The Shield - säsong 7 (2008)
Fängslande final i Farmington
Saker ställs på sin spets. Det kan verka stumt som utsaga i en serie där saker ställs på osannolikt spetsiga tillstånd i sju år. ”The Shield” har utmanat många av mina förväntningar på hur poliser kan skildras - vilket inte gör den unik, men frenesin med vilken den gjort det är svåröverträffad. Där ”The Wire” med en mer behärskad rytm i princip följt ett fall per säsong med utvikningar, pågår ett flertal aktiviteter parallellt i The Barn, den hjälpligt renoverade byggnad där ett polisdistrikt i Los Angeles hysts in för att få ordning på laglydigheten i det fiktiva Farmington-distriktet.
Nu har gamla lojaliteter verkligen tänjts ut till bristningsgränsen och forna bundsförvanter gradvis blivit bittra fiender. Samtidigt har tillfälliga allianser tillkommit och upplösts i ett chockerande skenande tempo. Det svänger. Och frågan till slut är om främst huvudpersonerna Vic Mackey och Shane Vendrell i den gamla specialenheten Strike Team ska försonas eller förgöra varandra totalt.
Det är en smula shakespearianskt och påminner om slutet på den likaledes grynigt hyperrealistiska och påfallande våldsamma fängelseserien ”Oz”. Kommer symboliken att gå överstyr? Nej, de håller sig trots allt på en trovärdig nivå där man får se om rollfigurerna röjer sina innersta innersta drivkrafter eller lyckas kamouflera dem. Det vill säga de mest dubbeltydiga. Och det är ju dem det mest handlar om. Det gäller inte bara Strike Team-kvartetten (förlåt, sedan något år reducerad till trio men sedan med vissa nytillskott) utan även karriäristen Aceveda som nu siktar på borgmästarrollen. Han och Vic tvingas ingå en obekväm och ostadig allians för att nå sina respektive mål.
För Vic handlar det om att rädda sitt jobb och sin pension. Bland annat. Han är på väg att fasas ut snart. Väldigt snart. För en del ser det ut som en befrielse, som den rättrådiga Claudette Wyms, nu chef för stationen samtidigt som hon kämpar mot en kronisk sjukdom. Men Vic fortsätter utnyttja alla kontakter han har, i det här skedet även på federal nivå. Att göra sig oumbärlig för tillräckligt många för att undvika att betala för sina överträdelser har han haft mycket tid att träna på - nästan till perfektion.
Under de senare säsongerna har flera högprofilerade gästaktörer satt sin prägel på utvecklingen av ”The Shield”. Dit hör Glenn Close, Forest Whitaker och nu främst Laurie Holden som representant för en federal polismyndighet och samarbetspartner med Mackey utan att riktigt ha klart för sig vad detta innebär.
Märkligt effektiv har serien varit på att få oss att sympatisera med eller i varje fall försöka förstå och respektera motiven bakom dunkla gärningar. Egentligen är "The Shield” mer av ”Sopranos” än en 'normal' snutserie. Och genererar samma motvilliga fascination för djupt moraliskt bristfälliga personligheter. Kommer det onda eller goda att segra? Och vad är vad i det stora hela?
Avslutande dubbelavsnittet ger svaren på en del av frågorna - de viktigaste. Och lämnar annat öppet. Får alla vad de förtjänar? Troligen inte, kan man anta. Regisserat av Clark Johnson som styrde det allra första omskakande pilotavsnittet (och även gjort en del ”The Wire”) är det som om en cirkel sluts i flera avseenden.
Men frågan om familjen, bokstavligen, upptar stor del av dramat. För huvudpersonerna som ohjälpligt drar in sina närmaste i skeendet. Och ännu en av frågorna är vad det leder till, hur relationerna påverkas och om även dessa närstående korrumperas i processen. Till slut är ingen utan skuld eller oberörd av utvecklingen. Men vilka val de gör, det spelar roll. I en serie som går ut på topp, nästan… perfekt.
© Johan Lindahl2013-09-16
DVD / Blu-ray
”The Shield”-boxarna har alltid varit generösa med extramaterial, med kommentarsspår för nästan varje episod. Jag har sällan tid att lyssna igenom så många av dem, men de finns där… Här finns givetvis också ett och annat bakom-kulisserna kring avslutningen av hela paketet. Med seriens hårda grabbars alter egon (Chiklis, Goggins med flera) gråtfärdiga vid avtackningen av teamet. Liksom reflektioner av skaparen Shawn Ryan, Chiklis och andra kring ödesdramat som utspelas.
- Jag tyckte alltid att vi gjorde en amerikansk tragedi och vi var framgångsrika i det, menar huvudrollsinnehavare Chiklis exempelvis.
Noteras kan också att finalen spelades in under starten av manusskrivarnas strejk i Hollywood häromåret, vilket betydde att Ryan inte själv kunde närvara.
- Hans baby har liksom blivit lagd i säng utan honom, menar David Rees Snell.
Och alla försäkrar att det här är det bästa och viktigaste de gjort i sina karriärer. Vilket i det här fallet är en aning begripligt. Sjunde säsongen handlar mycket om att knyta ihop trådarna och avrunda kärnkonflikterna, rensa ut en del av den övriga bråten omkring, berättar Ryan och medförfattare. En av dem får just in rikligt med 'shakespearian' i resonemanget. Så gör även de skådespelare som medverkar på kommentarspåret till en så kallad USA-version av det sista avsnittet. De spekulerar kring den absoluta slutscenen och vad den egentligen betyder. Ja, för er som händelsevis sett det - lägg in egna tolkningar där. Själv har jag inte facit.