Django Unchained (2012)
En helt ny karriär
Inledningen på Quentin Tarantinos första westernfilm, efter diverse Sergio Leone-referenser genom karriären, är tämligen odramatisk. Det skjuts en hel del, det sprutar blod och många dör men det är egentligen inte så vidare spännande. Slav (Foxx) möter tysk prisjägare (Waltz), ex-slav slår sig i lag med prisjägare, ex-slav och prisjägare har en lönsam vinter i den vidunderligt vackra och formidabelt filmade amerikanska vildmarken i väntan på att Django, som han heter, ska kunna friköpa sin hustru. Som en sympatisk westernvariant av inledningen på tv-serien "Spartacus"; 'döda lite åt mig så ska du få träffa frugan till slut'.
Django anlitas först i egenskap av någon som kan identifiera en trio mördare. Han hyser personligt agg mot dem och gillar tanken på att se dem dö, och dessutom få pröjs för sin insats. När han också passar på att personligen avpollettera ett par av dem ser prisjägaren den verkliga potentialen hos sin samarbetspartner - vars hudfärg dock gör honom till persona non grata lite varstans. Det hela utspelar sig ett par år före inbördeskriget och inleds i Texas, så ni kan föreställa er den generella attityden hos vitt folk.
Första timmen är som en lång och allt dödandet till trots ganska trivsam prolog; påfallande enkel, rak och bekymmersfri. Christoph Waltz gestaltar en mer sympatisk karaktär än i supergenombrottet "Inglourious Basterds", men i ungefär samma stil. En jovialisk och vältalig herre som spelar ett högt spel och verkar trivas mest hela tiden. Som före detta tandläkare färdas han i en liten vagn med en stor prydnadstand viftandes på taket. Jamie är anspråkslöst respektingivande utan att egentligen imponera. Man skrattar en del, Quentin håller en konsekvent retrostil nästan hela tiden. Det är underhållande, men man hoppas på mer.
Det är skönt att Tarantino har börjat göra riktig film igen, men han är inte i konstant högform. Scenen med den lilla proto-Ku-Klux-Klanen (ännu en komisk roll för Don Johnson som återsåg kreddighetens ljus i "Eastbound and Down") och deras illasittande huvor pågår så länge att det komiska hinner rinna av den.
Enter Leo DiCaprio, som oftast är så bra att det har blivit populärt att kalla honom 'lite överskattad'. Bara 'lite', märk väl. Själv var jag nyfiken på om han skulle få briljera med det revolvertrixande han lärde sig inför "Snabbare än döden". Otrevlig är han i alla fall, den nyblivne ägaren till Broomhilda (som Djangos hustru till tyske Schultz glädje kallas). I Calvin Candie får duon en värdig motståndare och filmen lite dramatik. Han är också involverad i 'Mandingo-fajting', vilket ger filmen ännu en "Spartacus"-koppling och de tu herrarna en möjlighet till en charad som kan hjälpa dem att nå sitt mål. Eller Djangos mål - Schultz är i det här företaget bara ute efter att hjälpa till, även om han antar rollen av överordnad. Django själv antar den lägsta rollen han kan tänka sig, den som svart slavköpare, och han går in i den på ett imponerande otrevligt sätt. Samuel L. Jackson dyker för övrigt snart upp i den näst lägsta rollen man tänka sig kan i sammanhanget, och han gör den med slemmig bravur.
Nu blir det också en annan sorts film. En där hotet hänger tungt över de långa dialogerna, så som det gör i Tarantinos bästa filmer. Man undrar om Candie genomskådar dem och bävar för konsekvenserna, man fruktar att de ska avslöja sig, man tittar på en spännande film - inte bara en cool och kultig sådan.
Våldsam, har den med rätta kallats, vilket inte borde komma som en överraskning för någon. Tarantino tar dock inte varje tillfälle att generera arbetsskapande åtgärder för smink-teamet. Ibland räcker ett ljud gott för att det ska vända sig i magen. Pratsam är den förstås också, men här pratas det mestadels om relevanta saker. Det är dialog med funktion, serverad i fint paket med Tarantino-rosett. Därmed inte sagt att n-ordet inte flyger förbi oftare än i en raplåt. Kanske rentav oftare än det användes på den här tiden, då ingen reagerade alls över det.
När den väntade våldsexplosionen väl kommer och triggar igång en händelserik final så sker det på ett "Straw Dogs"-vis, alltså inte riktigt på det sätt och av det skäl man väntade sig. Slutspurten har en body count nästan på "Kill Bill"-nivå, men rent krasst blir det lite mer enahanda när det bara pangas och inte fäktas. Överlag så präglas inte slutet av filmen av någon vidare idérikedom. Tarantino kramar inte maximal spänning ur händelser som har potential till det utan faller tillbaka till sitt älskade halv-cheesy skräpfilmsstuk. Och huvudpersonen känner man aldrig att man får riktig kläm på. Iskall eller högst mänsklig och sårbar? Det verkar bero på vilken scen Quentin vill göra för stunden.
Jag vet inte, jag. Jag hade nog väntat mig mer. En trea stannar det på, från denne enkle recensent. Bästa originalmanus-statyn från Oscar-galan känns lite som 'för lång och trogen tjänst'. Senare års bästa western är fortarande ett spel och heter "Red Dead Redemption".
© Anders Lindahl
2013-05-27
Tack till Sony Pictures Home Entertainment för recensionskopia
Originaltitel: Django Unchained
USA, 2012
Regi: Quentin Tarantino
Med: Jamie Foxx, Christoph Waltz, Leonardo DiCaprio, Kerry Washington, Don Johnson
Genre: Action, Komedi, Western
Svensk biopremiär: 2013-01-18
Hemmabio: 2013-05-22
