The Shield - säsong 1 (2002)

Vic är vanebildande

4 russin

En hård snut som är misstänkt lik en väldigt snäll snut. Knark, barnarov, korruption och intriger. Och ett chockartat slut. Det var tydligen pilotavsnittet av "The Shield” som jag råkade se på någon kanal jag vanligtvis inte hade tillgång till, någon gång för flera år sedan. Sedan blev det inte mer. Även om jag då och då hört och läst entusiastiska rekommendationer av serien, där vi alltså redan i första avsnittet tvingas ta ställning till en handfull moraliska dilemman och obehagliga frågor. Till att börja med ser det här ändå ut som en hel del annat i samma genre, men ryktet säger att det här är något som man borde gilla om man, som jag, sätter stort värde på exempelvis ”The Wire” och ”Uppdrag mord”.

- We're dinosaurs, Vic. And make no mistake, the meteor's coming.
Han brukade vara TV-historiens småputtrigaste och rättrådigaste poliskommissarie i någon småstad i närheten av Los Angeles om jag minns rätt (geografin kan vara förfelad): Tony Scali. Serien i sig pendlade mellan hyfsad mysfaktor och menlöshet, men karaktären Scali var ändå rätt lyckad. Michael Chiklis ville uppenbarligen inte göra samma sak om och om igen, utan lade på sig några extra kilo muskler och iklädde sig rollen som en av de mest självsvåldiga, arroganta och hårdhudade rättskipare samma nämnda TV-värld åstadkommit. Säger ryktet alltså. Och till slut bestämde jag mig för att ta reda på om det stämmer. Los Angeles självt är för övrigt spelplatsen den här gången, och mer precist ett distrikt (fiktivt eller ej) där ordningen upprätthålls enligt konstens alla regler och lite till.

Mackey är en lirare, med flera sidor än en, minst sagt. Vem är han egentligen? Låt oss i alla fall säga att seriemakarna direkt värnar om att göra oss intresserade av det. Motsatserna, svängningarna, moralbedömningarna... Han är omgiven av ett galleri personligheter som också är - personligheter. Här har man vinnlagt sig nitiskt om att markera reviren och kontrasterna, möblera stationen med figurer som skiljer sig påtagligt från varandra; och be publiken välja vilka vi gillar, hatar, föraktar och småler åt mest. Respektive.

Mackey har sitt Strike Team som lojalt lyder hans vinkar, även om en av dem hyser tvivel redan i andra avsnittet efter vad som hänt i det första. Redan där ligger Vic illa, mycket illa till, men om han inte red ut stormen skulle serien snart få hitta en ny huvudperson eller hur? Och det är nog inte Plan A. I övrigt har vi den intellektuelle, kanske rentav intellektuellt fåfänge och påfallande prydlige herr ”Dutch” Wagenbach (Jay Karnes) som vill lösa alla fall med motsatta metoder jämfört med den oregerlige kollegan.
- So it's the subtle fractions of culpability that conspire to determine that man's fate?
- I like the way you talk.
Professor på studiebesök imponerar på Dutch, vars egen framtoning och pretentioner på profilering av misstänkta seriemördare med mera inte alltid imponerar på kollegerna. Inte förrän hans envetenhet ger resultat i alla fall... Chefen Aceveda (Benito Martínez) är misstänksam mot Mackey och är tidigt ute efter att sätta dit honom. Men är han den delikata uppgiften mogen? CCH Pounder spelar en kvinnlig detektiv som vill hålla sig till fall och utredningar, det vill säga konkreta polisuppgifter och klara sig undan konflikterna kollegerna emellan. Det är lättare sagt än gjort. Och en av de nya uniformerade patrullpoliserna (Michael Jace) kämpar med att få ihop sin dragning till personer av samma kön, med sin bibeltro.

- Hm. The Armenians speak... Armenian.
I Los Angeles ligger spänningarna mellan olika folkgrupper ständigt på lut, den bilden har hamrats in i mycken dramatik genom åren. Och det här är ett av de mer seriösa försöken att förklara hur läget är, inbillar jag mig. Det görs mer aggressivt, attackerande och med sikte mot mellangärdet än ”The Wire” gör visavi Baltimore, vilket man kan gissa redan i samband med den explosiva musikaliska vinjetten före varje avsnitt.

