Visst hade det varit kul om "Apornas planet" anno 2001 verkligen hade varit en Tim Burton-film. En egensinnig, visuellt knas-vacker historia som tålde att ses om gång på gång. Men, man kan inte få allt, och Tim Burton som regissör är ändå något slags garanti för en skön film, även om den här i stort sett saknar hans sedvanliga trevliga vansinne och snarare är en ganska vanlig, men fiffig Hollywood-produktion.
För er som råkar ha missat denna livsviktiga kunskap: "Apornas planet" är ursprungligen en 60-talsrulle med Charlton Heston i huvudrollen. Efter en lång resa i rymden landar han på en planet där aporna styr över människorna. Filmen avslutas med världshistoriens förmodligen mest berömda logiska twist, vida överstigande "De Misstänkta" och "Citizen Kane" i logisk twistighet. Från början är det, som vanligt, en roman, denna skriven utav Pierre Boulle.
Filmen drabbades av fyra sämre uppföljare, och nu finns det alltså också en Modern Version. Denna moderna version är faktiskt okej, ja nästan bra. Den har visserligen inte samma allvar som originalet, inte riktigt samma coola mörker och pulshöjande ögonblick och repliker, men är inte heller så plågsamt käck som vissa andra remakes på sistone.
Det är, i tydlighetens namn, ingen egentlig remake, utan en film på samma premisser, i samma uppochnervända värld, fast med ganska annorlunda resultat. Den tar sin början på ett rymdskepp, vars egentliga uppgift är tämligen oklar, men där man använder sig av chimpanser för farliga uppdrag. Mark Wahlbergs favoritapa försvinner då den "undersöker" en elektromagnetisk storm, och han ger sig iväg för att rädda den. Döm om hans förvåning då han efter diverse märkligheter kraschar på en planet där aporna regerar, där människorna ses som ociviliserade djur, kapabla till föga mer än slavarbete. Låt äventyret börja, fyllt av smådjupa filosofiska spörsmål, Spännande Action och Överraskningar.
Det är, som sagt, inte så dumt. Mark Wahlberg är okej, Helena Bonham Carter är bra, Tim Roth är riktigt bra. En arg, krigisk apa av fin härkomst och med stora ambitioner, som känns så trovärdig en talande apa nu kan, och lite till. Aporna är för övrigt, som sig bör, snabba och viga, en logisk detalj som man försummade i originalet, kanske mest för att det var svårt att kombinera raffinerad make-up med livlighet. Med Rick Baker bakom make-up-penseln verkar dock inget omöjligt, så kända skådespelare maskerade nästan bortom igenkännlighet studsar omkring som ... ja som apor, utan att färgen flagnar eller maskerna blåser bort.
Danny Elfmans musik bär förresten tydliga spår av Jerry Goldsmiths originalmusik, vilket är bra.
Av en "Apornas planet" krävs dock framför allt twistar. Som tittare ska man kastas mellan överrumplande insikter, och den nya filmen tar sin uppgift på allvar. Det sägs bland annat att Burton lät spela in fem olika slut för att ingen, inte ens de inblandade, med säkerhet skulle kunna avslöja finalen. Kanske känns det mer ironiskt än otäckt, och inte så lite långsökt, när sista överraskningen dimper in, men det kunde ha gjorts mycket sämre.
En rolig aspekt är hur filmen hela tiden snuddar vid originalet, men utan att riktigt bli en kopia. Visst finns det en förbjuden zon där svaret på planetens gåta döljer sig, och visst finns det en märklig form halvt begravd i sanden med påfallande likheter med den i gamla versionen. Och visst presenteras den sista twisten i form av ett känt amerikanskt monument. Men samtidigt är det väldigt annorlunda. Repliker från originalet leks med på ett ganska roande sätt. Charlton Heston får tillfälle att upprepa sin mest berömda replik från 1968, fast med ett utbytt pronomen. "Take your stinking hands"-repliken råkar ut för liknande behandling, med komiskt resultat.
För den som lämnas helt oberörd av filmens stämning och äventyrskänsla återstår också en extra lockelse: leka känna-igen-kändisarna-leken. David Warner är lättfunnen, så även Helena Bonham Carter, men många utmaningar återstår.
Sammanfattningsvis en av sommarens bättre storfilmer. Vilket kanske säger mer om sommaren än om filmen, men ...
Det talades inför filmen om att Burton skulle ha låtit filma fem olika slut, för att ingen, inte ens skådespelarna, skulle kunna röja överraskningen med säkerhet. Det slut som slutligen valdes, där den berömda Lincoln-statyn vid vår hjältes hemkomst visar sig ha bytts ut mot en apstaty eftersom Tim Roth-apan hunnit före Mark Wahlberg-människan till jorden, blev föremål för en viss ilska från Kevin Smiths sida. Smith menade bestämt att han redan använt idén i en serie, och backade upp sitt påstående med ganska graverande (och förstås redan tryckta) bildbevis.
Att idén kanske inte är genialisk nog att kivas om är väl en annan sak ...
Mark Wahlberg som Leo Davidson i filmen Apornas Planet
Originaltitel: Planet of the Apes USA, 2001 Regi: Tim Burton Med: Mark Wahlberg, Tim Roth, Helena Bonham Carter, Michael Clarke Duncan, Kris Kristofferson, David Warner, Charlton Heston