Apornas planet: Uppgörelsen (2014)

Varför skola mänskan och apan strida?

Vi reder väl ut begreppen först. Det här är den åttonde långfilmen om en ap-planet sedan 1968-klassikern med Charlton Heston. På 60- och 70-talen kom fem stycken som hängde ihop. Sedan gjorde Tim Burton ett försök till en ny runda i början av millenniet men lyckades mest varna oss för att hans egensinnighet var på upphällningen. Föremålet för denna tämligen ytliga och kortfattade recension är del två I Fox och Weta Digitals nya reboot av konceptet, som inleddes 2011.

I "Rise of the Planet of the Apes" (också känd som "(R)evolution" med mera) – en nästan pinsamt lättfattlig men tekniskt imponerande och dramaturgiskt effektiv historia – fick vi veta hur aporna blev smarta och upproriska. Chimpansen Caesar (Andy Serkis i ny performance capture-högform) växte upp som priviligierad smartapa efter experiment på modern och fick sedan den hårda vägen se andra apors umbäranden. En ledare föddes, revolution inleddes. Och allt var James Francos fel, inklusive ett virus som bara drabbade människor. Det kändes mindre som en film än som en lång prolog. Den stora katastrofen presenterades grafiskt i eftertexterna och grunden till en maktkamp mellan ganska god och ganska elak apa lades tydligt och rekorderligt. Nu kommer payoffen.

Det börjar med en dyster detta-har-hänt och följs av en jaktscen i den nya, naturnära världen som känns som en sådan där filmteknisk game changer. Man hittar inget som skvallrar om att det är fejk. Vanligt numera, visst, men ibland hajar man till lite extra. Sedan är det bara att åka med.

Världen, i alla fall den del runt San Francisco vi ser, är förstås primitiv och postapokalyptisk. Caesar är förstås ledare för en stor flock primater, som konstruerar enkla, spretiga byggnader och ibland rider på häst. Och det finns förstås några människor kvar. Några immuna överlevare, ledda av Gary Oldman, som vill få igång dammen ute i apornas skog och återuppväcka civilisationen medelst elkraft. De hamnar förstås på kant med varandra. Måste det rentav bli krig, trots att det finns de som försöker se till de gemensamma intressena? Bland annat en schysst karl, Felicity och den truligt godhjärtade Caesar.

Om filmen från 1968 är berömd för sin twist så anstränger sig snarare den nya serien för att inte överraska ett dugg. Det fattas minst sagt lite på fantasifronten för att "Dawn of the planet of the Apes" ska bli en modern klassiker, men Mark "Cloverfield" Reeves kan både stämning och action och slår mynt av både miljöerna och apornas vighet. Samtidigt har "djuren" lika mycket personlighet och värdighet som deras tal är gutturalt. Och ser som sagt helt och hållet ut att vara där, till minsta pälsstrå.

När det väl smäller och det oundvikliga krigandet börjar går allt lite väl fort, med några scener som blir rent löjliga, men tematiken är klassiskt intressant och utförandet kraftfullt. Och när de exempelvis lyckas få igång en mack ute i skogen eller när Koba "spelar apa" för att komma nära ett par beväpnade män är det mer än okej.

En stark trea blir det till del två i en blivande trilogi, vars coolaste scen i trean jag tänker sia/skvallra om i spoilern.

© Anders Lindahl
2014-12-02

Spoiler

Originaltitel: Dawn of the Planet of the Apes
USA, 2014
Regi: Matt Reeves
Med: Andy Serkis, Gary Oldman, Jason Clarke, Keri Russell

Genre: Action, Äventyr, Sci-fi
Svensk biopremiär: 2014-07-18
Hemmabio: 2014-11-24
Teman: Djur som bråkar Laglös värld efter katastrof

Relaterat: Apornas planet (2001)

Ingår i följande teman

Sök