Hobbit: Femhäraslaget (2014)

En sista dust, ett sista gnäll

Bard fäller draken Smaug. Mitt i dess eldhärjande av Sjöstaden lyckas han med benägen hjälp av sonen fälla den till synes odödliga besten.

Slutet gott, allting gott? Nej, det här är ju bara början på den sista delen i Jacksons lilla trilogi, som ska utmynna i ett slag mellan fem härar.

Men innan dess måste annat hända, så att speltiden kan uppnås. Som att de överlevande från Sjöstaden söker sig till berget där källan till deras undergång väcktes från sin vila så att det kan blir mer "mänskligt drama" när härarna möts, med en massa civilister som hamnar i kläm. Som en proto-dust mot både Sauron och de nio vålnaderna i Dol Guldur, här med Saruman på rätt sida och med Galadriel såväl som Elrond som celebra besök. De försöker verkligen klämma ut så mycket de kan när boken på minsta vis medger det, och exakt vad som försiggår under Gandalfs frånvaro talar den ju ganska tyst om. Mer då? Thranduil rider runt på sin jättehjort och Radagast kör sin fjantiga kaninsläde. Legolas och Tauriel rekar i Gundabad. Och Gandalf förklarar en massa saker och sätter det hela i ett större sammanhang.

Många scener med Martin Freeman påminner retsamt om hur relativt mycket bättre den här filmen kunde ha varit om alla tagit sitt jobb på samma allvar som han. Han är där, på ett sätt som alltför få av de andra är. Richard "Thorin" Armitage har också sina stunder, även om guldgalenskapen framställs hyfsat överpedagogiskt. Men de flesta av "de gamla favoriterna" är bara bleka kopior av sig själva, pompöst levererande fantasilöst skrivna repliker eller tjatigt kämpande med svärd, stav eller båge. Och det beror förstås allra mest på vilka repliker och uppgifter de fått att jobba med. Att Jackson och hans gäng av rutinerade proffs, med järnkoll på Tolkiens mytologi, inte kunnat förse dem med bättre är ett mysterium. Är allt bara en rökridå för att ta uppmärksamhet från en kommande filmatisering av Silmarillion, på vilken de verkligen lagt sitt mentala krut? Om en sådan plan är å färde hoppas jag för övrigt att de vågar sig ut ur greenscreenstudion lite oftare. Den luddiga känslan av människor i helt digitala miljöer börjar bli tröttsam, hur skickligt det än görs.

När inte "Femhäraslaget", likt sina föregångare, stretar på med att maximera spektakelfaktorn ursäktar den sig med drama utan dramatisk nerv eller komik utan humor. Vem bryr sig om Tauriel och Kili? Det slår knappast gnistor mellan dem. Vem vill se Alfrid, världens ynkligaste fegis, vara ynklig och feg? Vad har han med något att göra? Beorns inhopp är symptomatiskt: en sekund av ingenting.

Det känns extra amatörmässigt och tillgjort när vi ska påminnas om de vanliga människorna som blir offer i krig. De mjölkar så mycket "rädda kvinnorna och barnen" de kan tills de senkommet och pliktskyldigt får för sig att även kvinnorna ska strida. Vilket vi inte ens får se. Det är i alla fall inte de som utgör den femte armén, vilken i Tolkiens bok utgörs av intelligenta och ganska självständiga vargar men här bytts ut mot en extra orch-armé.

Det är alltså, föga förvånande, en serie utdragna strider som utgör filmens andra hälft. Härar som kolliderar och mer personliga duster bland klippor och på is. Flygknytt, orcher, alver, dvärgar och människor i en spektakulär men ganska blodfattig dans, så att barnen också ska kunna titta.

Striden är för övrigt sådär underlig som det kan blir när huvudpersoner ska kunna utbyta dialog mitt i kaoset och oskyldiga ska kunna rädda sig undan när det egentligen borde vara omöjligt. Och när ingen verkar ha tänkt igenom det hela bortom "vissa kommer från norr och andra från söder". Kaoset anpassar sig lydigt efter manusets behov så att nyckelstrider kan utspela sig i lugn och ro. Gigantiska troll kan fällas med en enda pil och verkar ibland ramla helt utan anledning. Den obligatoriska långversionen kommer kanske göra det hela lite mindre förvirrande, och kanske rentav kännas som en okej film - jag vill ändå inte utesluta det.

Visst kan Peter Jackson det här med bataljbilder. Men det finns det fler som kan. Att skapa den magi som första trilogin hade, det är det inte så många som bemästrar. Och uppenbarligen inte Peter själv numera. Att Azog den Förstöraktige i Manu "Spartacus-Crixus" Bennetts tolkning är ganska tuff, och scenen där han glider under isen är läcker, är värt att nämna men knappast någon game changer. Alvernas sjukt disciplinerade manövrar är lustiga att se, men ett typiskt kinesiskt spektakel ger samma underhållning. Att finalen trots allt andas något slags värdighet ger ett mått av tröst men det är så dags då.

Kort sagt bekräftar sista delen, åtminstone i sin bioklippning sedd på hemmabio, min farhåga att Jackson redan gjort en Lucas. Den här trilogin är bara en blek skugga av den de försöker återuppliva. Det värsta är väl att där jag ändå vid vägs ände kunde förstå vad Lucas ville göra med Star Wars 1-3 så vet jag inte vad som är meningen med de här filmerna. Vad har de för värde? Varför finns de? Någon ...?

© Anders Lindahl
2015-04-10

Originaltitel: The Hobbit: The Battle of the Five Armies
Nya Zeeland / USA, 2014
Regi: Peter Jackson
Med: Ian McKellen, Martin Freeman, Richard Armitage, Orlando Bloom, Evangeline Lilly, Lee Pace

Genre: Äventyr
Svensk biopremiär: 2014-12-10
Hemmabio: 2015-04-20

Visas i TV6 2024-12-23, 21.00

Teman: Sagan om ringen

Relaterat: Hobbit: En oväntad resa (2012) Hobbit: Smaugs Ödemark (2013)

Ingår i följande teman

Sök