Taken 3 (2014)
Alla goda ting är tre. Ibland.
Bryan Mills.
With his very special set of skills. Nu kan han verkligen behöva dem. Oskyldigt anklagad för mordet på sin före detta fru gör han en Mills och rymmer spontant från den polisstyrka som så intresseväckande snabbt kommit på plats för att gripa honom. Och sedan är karusellen igång. Igen. Så dags i denna tredje installation av ”Taken”-sagan har du redan förstått att Bryan inte riktigt kan acceptera att hans dotter vuxit upp och blivit en ung kvinna istället för en liten flicka, men de har ändå en bättre relation än inledningsvis i den första filmen. Så är även fallet med exfrun som egentligen trånar efter honom trots att hon är nu inne på sitt tredje äktenskap. Med en man som det tydligen inte fungerar helt kosher med.
Vidare verkar några ryska gangsters vara i farten. Igen. Har vi sett det förut? Och hela premissen med ’oskyldig man misstänks för mordet på sin fru’, känns också igen, om inte annat från den moderna halvklassikern i actiongenren, ”Jagad” med Harrison Ford och Tommy Lee Jones. Nu har Liam Neeson Ford-rollen medan förföljaren, den nitiske och definitivt inte ointelligente brottsutredaren görs av Forest Whitaker. Han kan det här gamet. Att växla från djupaste hängivenhet och målmedvetenhet till små skratt och hemlighetsfulla insikter. Jakten inkluderar inte oväntat en hel del handgemäng, oansvarigt bilkörande och andra aktiviteter som rent logiskt borde försätta allmänheten i livsfara och hur många oskyldiga som eventuellt stryker med i Mr Mills envisa försök att rentvå sig själv blir väl aldrig riktigt klarlagt.
Patriarken för en av världens mest otursförföljda familjer behöver således inte åka utrikes för att hamna i skottlinjen den här gången. Det kan ju vara trevligt som omväxling. De franska filmmakarna försöker spänna bågen mer än tidigare ifråga om storyn. Där de tidigare filmerna klockar in kring 90 minuters-strecket dras den här avslutande (antar jag) delen ut till nästan två timmar. Det kräver fler komplikationer och inte samma förlitande på enbart ett rakt narrativ och oavbruten aktion. Karaktären Bryan Mills fungerar fortfarande som en faderlig gestalt med förmågan att förvandlas till dödsmaskin vid behov. Och det behövs, särskilt i en film som den här gången stupar på sin egen orimlighet så många gånger att det till slut inte spelar någon roll längre. Det är bara en sådan film. Hur många gånger den travar över gränsen till det otroliga blir inte längre intressant. Flyhänt förfarande i sig kan vi fortsätta räkna med. Men i grunden blir det aldrig särskilt spännande eller överraskande. Tjusande för stunden men aldrig så nervkittlande som det borde kunna vara.
Sentimentalitetsfaktorn är högre den här gången och Mills gamla vapenbröder från de där väldigt, väldigt hemlighetsfulla operationerna de en gång sysslade med, får mer spelrum den här gången. Det kan man väl även säga om dottern Kim (Maggie Grace) också. Sedan är frågan hur mycket mer vi behövde veta om familjen Mills universum och om det var just de här fördjupningarna vi ville ha. Döm själva.
© Johan Lindahl2017-04-16