Sons of Anarchy - Säsong 7 (2014)
Bokslut för blodig bikerberättelse
Förord:
Den här recensionen baseras delvis på boxen med samtliga säsonger i, och som recension betraktad är den på sätt och vis ett bokslut över hela serien. Om du funderar på att ge dig i kast med denna moderna kvasiklassiker först nu, kommer du här få en aning om vad du ger dig in på, men relativt få spoilers. Faktiskt.
Recensionen då:
Jag har alltid varit kluven till den här synnerligen kluvna serien. Jag har aldrig älskat den helhjärtat men envisats med att titta vidare, om än ibland i sakta mak. När det funnits nytt av "Game of Thrones", "The Walking Dead" eller den lite mer genrelika "Banshee" har "SoA" utan pardon fått ställa sig i skuggan tills serietorka åter infunnit sig.
Ibland är den riktigt stark. Den dramatiska kurvan har ibland nått makalösa höjder. Men minst lika ofta känns serien för angelägen att verka tuff och grym för att verkligen kunna tas på allvar. Staden Charming och dess omnejd känns på sitt sätt som en kalifornisk Midsomer: hur många kan egentligen dö innan det utropas till en nationell kris? Konfrontationerna är, ska kanske påpekas, inte alltid spännande i ordets klassiska bemärkelse. Mycket nackskott blir det.
Det handlar alltså om en mc-klubb. Inte något man sysslar med på fritiden utan ett liv man väljer, på bekostnad av nästan allt annat. Och om man till slut drar sig ur och inte ser till att ta bort ryggtatueringen på ett mer stillsamt sätt så hjälper de kvarvarande medlemmarna gärna till med den biten. Rubank eller blåslampa, välj själv!
I centrum står unge "Jax" (brittiske Charlie Hunnam), officiellt känd som Jackson Teller. En handlingens, men även grubblets, man som i egenskap av son till den legendariske grundaren är född till att ha en viktig roll i klubben. Han vill dock inte nödvändigtvis vara ledare, och hans under misstänkta omständigheter bortgångne fars gamla skriverier har fått agera parallell till hans egen inre och yttre kamp genom i stort sett hela serien.
Han blir själv far i första säsongen under karaktäristiskt problematiska omständigheter och har utan tvekan ett hjärta. Det blir allt tydligare under åren att seriens titel delvis anspelar på hans, sedermera, två söner och frågan om vad för slags liv de ska få. Ofta ses de som små kattungar bland bikerhermelinerna på den smått tragiska lilla lekplatsen inne på gängets barrikaderade verkstad.
Han brukar ha fullt upp, både som vice ordförande och sedermera ordförande för klubben. Det är faktiskt ett under att han inte blir utbränd när problemen tornar upp sig och konvergerar i trassliga men ganska skickliga manusbyggen. Ett "shit" eller sammanbitet "Jeeesus Christ" eller i värsta fall ett vedergällningsmord räcker oftast för att lätta på trycket. Ofta ses han skyndande mellan krissituationer, flankerad av sina lojala brothers. Han tenderar dock att hålla saker hemliga, inte bara för de runt honom utan också för tittaren, för att kunna överraska i slutet på ett flertal säsonger. Redan från början avslöjar han också en beredvillighet att döda när det krävs, utan att det verkar vara någon stor sak. Samvetet plågas bara när de närmaste drabbas.
En stor samling övriga karaktärer har varit viktiga under hela serien eller åtminstone stora delar av den. I nedanstående galleri återfinns för övrigt folk som inte ens lever när sista säsongen börjar.
Vid Jax sida, oftast, står den alltmer insyltade, hemvändande läkaren Tara, spelad av Maggie Siff som under seriens gång lyckats hoppa mellan två stadiga men väldigt olika roller: den andra varande Rachel Menken i "Mad Men”. I den innersta kretsen hittar vi också bäste vännen Opie, som tidigt lämnar gänget men givetvis kommer dras tillbaka och får agera seriens samvete vid flera tillfällen.
Katey "Våra värsta år" Sagals äktenskap med serieskaparen Kurt Sutter är kanske en av förklaringarna till varför så många marginellt intressanta handlingstrådar med den hårdhudade Gemma fått plats. Ofta har dock även hennes trådar varit både intressanta och synnerligen relevanta. Som mor till Jax, änka efter klubbens grundare och 'old lady' till efterföljande presidenten (tillika impulsiv, temperamentsfull och våldsbenägen för egen del) är hon alltid i stormens öga. Sammantaget får man helt klart räkna detta som en lika definierande roll som Turanga Leela i "Futurama".
