The Bourne Legacy (2012)

Snyggt sladdbarn utan slående substans

Bourne utan Bourne. Eller Bourne again i annan skepnad. Och formen är periodvis fulländad, med samma intensitet och nerv som i de tidigare tre installationerna med Matt Damon som en agent med minnesförlust och högst osäker om sin egen egentliga identitet. Nästan. Något saknas, men det är svårt att definiera exakt vad. Det är inte främst på det tekniska planet i alla händelser. Snarare finns det ett vacuum därinne, bristen på ett bultande hjärta som inte ska tillskrivas skådespelarna, utan troligare avsaknaden av en tillfredsställande backstory för huvudpersonen, den nye antihjälten (eller i vilken kategori han nu ska placeras) Aaron Cross, förkroppsligad av den alltmer anlitade Jeremy ”The Hurt Locker” Renner. Vi skulle alltid vara en smula ambivalenta inför Jason Bourne och hans handlingar, men samtidigt sympatisera med honom. Den balansgången fungerande nästan fläckfritt i tre filmer. Med Cross (som givetvis inte är hans namn på födelseattesten utan tillkommet senare i processen) ägnas inte mycket tid att förklara vem han är från början och det som kommer fram i korta återblickar känns helt enkelt inte tillräckligt.

Kompetensen i övrigt är svår att klaga på. Särskilt i de inledande och avslutande delarna av filmen staplas spektakulära scener på varandra, från så divergerande platser som ett vintrigt Alaska långt från bebyggelsen och ett urbant Manila på Filippinerna, med en del transportsträckor däremellan. Tony Gilroy har avancerat från manusbordet till registolen den här gången och är alltså ingen nykomling, men har en tendens på gott och ont att distansera sig från sina rollfigurer och lura åskådaren i olika riktningar. Han åstadkom mer värme och identifikation i framförallt ”Michael Clayton” medan ”Duplicity” var en underhållande skröna, båda dock med starka kopplingar till företagsvärlden. Steget är kanske inte så långt från den sektorn till militär- och underrättelseapparaten, är något jag anar att han vill påskina. Med viss framgång.

Flera spännande undertexter kan skönjas om behovet av säkerhet kontra frihet och vad olika oöversedda myndigheter egentligen sysslar med i nationens namn, men den grundläggande röda tråden känns ändå för tunn. Cross tillhör en handfull utvalda till ett nytt projekt för att framställa fullkomliga stridsmaskiner, efter de tidigare - åtminstone officiellt - nedlagda där Bourne var en av försökskaninerna. Nu vill en av alla bakgrundslurande chefer med hög säkerhetsklassificering på ett av alla spanings- och säkerhetsrelaterade institut USA ståtar med, lägga ner även detta senaste geniala påhitt, för att det inte längre kan anses tillräckligt hemligt utan riskerar läcka ut och skapa mer problem än det löser. Tror jag. Som så mycket annat i filmen är orsakssambanden och de mänskliga motivationsfaktorerna inte utredda till publikens (eller åtminstone min) totala tillfredsställelse, men vi har ju inte heller uppnått den 'know-it-all'-status som krävs för att förstå precis vad världen behöver, enligt den här typen av individer. Antar jag.

Nu hänger mycket att vi kan engagera oss i Cross vars öde sammanstrålar med den medicinska experten Marta Shearings (Rachel Weisz) dito, efter en serie dramatiska och för henne traumatiserande nära-döden-upplevelser i samband med att de dolda höjdarna med olika metoder ämnar avsluta projektet med supersoldater och dessutom rensa ut spåren av dess existens. Men en av de löpande trådarna kretsar överdrivet mycket om den oönskade överlevande agentens behov av de tabletter han regelbundet pumpats full av, men nu under flykten blivit av med. Det här känns till stor del som en den där termen Hitchcock ska ha myntat, en 'McGuffin', något som mest är till för att få och hålla igång intrigen som till sin kärna handlar om något annat. Men vad handlar den i så fall om innerst inne - och levererar den fler insikter om livet bakom lyckta dörrar och säkerhets-clearances än vi redan matats med i trilogin (som nu är en kvadrologi) och annat i samma genre, inte minst efter 9/11?

Förutom Renner, Weisz och Edward Norton som deras nemesis är de flesta andra roller av mindre substantiell art och att Gilroy kryddar med cameos av tidigare viktiga aktörer som Joan Allen, Scott Glenn, David Strathairn och Albert Finney tillför inte så mycket mer än en påminnelse om det förflutna och det stolta arvet att förvalta. ”The Bourne Legacy” landar som en snyggt gjord och stundtals spännande men inte helt oumbärlig uppföljare. Ett sladdbarn som kan vara början på en ny svit, men inte riktigt lyser av önskad idérikedom för att väcka entusiasm inför den tanken.

© Johan Lindahl
2013-06-09

Originaltitel: The Bourne Legacy
USA, 2012
Regi: Tony Gilroy
Med: Jeremy Renner, Rachel Weisz, Edward Norton, Stacy Keach, Corey Stoll, Donna Murphy, Michael Chernus, Oscar Isaac, David Strathairn, Dennis Boutsikaris, Louis Ozawa Changchien

Genre: Action, Thriller
Hemmabio: 2012-12-28

Relaterat: The Bourne Identity (2002) The Bourne Supremacy (2004) The Bourne Ultimatum (2007)

Sök