Crimson Peak (2015)

Mäktigt mysrys med klass

Det börjar i staterna, på 1800-talet som genren kräver, och slutar i England, som sig bör. Unga Edith när författardrömmar och hennes förmögne änkling till far stödjer henne. Ögonläkaren Alan har länge haft ett gott öga till henne men det är den belevade och spännande britten Thomas som verkligen fångar hennes Austen-hjärta - kanske genom, snarare än trots, sina ekonomiska svårigheter. När hon plötsligt blir föräldralös flyttar hon, i trots mot fars uttryckliga vilja innan döden, med honom till familjegodset på andra sidan Atlanten. Hade hon hört dess inofficiella namn, Crimson Peak, hade hon kanske avstått mot bakgrund av moderns onödigt skrämmande varningar om denna plats från andra sidan. Man kan ifrågasätta mammans postuma pedagogik, men nu är det som det är.

Där begynner i alla fall en kuslig och dyster tillvaro med Thomas och hans vackra men glädjelösa syster (Chastaine) och den gryende misstanken att något förfärligt fuffens försiggår i det förfallna herresätet. Tids nog vidtar en kamp för överlevnad, men inte helt utan inslag av romantik.

Med sin brist på desperata överraskningar är "Crimson Peak" närmast en positiv överraskning. Det är old school, även i hur stora studiobyggen har fått överta datorns ofta givna roll. Arbete och spikar väl spenderade. Det är grandiost och rent underbart, med Del Toros älskade färgskalor ljuvligt fångade av danske filmfotografen Dan Laustsen, men med plats för ett par tämligen magvändande scener.

Mia Wasikowska får gärna den här sortens roller, men det här är nog första gången jag tycker att hon funkar riktigt bra. Tom Hiddleston har ju som Loke varit en tragiskt romantisk karaktär som väntar på att födas och här är den. Charlie Hunnam, Del Toro-kompis sedan "Pacific Rim", spelar åter amerikan. The irony ...

Den är inte lika originell och känslomässigt gastkramande som "Pans labyrint", men så solid och genomarbetad, både visuellt och skådespelerimässigt, att den måste respekteras. Den är äkta vara, fri från ironi och publikfriande osäkerhet. En referens är glasklar, bollen i "The Shining" (även med en musikalisk vink), annars är det mest en gammal och klassisk genre och känsla han hyllar. Gotik och tragisk romantik, tänk Poe och "Skruvens vridning".

Del Toro har med den röda leran som hämtas under Allerdale Hall gett sig logisk ursäkt att braska på med visuella inslag som får skräckhjärtat att fröjdas även utan övernaturliga inslag. Looken på stället, med höstlöv eller snö som singlar genom det oavsiktliga atrium som förfallet skapat, är magnifik. Inte för att det saknas övernaturliga inslag också. Dessa är kusliga, tämligen digitala, ibland lite överdrivna och i största allmänhet inte filmens främsta styrka.

Det är en historia mer besläktad med "Djävulens ryggrad" än med "Pans labyrint". Med lite omskrivning och god vilja kunde den ha blivit Del Toros tredje rysare i skuggan av spanska inbördeskriget men han har visst andra planer för den hederstiteln. I väntan på denna är "Crimson Peak" inte bara ett rysligt tidsfördriv utan något av ett konstverk i all sin rättframma, storslagna enkelhet.

© Anders Lindahl
2016-02-20

Originaltitel: Crimson Peak
USA / Kanada, 2015
Regi: Guillermo del Toro
Med: Mia Wasikowska, Jessica Chastain, Tom Hiddleston, Charlie Hunnam, Jim Beaver

Genre: Skräck
Svensk biopremiär: 2015-10-16
Hemmabio: 2024-05-20

Relaterat: The Devil's Backbone (2001)

Sök