Övriga nyckelfigurer i och runt klubben inkluderar:
Ledaren och överlevaren Clay (Perlman), ständigt på kant eller värre med Jax. Den snuskige Tig (Kim Coates), som kan vara källa till konstig comic relief även när han drabbats av ofattbar tragedi. Lika konstig comic relief har erbjudits i form av den sorglige maskoten och allti-i-allon Chuck (Ornstein). Skotske klippan ’Chibs’ (Flanagan), som sällan spelar huvudrollen man alltid finns där. Den inledningsvis muntre men alltmer plågade ’Juice’, stirrigt men väl spelad av Theo Rossi. Den rundlagde och nästan patetiske men märkligt respektingivande Bobby. För egen del har Kurt Sutter ibland dykt upp i en roll som sällan ser utsidan av fängelset. Mot slutet är karaktären Otto i centrum för några oerhört dramatiska händelser.
Vi får heller inte glömma Unser, den kanske allra mest osannolike karaktären i en ”stenhård serie”; den kvasikorrupte och sedermera pensionerade snuten med dålig hälsa och, trots allt, gott hjärta. Denna nedtonade paradroll för Dayton Callie är inledningsvis sheriffen som ser mellan fingrarna enligt en överenskommelse med ett gäng som inte alltid lyckas upprätthålla sin sida av avtalet. När han lämnar jobbet kan han vara en god vän till klubben på sina egna villkor. Och vänskapen är ömsesidig – frånsett när inre stridigheter i klubben ställer honom emot åtminstone valda delar av den. Lyckligast verkar han när han får agera barnvakt. Han är för övrigt inte den enda Deadwood-skådisen i serien.
Porr, prostitution, droger och vapensmuggling – allt i samarbete med olika lokala eller mer internationella konstellationer. The sons tjänar sitt uppehälle på många vis. En gång i tiden var det annorlunda. Saligen hädangångne John hade en vision för klubben, som en del av originalmedlemmarna fortfarande minns, men ingen är oskyldig i den soppa de simmar omkring i. Hur ska man kunna bry sig, undrar man titt som tätt? Ja, oftast hittar serien sin kraft att engagera när sönerna ställs mot ännu värre anhang. Och i Jax till synes uppriktiga försök att på olika sätt skapa förändring.
Detta har varit grundstoff till en serie som efter sju säsonger alltså gör bokslut.
De har tillbringat nästan en hel säsong på Irland, där den i serien ofta återkommande organisationen "The real IRA" har sitt säte. De har krigat mot nazister och latinos. Dock aldrig utomjordingar.
Det har varit en hel del obligatoriska jaktscener till tuff musik. En hel del konstellationer av extrema komplikationer som tornat upp sig i varje säsong för att förlösas på ett ibland tillfredsställande men lika ofta krystat vis. Karaktärer som förtjänar bättre har kallsinnigt rensats bort, ibland i uppenbar avsikt att locka fram ett skratt som tittaren kanske inte alltid känt bubbla upp. Många scener där bågarna mödosamt backas till trottoarkanten för att möjliggöra snabb sorti. Många korsklippningar mellan signifikanta händelser till någon låt i slutet av avsnittet. Pragmatiska avtal slutna i tvång men också spontana hämndaktioner där förnuftet får stå åt sidan. Lika många allianser som konflikter, om än lätt brutna. Många mer eller mindre lagliga lagens väktare som försökt få någon medlem att vittna mot klubben. Och många lagens män och kvinnor som betett sig alltifrån diskutabelt till helt sjukt. Och våld. I en nyckelscen i säsong 6 nämns att klubben, med sina olika charters, förlorat 20 medlemmar på ett par år. Många kramar och "brother" mellan hårda män som verkligen, verkligen älskar varandra.
Men serien har också innehållit:
Henry Rollins bästa skådisprestation, som brutal nazist och öm familjefar med minnesvärd sorti. Betydligt bättre än Marilyn Mansons försök att representera ungefär samma sorts sällskap långt senare i serien. Bland musikerna med storhetstid på 90-talet återfinns också Courtney Love i en riktigt stillsam biroll.
Ett intressant, större gästspel av Harold Perrineau, känd som tittarnas rullstolsburne ciceron i "Oz", en serie som "SoA" bleknar vid sidan av på de flesta vis.
En riktigt bra och stor roll för Jimmy Smits – annars väl fortfarande kändast för "Lagens änglar".
Ett läskigt gästbesök av Stephen King, vars karaktär uppkallades efter hans avlagda pseudonym Bachman.
Repliken: "I’m tired of being crushed under the weight of greedy men who believe in nothing".
Och en massa fina motorcyklar.
Och trots det envetna temat om att aldrig kunna slita sig loss så finns det återkommande stunder av värme och glädje som på något underligt vis funkar. När man känner vilken klubb det kunde ha varit.
Även om sjätte säsongen till stora delar var en av de bästa så var den också väldigt generös med avpollettering av konkurrerande hejdukar (och ledare). Snabba nackskott och oneliners. Bara något enstaka mord bekymrade förövaren. Man blev enna lite alienerad. Som vanligt. Inledningen på sista avsnittet avslöjade å andra sidan mer om Jax inre liv än vi någonsin fått veta tidigare. Samma säsongsfinal lämnade av med ett statement om karma som jag ärligt talat gott kunde klarat mig utan.
