John Wick (2014)
Adrenalinkick utan emotionell resonans
Proportionell respons. Hört talas om det någon gång? Det är ofta en dygd som rollfigurer i sådana här filmer inte lägger så stor vikt vid. 'Öga för öga, tand för tand'. De bibelorden brukar bland framhållas som ett exempel på hämndlystnadens mekanismer. Andra förklarar dem som ett sätt att kodifiera och lagföra just något som kan kallas för proportionell respons. Just ett öga för ett öga och inte mer. Som sagt, ”John Wick” skulle aldrig blivit en film om folk alltid resonerade på det viset.
Det börjar bra, tycker jag. Huvudpersonen John Wick har sorg. Han har drabbats av en förlust. Och förutsättningarna förklaras i fragment. Det skrivs oss icke på näsan precis allt vad som hänt tidigare, vilket jag i det läget ser som en fördel. Efterhand kommer jag dock att se det som en brist. Något som försämrar den emotionella förankringen i en film som faktiskt hade behövt mer av det.
Action! På det planet gör filmen dig knappast besviken. Och jag skulle själv enkelt kunna karakterisera den som lite mer än en och en halv timme pulserande, pumpande våldsbalett.
Tekniskt klaffar väl det mesta. Vi behöver ju inte nagelfara alla detaljer där något verkar ologiskt, då blir det inte många filmer i den här genren som skulle klara en översyn i besiktningen. Det blir en dos av de vanliga
set up-scenerna och konfrontationerna där någon som har övertaget är alldeles för omständlig när det kunde räcka med ett nackskott eller något annat effektivt som skulle ha gjort slut på konflikten. Ack ja. Så kan det vara.
John Wick (Keanu Reeves) har förlorat sin fru. Men nästa lärdom för missdådare: ge er inte på en till synes ofarlig man i detta tillstånd. Ta inte hans ovärderliga veteranbil. Och ta inte kål på hans lilla hund. Några ryskättade gangstergossar begår det misstaget och drar olycka över hela familjen. Den närmast ansvarige för överträdelsen är nämligen den osnutne sonen till just en mäktig kriminell karaktär vid namn Tarasov, spelad av Michael Nyqvist. För honom är det numera ingen nyhet att spela skurkroller i internationella filmer. Man kan ha synpunkter på hans förmåga att gestalta just något genuint ryskt. Accenten är avgjort mer svenskklingande än något annat. Annars har han ju närvaron och pondusen.
Men Tarasovs ohyvlade vanartiga sons allvarliga misstag ger honom huvudbry. Och vid ett tidigt tillfälle uppmanar han faktiskt Wick per telefon att bete sig lite civiliserat. Han har faktiskt en poäng. Men då skulle det som sagt inte blivit någon film. Här ska avverkas och massakreras tiotals av hejdukar och hantlangare till maffiabossen. Alltmedan skickliga skådespelare som jag gärna ser igen och igen dyker upp i mindre roller längs vägen. Det blir inte tråkigt. Jag är kluven. Just på grund av den här ihåligheten. Wick har ingen riktig förankring i oss. Vem är han egentligen? Varför ska vi nödvändigtvis sympatisera med honom? Hos exempelvis Denzel Washingtons rollfigur i ”Man on Fire” för ett tiotal år sedan var det uppenbart att hans drivkraft var revansch för den lilla kidnappade flickan han skulle vakta. Som ett exempel på mer effektiv emotionell etablering.
Men här kommer det mest att handla om ren pur adrenalinkick. Det räcker en bit, men inte så långt som jag skulle vilja.
Kick-ass! Kulor som viner. På många sätt klatschigt. Synd bara att det finns ett stort svart hål där hjärtat skulle ha varit.
© Johan Lindahl2016-08-14