The Girl With the Dragon Tattoo (2011)

"If you touch me I'll more than alarm you."

Bekännelser: Millennium-trilogin är för mig inte helig mark. Jag har inte läst böckerna, men sett och bitvis uppslukats av de längre, TV-visade svenska filmversionerna. Överraskande snaskigt, mindre överraskande något stelt.

Faktiskt är det en film jag ändå närmade mig med stora förväntningar. David Fincher har ju ett flertal mästerverk till sitt namn, filmer som är lika hypnotiskt uppslukande och spännande som odiskutabelt välgjorda. Mediokriteter som ”Panic Room” och ”Benjamin Button” ser jag som, kanske inte olycksfall i arbetet, men i alla fall små snubblingar på en annars imponerande marsch från klarhet till klarhet.

Handlingen i del ett i korthet, för de två eller tre läsare som inte redan känner till den:
Journalisten Mikael Blomkvist har hamnat på onåd. Tillsammans med en av livet illa behandlad hackertjej ska han under en time-out, på uppdrag av en förmögen gammal företagare i norra Sverige (en pigg och välcastad Christopher Plummer), lösa ett flera decennier gammalt mysterium. Hackertjejen Lisbeth Salander blir en viktig tillgång även på så sätt att hon till skillnad från Blomkvist kan ta till våld när nöden, eller hennes högst motiverade hämndlystnad, kräver det. Hennes lidande i händerna på och efterföljande tuktning av en av de 'män som hatar kvinnor' som originalets titel hänvisar till, hör till berättelsens mest dramatiska och, om sanningen ska fram, sensationalistiska inslag. Men deckargåtan är lika viktig. Många namn fladdrar förbi i ett krångligt mysterium som leder fram till en dramatisk final samt en avtoning från ”Tracys hämnd”, samtidigt som Blomkvists onåd i bästa fall ska förbytas i revansch.

Och då är vi framme vid den hädiska frågan: är nu den här historien äntligen riktigt intressant? Nu när vi istället för Niels Arden Oplevs och Daniel Alfredsons kompetenta men ganska ordinära regi och bildsinne alltså har David Finchers. Vars manusförfattare/manusdoktor, Steven Zaillian, har tagit lite andra vägar med vissa händelser. Mer insatta personer än jag hävdar att hans manus faktiskt är mer boktroget, vilket säkert kan stämma. Detaljerna åsido tycker jag hur som helst att samma grundhistoria berättas med ungefär samma stämning.

Bakom kameran står återkommande men inte konstante Fincher-kompanjonen Jeff Cronenweth (Fight Club, The Social Network), som för övrigt ska ha finslipat sitt hantverk som lärling till vår egen Sven Nykvist. Bildmässigt är det förstås på en högre nivå, samtidigt som Fincher och Cronenweth medvetet har hållit många scenerier avskalade, nästan torftiga. Det är hur som helst roligt att se de svenska miljöerna skildrade av en som kommer utifrån, lite på samma sätt som i Wallander-filmerna med Kenneth Branagh. Ibland förskönande, ibland tvärtom.

Jag har inga bestämda åsikter om hur hårda hackerbruden Salander ska framställas, betraktar henne som lite svårköpt i en förment realistisk historia hur hon än framställs och är därmed inte säker på att Noomi Rapaces blängande tolkning är den enda tänkbara. Mara Rooney är ... knappast mjukare ... men lite mer avvaktande. Det funkar. Att konstatera att Craig fungerar bättre än Nyqvist är lättare. Någon James Bond-journalist är han dock inte, utan en skrivandets snarare än handlingens man.

Stellan har en äkta och viktig roll att spela (med bra repliker som 'the fear of offending is stronger than the fear of pain'), medan andra svenska skådisar som Joel Kinnaman bara blinkar förbi och egentligen kunde ha ersatts av statister. De är förmodligen där av samma skäl som äkta ICA-kassar och oräkneliga andra små Sverige-markörer. Det är artigt, men kanske gör det inte filmen så oerhört mycket bättre. Samma kan sägas om den svenska brytningen som de huvudsakligen anglosaxiska skådisarna har tränat in.

Ja, där serverade jag nog den viktigaste poängen i förbigående. Sååååå mycket bättre är inte Finchers film än de habila svenskspråkiga versionerna. Trots Trent Reznor-musik, trots ett magnifikt intro (typ James Bond goes to hell, till tonerna av en vrickad Led Zeppelin-cover) och trots att den där scenen när Mikael går ner i en källare han inte borde gå ner i är nästan lika laddad som en liknande scen i ”Zodiac”. Det här är ändå bara Finchers tredje bästa seriemördarfilm.

© Anders Lindahl
2012-04-22

---

Tack till Sony Pictures Home Entertainment för recensionskopia

Originaltitel: The Girl With the Dragon Tattoo
USA / Sverige, 2011
Regi: David Fincher
Med: Daniel Craig, Rooney Mara, Christopher Plummer, Stellan Skarsgård, Steven Berkoff, Robin Wright, Yorick van Wageningen

Genre: Thriller
Hemmabio: 2012-04-25

Relaterat: Män som hatar kvinnor (2009)

Sök