Inte för första gången satt man och undrade: vad är detta för en serie egentligen? Oavsett hur drivande roll Kurt Sutter sägs ha känns det ofta som en produkt av flera manusförfattare som inte är helt överens.
Är det en stark serie om trasiga människor på en krokig väg genom livet – bikers såväl som andra?
Eller en serie om alla som drabbas av sitt samröre med eller närhet till en karismatisk men mer eller mindre sociopatisk ledare med sina egna idéer om rätt och fel?
En utdragen grekisk tragedi med given utgång från första avsnittet?
"Tror du att sånt där bara försvinner?" frågar retoriskt en person mot slutet, med hänvisning till ett av de många morden. Svaret serien ger är förstås nej.
Eller helt enkelt en serie om hur coolt det är att leva med sina egna lagar och åka båge i solen?
Sista målet vinner ...
Och äntligen är vi alltså framme vid The Final Season, det officiella ämnet för recensionen.
Och det är inledningsvis Säsongen Där Jax Gör Allting Fel. Där en lögn från en mördare inte bara leder till lite brutal och missriktad 'closure' utan till en hämndplan som även med SoA-mått mätt känns övermaga. Och de flesta andra är glatt med på fälttåget. Två avsnitt in kan jag föreställa mig en handfull personer som jag tycker gjort sig förtjänta att överleva säsongen ut och börjar skriva egna slut i huvudet. ”Vore det inte åtminstone fint om …” Och tänker redan att även om serien är konsekvent på det viset att den bara kommer trampa djupare ner i mörkret nu så kommer det inte imponera. Eller framför allt engagera. Är detta allt de har kvar att ge sina trogna tittare, undrar man modstulet ...
En ny och illusionslös sheriff tar över. Och Chibs blir kär. Den var inte helt väntad. Han är inte ensam om att träffas av Amors pilar, för övrigt, men den andra romansen låter sig nog bäst presenteras i serieform – nedpräntad på papper skulle det bara låta som ett skämt och det är nog inte avsett så. Walton Goggins gör för övrigt en smått fantastisk prestation i sin återkommande roll.
Den ständigt plågade och jagade Juice, manusförfattarnas främsta pricktavla för ödets pilar, tillför som vanligt en hel del av det allvar som serien kräver för att inte drunkna i sina blodbad.
Det är inte tråkigt. Men bodycounten är nästan parodiskt hög. Man drar sig till minnes ’Henchman'-scenen i första "Austin Powers”-filmen, där de påminner om att de som jobbar för skurkar kan vara människor de med. Här blir de aldrig mer än schackpjäser. Civila kan sörjas, men om du är med i ett gäng är du lovligt byte. Här avrättas så många namnlösa laglösa att det borde resultera i undantagstillsstånd.
Men det är inte bara hejdukar som offras. Oskyldiga offer krävs, i stort antal, och även de etablerade hårdingarna lever farligt. Man frestas citera säljraden från ”Motorsågsmassakern": ”Who will survive and what will be left of them?” Och det är förstås det här det handlat om hela tiden. Som tittare envisas man med att vilja se gott i dem, men det är bara självbedrägeri. De har liemannen på västarna och de är alla skyldiga honom ett liv.
"Greensleeves"-avsnittets slut lyckas tränga igenom filtret, bland annat genom sången (fint framförd av Katey Sagal), och kännas sådär chockerande som alltför många illdåd inte gör i den här serien.
Och visst vill sista säsongen mer än att bombardera tittaren med blodvite. När en lång våldsvåg kulminerat tar till exempel en serie känslosamma, märkvärdigt värdiga och synnerligen välspelade scener vid. Scener där man glömmer hur många liv de har på sina samveten. Eller där man inte tillåts glömma men ser människorna, inte brottslingarna. I slutsträckan återfinns, lämpligt nog, några av seriens absolut starkaste stunder.
Jag älskar fortfarande inte den här serien. Men det finns något väldigt imponerande över den. Det är inte för mycket sagt att de flesta inblandade kommer definieras av de här rollerna under många år framöver. Kanske genom hela karriären. Helt enkelt därför att vad man än tycker om ”Sons of Anarchy” så kommer man minnas den.
Och när de sista scenerna rullar in är det inte svårt att tänka sig att hela serien alltid var tänkt att leda fram till just det här slutet, kanske med några smärre justeringar. Cirklar sluts för gott, och givetvis är det sista vi ser ett Shakespearecitat.
© Anders Lindahl
2015-04-17
Originaltitel: Sons of Anarchy: The Final Season
USA, 2014
Regi: Kurt Sutter
Med: Charlie Hunnam, Katey Sagal, Maggie Siff, Ron Perlman, Kim Coates, Michael Marisi Ornstein, Tommy Flanagan, Theo Rossi, Mark Boone Junior
Genre: Action, Drama, Kriminalfilm
Hemmabio: 2015-02-24
Relaterat ur russinbloggen
2018-09-15: ”Mayans” - mäktigare än ”Sons of Anarchy”?
