The Tudors - säsong 4 (2010)

Galenskap, grymheter och gripande final på historisk odyssé

Medarbetarna (och fruarna) kommer och går - men Henry VIII består. Än så länge. Nu är vi inne på fjärde och sista rundan av serien och det finns skäl att anta att även han har en sista förbrukningsdag inskriven i manus. Senaste hustrun heter Catherine Howard, vilket borde betyda att vi befinner oss i början av 1540-talet när säsongen startar. Anne of Cleves (Joss Stone) har avpolletterats, dock inte så definitivt som en del tidigare gemåler (och medarbetare). Den unga Catherine (Tamzin Merchant) har uppenbarligen en uppiggande effekt på den medelålders makthavaren som kämpar med saftiga beninfektioner men i Jonathan Rhys Meyers tolkning ändå inte ser nämnvärt åldrad ut i övrigt. Inledningsvis. I serien fortsätter man länge framställa honom som den virile karismatiske man han ryktesvis uppfattades som under större delen av livet. Den omvittnade kraftiga övervikten under de sista åren är inte särskilt påtaglig, men mot slutet ser han ändå kraftigt försvagad och uttryckligt bortbleknande ut.

Runt regenten inträffar ständigt radikala förändringar, många iscensatta av honom själv. Av den närmaste kretsen rådgivare finns i stort sett bara den härdade Charles Brandon kvar. Henry Cavill (numera även känd som Stålmannen) har begåvats med ett litet grånande skägg för att indikera att åren trots allt går för honom också. I övrigt är det idel nya ansikten och intrigerande individer, nu framförallt från släkterna Seymour och Howard. Dessutom hittar den i mångas ögon attraktiva drottningen en intressant kille vid sidan av, att spendera kvalitetstid med när kungen själv av olika anledningar inte hinner eller orkar besöka hennes kammare. Det handlar om samme kungs uppassare Thomas Culpepper, en figur som själv omgående visar sig ha begränsade moraliska skrupler utan ser sig som förärad fler rättigheter än skyldigheter i allmänhet. Och när det gäller kvinnor, i synnerhet.

Stämningen i stort är fortfarande tät, men det handlar i alla fall inledningsvis mer om förvecklingarna inom det engelska riket, snarare än motsättningar med andra makter i Europa. Stilen är den etablerat sofistikerade med utstuderad sensualism och efter att ha förförts av ”Game of Thrones” på senare tid är det svårt att inte jämföra alla gemensamma nämnare mellan serierna och (som en del historiker redan roat sig med) spekulera i hur mycket George R. R. Martin inspirerats av just den här historiska eran i skapandet av sitt eget universum.

Strängt taget uppehåller sig första halvan av säsongen med förvecklingarna kring fru nummer fem och alla i hovet som dras in i den härvan, vilket inte är ett obetydligt antal. Överhuvudtaget har kvinnorna en starkare ställning i dramat, medan männen omkring Henry saknar en del av det som utmärkt tidigare säsongers färg- och viljestarka individer med utstuderade egna agendor. Till och med trotjänaren Brandon är påtagligt lealös men piggnar till när fler utrikespolitiska spänningar uppstår och kungen ger sig iväg på ett franskt företag i allians med Spanien; inkluderande belägringen av Boulogne och en chans för gubbarna att visa prov på bibehållen mandom. Hur mycket av stridandet de nu själva står för…

Viss roll spelar också undertryckandet av den religiösa pluralismen i riket, där den officiella anglikanska kyrkan balanserar mellan delar av det katolska arvet och de lutherska influenserna, men för kraftiga avvikningar åt något håll stämplas som kätteri och kan resultera i radikala utrensningar. Den konflikten är ibland starkt framhävd tidigare i serien genom symboliskt viktiga figurer som Thomas More och namnen Cromwell. Genom de större rollerna som Henrys döttrar får nu, liksom betoningen av den sista hustrun Catherine Parrs reformerta övertygelser, inlemmas förvarningar om vad som skulle komma efter Henrys död. Mary (Sarah Bolger), dottern med katolska Katarina av Aragon, sörjer sin egen jungfrudom och de protestantiska 'villolärarnas' ökade inflytande. Hon går absolut att känna med på det mänskliga planet, även om hon senare blev känd om ”Bloody Mary” för sina egna utrensningar. ”Den gyllene eran”-Elizabeth dyker här upp då och då med några stickrepliker som en annan påminnelse om vad som komma skulle…

Sex och religion. Och som en följd av dessa två komponenter, en del våld. Men samtidigt är sista säsongen av denna historiska odyssé en både poetisk och gripande svanesång över en kung och en era som innehållit så mycket galenskap och grymhet att man (mot bättre vetande, med tanke på hur världen ofta ser ut) frestas att skaka på huvudet i misstro. Om det är någon invändning jag haft mot den här i stort sett extremt välgjorda dramatiseringen av en omskakande och avgörande period i världshistorien, så har det varit svårigheten att sympatisera med de flesta av de personer som stått i centrum av handlingen. Och då inte minst den ombytlige kungen själv. En man som setts fatta lika många realpolitiskt rationella och i sitt sammanhang faktiskt begripliga beslut, som helt irrationella och styrda av tillfälliga nycker. Eller dåliga rådgivare. Och ett impulsivt beslut åt ena eller andra hållet på den här spelplanen kan betyda skillnaden mellan en smäll på fingrarna eller att bli ett huvud kortare för den som drabbas av maktens akuta missnöje. Men någonstans längs vägen har det ändå uppenbarats en kärna i allt detta och finalen där många av de tidigare avgörande ögonblicken passerar revy inför en man som ser slutet på sin bana, den är i stort sett fullkomnad efter förutsättningarna.

© Johan Lindahl
2013-09-22

Originaltitel: The Tudors - The Complete Fourth Season
Irland/Kanada, 2010
Regi: Dearbhla Walsh Ciaran Donnelly Jeremy Podeswa
Med: Jonathan Rhys Meyers, Henry Cavill, Tamzin Merchant, Sarah Bolger, Max Brown, David O'Hara, Torrance Coombs, Joanne King, Joss Stone, Anthony Brophy, Rod Hallett, Lothaire Bluteau, Joely Richardson

Genre: Drama, Historia, Politik, Romantik, TV-serie

Relaterat: The Tudors - säsong 1 (2007)

Sök