Hemliga armén - säsong 2 (1978)
Det går bättre och bättre...
- När man har att göra med terrorister, krävs effektiva förhörsmetoder. Det rör sig om våldsamma män som inte drar sig för något. Vi kan inte använda silkesvantar. Information är vårt viktigaste vapen. Mitt jobb är att skaffa fram den, det är allt. Alla regeringar som bekämpar terrorism ställs inför det här problemet. Och kommer alltid att göra, antar jag.
Sturmbannführer Ludwig Kessler håller ett litet legalistiskt anförande för en kvinna han just börjat lära känna.
Och 'terroristerna' ifråga? De är tillbaka, nu med tillskottet Max Brocard, en förfalskare som caféägare Albert inte är helt förtjust i eller litar på, men i tider som dessa får man alliera sig även med dem man inte alltid uppskattar. I samma veva kraschar ännu ett brittiskt plan i området, alltså Belgien eller nära gränsen till, med en mycket viktig general ombord. Var är han? Vad vet han? Vem är intresserad? Alla, tycks det. Inte minst den tyska ockupationsmakten som räknar ut förhållandet ungefär lika snabbt som Albert och hans lilla motståndsrörelse med låg profil. Nu har han också fått finansiering från London för att utveckla näringsverksamheten och välkomna de tyska officerarna att frekventera stället. Vem vet vad man kan snappa upp den vägen?
I första serien var Yvette alias Lisa Colbert (Jan Francis) den drivande kraften i smuggarligan som hjälpte nedfallna brittiska flygare att komma undan fiendens klor. Så mycket kan sägas, att hon nu försvinner ganska fort ur serien och får lämna över huvudansvaret till andra. So Long, Yvette. Det är ett tungt avbräck för ”Livlinan” och kunde vara det för serien i sig. Har den vad som krävs för att fortsätta hålla i alla fall sådana som mig på helspänning? Ja, det är ju så jag minns den från en tid för länge sedan.
En mer komisk detalj inträffar i andra avsnittet. Två ryska flygare dyker för ovanlighetens skull upp i Flandern och behöver en tolk. Inkallad blir en man som ser bekant ut för alla som sett parodin ”Allo Allo” - alltså skådespelaren Richard Marner som väl i stort sett var med hela vägen där, som en av de tyska officerarna på jakt efter försvunna skatter i korvar och madonnatavlor. Men det är framförallt här som Gestapo-sturmbannführer Kessler börjar visa sina verkligt infernaliska och psykologiskt insiktsfulla sidor i jakten på förrädare mot faderlandet, samtidigt som kontorskollegan major Brandt från Luftwaffe kontaktas av representanter för dem som planerar ett attentat mot Hitler själv.
Den listige och hårdföre brittiske spionen Nick Bradley introduceras; inte alltid älskvärd men ofta effektiv. Och så börjar vi på allvar inse att det finns flera motrörelser mot de tyska ockupanterna, men samtidigt att alla dessa inte umgås friktionsfritt.
- Vi har lärt oss bli hänsynslösa under kriget. De har alltid varit hänsynslösa, menar Albert och då talar han om kommunisterna som begår attentat och sprängdåd mot nazisterna men inte heller litar på den västliga delen av de allierade krafterna.
Man ska nog inte försöka övertyga en yngre generation om den självklara storheten i det här; eller försöka försvara stelheten i slagsmålsscener och liknande fysiska konfrontationer. Där har serien åldrats. Men den har så många andra styrkor som fortfarande lyser igenom. Inte minst komplexiteten i att skildra ett stort, världsomfattande krig genom ett mindre, avsides sammanhang och med sådana nyanser. Till och med Kessler får visa mänskliga sidor, eller drag som visar att han är människa med behov av avkoppling då och då. En subtilt avslöjande sekvens är i sjätte avsnittet, ”Scorpion”, där Kessler dinerar med en socialt svårflirtad belgisk dam av börd men på ekonomiskt obestånd, samtidigt som major Brandt har sin hustru på besök och det framgår att tyskarna spontant inte umgås över alla klass- och andra uppgjorda gränsdragningar. Vilka dessa är får man försöka läsa in mellan raderna. När damerna får bestämma hamnar kollegerna vid olika bord och kastar förstulna glimtar åt varandras håll.
Man kan också skönja fler av inspirationskällorna till några av de löpade komiska trådarna i parodin ”Allo Allo”; som att Monique ständigt sjunger för de tyska soldaterna i baren - men betydligt bättre än sin efterföljare i komediserien. Liksom en subplot med tavlor i original- respektive förfalskad form som Livlinan och Gestapo båda är ute efter. Men det är ett av de lättviktigare elementen i en andra säsong som förfinar och utvecklar allt som var bra med den första. Mycket av TV-tekniken må ha åldrats, men berättelserna i sig har inte det; snarare verkar det här sättet att närma sig andra världskriget mer nyanserat och intelligent, mångsidigt och motsägelsefullt än det mesta i den vägen som producerades i samband med och strax efter de verkliga världsomvälvande händelserna, men även i jämförelse med det vi sett i det här facket på senare år.
Ingen är snövit, ingen är helt sotsvart. Alltså inte ens Kessler, även om han ur alla tänkbara vinklar sett är den stora skurken i sammanhanget. Men splittringen mellan olika grenar av motståndsrörelsen blir allt uppenbarare och då framförallt den mer västorienterade sidan företrädd av Foiret & Co kontra kommunisterna, som har egna planer utöver att besegra nazisterna. 'Ändamålet helgar medlen' är en devis som alla sidor har anledning att kontemplera över - i den mån de överhuvudtaget ifrågasätter sina motiv. Det rena samvetet kontra pragmatism och överlevnad framför allt, liksom känslomässiga bindningar som ofta får ge vika för rationella och svåra beslut. Svek och sofistikerat dubbelspel pågår ideligen. Och frågan som ständigt lurar är vad som kommer att hända när kriget väl är över, beroende på vem som har vunnit, och vilka som då kan övertyga omgivningen om att de stått på 'rätt' sida hela tiden.
© Johan Lindahl2012-08-27