Vic Mackey är också familjefar och får reda på att hans son diagnostiserats med autism. Dessutom försöker han hjälpa en prostituerad att få ordning på sitt liv. Med sedvanliga Mackey-metoder. Han har en enastående förmåga att balansera på gränsen till det acceptabla och ibland korsa den med bred marginal, samtidigt som han får saker ur händerna och löser upp komplicerade knutar med en hastighet kollegerna plägar avundas. Dessutom är han ett geni på att bygga upp lojaliteter, binda människor till sig och minska risken att de vill sätta dit honom. De som inte förstått att den här stationen opererar efter hans regler i första hand, och inte efter chefens, de får gärna en lektion i hans version av ”management by fear and loathing”. Och ofta är det svårt att inte uppskatta hans handlingskraft och komplexitet, även om det är omöjligt att förlåta honom för allt. Grundläggande fråga: bidrar hans 'way out of the box'-attityd in extremis till att skapa fler problem än han löser, eller tvärtom, eller jämnar det ut sig? Hur långt sprider sig ringarna på vattnet i den sjudande miljonstaden där allt verkar kunna hända? Vic inte bara bedriver utredningar efter eget huvud, han saboterar även andras sanningssökande när det passar honom eller någon annan han ingått något sorts avtal med; andra poliser i hierarkikedjan, narkotikalangare och så vidare. Även när han tycks tvivla på det moraliska i det han gör för tillfället, kan han hindras av sitt eget förflutna och de hållhakar andra faktiskt kan tänkas ha på honom. Vem sade att livet var lätt?

Fotot är av den grynigare sorten som ofta indikerar att 'här är vi minsann lite mer jordnära och genomarbetat realismorienterade än våra konkurrenter i samma genre' vilket kunde ha sett påklistrat och pretentiöst ut om det inte hade varit - helt rätt i sammanhanget, där kameran ständigt är på jakt och livet överhuvudtaget alltid är i rörelse. Och det är faktiskt ett rätt djärvt företag att bygga en serie på en individ som kan verka så genomkorrumperad och egenmäktig i ena ögonblicket och så totalt osjälviskt idealistisk i nästa. Vad är den sannaste sanningen om Vic? Kanske blir man klokare efter de ytterligare sex säsonger som finns att tillgå. Märkligt vanebildande blir ”The Shield” i alla fall snabbt och behändigt. Hasta la proxima, hoppas jag.

© Johan Lindahl
2010-10-07

DVD / Blu-ray

Generöst med kommentarsspår, till snart sagt varje avsnitt, som jag ännu inte tagit mig tid att följa i regel, men då och då. Ämnen som musik, etnicitet, casting, Los Angeles karaktär kontra amerikanska östkusten kommer upp. Kommentatorerna växlar och snart sagt hela staben verkar får ett ord med i laget förr eller senare. Producenten Shawn Ryan, hans medskrivare, musikväljare, skådespelare - givetvis. Ibland riktigt underhållande i egen rätt. Som när bland andra Jace och Dent analyserar sina karaktärers dilemman som plågad gay polis respektive kvinnlig polis. Och hur producenterna poängterar att man inte ville göra Jaces personliga kamp till en alltför enkel fråga om självaccepterande, vilket de anser att det ofta blir i Hollywood i övrigt.

Nej, det här är minsann ingen vanlig cop show, snubblar alla i teamet över varandra för att understryka även i bakomfilmen ”Behind the Shield”. Drygt 20 effektiva minuter där Ryan, Chiklis et al förklarar grundläggande idéer och varför det är viktigt att låta publiken avgöra själv om de sympatiserar med rollfigurernas vägval eller inte. Vad är ont och vad är gott, och kan samma person vara både och? Det är sådant vi kan försöka ta ställning till. Efter bästa förmåga.
Originaltitel: The Shield - The Complete First Season
USA, 2002
Regi: Clark Johnson Stephen Gyllenhaal Nick Gomez m fl
Med: Michael Chiklis, Benito Martinez, Catherine Dent, Jay Karnes, Walton Goggins, Michael Jace, CCH Pounder, Cathy Cahlin Ryan m fl

Genre: Drama, Kriminalfilm, TV-serie
Teman: Snutserier

Relaterat ur russinbloggen
2012-08-10: Maffialiknande poliser fängslar fortfarande efter fem säsonger

Ingår i följande teman


Snutserier




     

Dela |