med en något mer drastisk metod än David Attenboroughs sentida informationskampanj. Men den projicerade ökning som miljardären Zobrist (ja, så heter han) hänvisar till för att motivera sin skräckinjagande lösning känns inte riktigt korrekt. Salig Hans Rosling hade nog velat ha ett ord med i laget.
Kan planen stoppas innan den sätts i verket? Och vilka av alla de som blandar sig in i leken vill väl? Både WHO och ljusskygga instanser med stora resurser är representerade, bland annat av Irrfan Khan i filmens bästa biroll och Omar Sy från "En oväntad vänskap" i ... en annan biroll.
I bakgrunden hägrar Dante, diktaren vars beskrivning av helvetet har format bilden av detsamma alltsedan "Den gudomliga komedin" släpptes någon gång på 1300-talet.
Det blir om inte annat mysigt, helvetestemat till trots. Ledtrådar (ofta fånigt lättlösta) i kedja skickar våra hjältar mellan kulturella och konstnärliga landmärken i en hektisk bildningsresa med mycket på spel och generöst med föreläsningar på flyende fot. Känns det igen? Jo, Dan Brown messar inte gärna med framgångsreceptet. "På spåret" möter James Bond och "Skattjakten", ni vet, det där gamla programmet med Johan Thorén. En hel del övertydlighet kombineras med ett ganska bra driv och flera twistar, inte alla väntade.
Men infernotemat bleknar alltmer, som om de inte vetat vad de ska göra med det efter att ha plockat några läskiga bilder och en ingång till Florens. I Da Vinci-filmen försökte de släta över några av Browns faktamässiga blundrar men behöll den omtalade grundidén. Här, i en historia som förment kretsar kring helvetet, ett ämne som Bibeln faktiskt talar sparsamt om men många förkunnare av olika skäl har fokuserat desto mer på och gjort till en hörnstolpe i tron, undviker de det teologiska nästan helt och hållet. Synd.
Finalen är inte lika idiotisk som den i "Änglar och demoner" och de har hittat, eller snarare återskapat, en stilig miljö på en intressant plats att förlägga slutspänningen till. Slutet bjuder dock också på en del tafatthet och ett nästan komiskt lamt inslag av onödigt "omöjlig" kärlek.
Mitt dilemma är att jag gillar Ron Howard (inte minst som berättarröst i "Arrested Development") men är mäkta oimponerad av Dan Brown. Den förstnämnde lyckas inte förvandla den sistnämndes böcker till särskilt mycket bättre filmer, och jag förstår inte riktigt vad som får honom att envisas med att försöka. Jag tycker det är lite mysigt att se dem men är så inställd på att de ska vara kassa att jag blir glatt överraskad över allt som inte är det. Jag är med andra ord nästan oförmögen att betygsätta dem på ett vettigt sätt. Men det blir en tvåa ändå. Är man på rätt humör är det en hyfsat underhållande resa.
© Anders Lindahl
2017-03-05
Tack till Sony Pictures Home Entertainment för recensionskopia
Originaltitel: Inferno
USA, 2016
Regi: Ron Howard
Med: Tom Hanks, Felicity Jones, Irrfan Khan, Ben Foster, Omar Sy, Sidse Babett Knudsen, mfl
Genre: Äventyr, Religion/filosofi, Thriller
Hemmabio: 2017-02-27
Relaterat: Da Vinci-koden (2006) Änglar och demoner (2009)
