The Devil's Backbone (2001)
Vad är ett spöke?
Ja, vad är ett spöke?
"En tragedi dömd att ständigt upprepa sig?" föreslår Casares bland annat i filmens öppningsmonolog, och sätter därmed tonen. Den här rysaren vill mer än att du ska hoppa till i stolen. Vill mer, och kan.
Det första spökuppdykandet sker i solljus utan symbaler och skräckljud. Del Toro tar sig tid att presentera sina kusliga mysterier och låter högst verkliga faror ta lika stor plats som mer eller mindre illvilla gastar. Eller som taglinen uttrycker det. "De levande kommer alltid att vara farligare än de döda".
"El espinazo del diablo" kallades, vill jag minnas, "Djävulens ryggrad" när den visades på SVT men har vid DVD-släppet fått den engelska titeln. Oavsett språk så är titeln egentligen inte särskilt representativ för filmen, även om fenomenet som den plockats från kan anas bakom förtexterna och förklaras lite längre fram i filmen. Det gör nu inte så mycket för det är en utmärkt, allvarlig, stämningsfull och spännande skräckfilm av finaste märke och en värdig 'uppvärmning' inför mästerliga "Pans labyrint". Även här ligger spanska inbördeskriget i bakgrunden, en konflikt som på sin tid engagerade många i omvärlden tillräckligt för att de frivilligt skulle ta till vapen och ge sig av till en plats de kanske aldrig ens sett. Vi möter senare några av dessa frivilliga kämpande i en scen som är lika verklighetsnära som otäck. Inledningen är tematiskt laddad, en fallande bomb ner mot nattligt land - med allt vad det innebär av Guernica-associationer och annat.
Föräldralösa barn har kriget förstås sett till att det finns gott om. Unge Carlos (Tielve) droppas av sin förmyndare på ett barnhem ute i ingenstans. Utöver barnen finns här en handfull vuxna som verkar strandsatta i en egen, dyster värld medan kriget rasar bortom de flacka slätterna. Mitt på gården står en bomb halvt begravd i marken. Den detonerade visst inte vid landning och har, förnuftigt nog, desarmerats för säkerhets skull. Men visst blir man lite bekymrad när Carlos nyfiket knackar på metallen.
Någon verkar också hemsöka stället. "Den som suckar", kallar barnen honom poetiskt. Vem som suckar framgår faktiskt rätt fort och att det skulle finnas en "naturlig förklaring" har man inte länge möjlighet att tro. Det är istället detaljerna kring hemsökarens utseende (blod svävandes i luften vid huvudet, exempelvis) och hans hotfulla budskap som är det fortsatta mysteriet. Något måste berättas, för den som vågar stanna kvar och lyssna. Att filmen lyckas presentera vålnaden så tidigt och tydligt, inklusive dess brist på illvilja, och ändå inge bävan säger en del om dess kvaliteter.
Carlos är en stark karaktär, som efter att ha ömkat sig klart över att ha blivit kvarlämnad kaxar till sig och antar sin första "är du tuff nog"-utmaning från resten av kidsen med skön attityd. Snart nog har han satt sig i respekt och Ondskan-tematiken inte så stark som man kanske först trott. Det är i alla fall inte från hans jämnåriga som det största hotet kommer. Tvärtom, många av barnen kommer få tillfälle att visa oanat mod.
Jacinto (tvålfagre men skickligt spelande Eduardo Noriega) har själv varit barnhemsbarn och gömmer sig nu där som vuxen. Han är osympatisk och våldsam och smider ränker med ett par suspekta typer samtidigt som han planerar framtiden med den fagra Conchita. När han inte vänslas med den enbenta föreståndarinnan i sin strävan att pö om pö testa hennes nycklar i det dolda kassaskåpet. Är förresten inte han, i sin ensamhet och sin kyla, också ett spöke? Filmens intressantaste karaktär är han förmodligen, i alla fall, som i vissa scener känns lika tragisk som ambitiös och självisk.
Bland de vuxna gör åldrade läkaren Casares (Luppi) positivare intryck; godhjärtad, vetenskapligt sinnad, ständigt poesiciterande men osäker på sitt mod. Vid ett besök inne i stan där vänstersympatisörer avrättas på öppen gata blir det rätt tydligt vad som krävs för att rakryggat stå för det man tror på. Man skulle faktiskt kunna säga att det snarare handlar om moralisk ryggrad än om djävulens dito.
Del Toro har faktiskt fått in väldigt mycket i sin film, som trots det känns ren och avskalad. Det är en både sansad och sagoartad historia, snyggt konstruerad med en inledning som visar delar av slutet men inte hela sanningen. Scener som kan kännas intetsägande har (oftast) en spegling eller uppföljning på oväntat vis - som lektionen om mammutjägarna. Och det bästa är kanske att när alla mysterier fått sin förklaring så har den fortfarande en sjukt nervig final kvar att bjuda på. Imponerande!
© Anders Lindahl
2008-03-20
Tack till Atlantic Film för recensionskopia
DVD / Blu-ray
Dubbeldiskare finnes i Sverige sedan mars 2008.Klassiskt upplägg med kommentarsspår med Guillermo del Toro och filmfotografen Guillermo Navarro till filmen och en bunt extramaterial på andra skivan.
Kommentarsspåret kan vara lite förvirrande eftersom de kallar varandra vid förnamn och man först känner sig lite osäker på vem som pratar, men sedan blir det mysigt och intressant. Liksom landsmannen Robert Rodriguez berättar del Toro lika gärna om tekniska aspekter som om skådisar och symbolik.
Skiva två har en Making Of på knappt tjugo minuter plus lite storyboards sida vid sida med de slutliga scenerna samt ett avsnitt om specialeffekterna.
Eduardo Noriega som Jacinto
Originaltitel: El Espinazo del Diablo
Spanien, 2001
Regi: Guillermo del Toro
Med: Eduardo Noriega, Federico Luppi, Íñigo Garcés, Marisa Paredes, Fernando Tielve, m fl
Genre: Drama, Krig, Skräck
Hemmabio: 2008-03-05
Relaterat: Pans labyrint (2006)
