The Hateful Eight (2015)
Pratsamt men till slut intressant
Ennio Morricone lever än! Och övertrumfar kanske inte sina största stunder men levererar en värdig start på Tarantinos andra western på raken. Genren Quentin borde vara född till, förutom att "Django Unchained" inte riktigt bevisade den tesen. Hur går det med försök nummer två?
Kurt Russell är "Galgmannen", prisjägaren som helst levererar bytet levande och stannar kvar för att se det dingla. Jennifer Jason Leigh är dumslugt läskig som det burdust behandlade bytet han nyss fångat och forslar i diligens mot staden Red Rock i Wyoming. Samuel L. Jackson är prisjägarkollegan (med ett brokigt förflutet och ett brev från självaste Lincoln i fickan) som de möter i snöstormen. Walton Goggins, bland annat känd som Venus van Dam i "Sons of Anarchy", är en annan vandrare i snön som gör dem sällskap på vägen.
Det pratas. Oj, vad det pratas. Rasism, nord och syd och och grymheter begångna under kriget. Men tids nog landar filmen i det vindpinade värdshus där kammardramat ska utspela sig. Här väntar redan några andra människor, dock inte det värdpar som vanligen välkomnar gästerna. Hemligheter och hot ligger i luften.
Tim Roth spelar en munter brittisk skarprättare, som kanske var skriven med Christoph Waltz i åtanke, och även Michael Madsen får sysselsättning av sin gamle vän så att "Reservoir Dogs"-nostalgin blir än starkare. Och i en fåtölj ser vi Bruce Dern. Vilka är de? Är de vad de påstår sig vara? Det blir spänt. Det blir "vem kan man lita, och heja, på?" Det blir nord mot syd i mikroformat, och ändå inte. Och rätt mysigt, om det är rätt ord.
Tills Quentin har rensat bort alla tvivlarna med sin långsamma och ärligt talat ofta tillgjorda start och efter cirka halva tiden lägger in en ... massa andra växlar. Först en chockerande monolog av Jackson, sedan ett flagrant författarintrång i form av en fullständigt onödig voice-over och så en chockerande vändning till Morricones bästa musik på år och dag.
Och sedan är det rätt och slätt intressant. Blodigt, provokativt och oförutsägbart intressant, där rentav greppet "några timmar tidigare" känns helt rätt. Och Channing Tatum imponererar igen.
Tarantino är dock fortfarande för mycket Tarantino för att göra en rak western och det hade varit intressant att se en sådan. Där han kombinerar sin fortfarande fantastiska förmåga att sätta tittaren på helspänn med en konsekvent ton. Och kanske rentav städar bort det värsta fulspråket. Inte för att det chockerar utan för att det bryter stämningen. Om han verkligen tog lärdom av Leone, Hawks, Peckinpah och sina andra troliga husgudar. Det hade varit riktigt roligt att se.
© Anders Lindahl2016-05-14