Hemliga armén - säsong 1 (1977)
Färgstarkt mitt i gråskalan
- Varför måste allting förändras för att det är krig?
Bra fråga. Särskilt för dem som försöker låta allt vara så normalt som möjligt och inte vill blanda sig i konflikten, samtidigt som andra i samma hushåll i hemlighet agerar med risk för eget liv för att just förändra sakernas tillstånd. Det är mitt under brinnande världskrig, det andra för att vara exakt. I Belgien styr tyskarna sina ockuperade undersåtar som i vissa fall viker sig, medan andra alltså motarbetar övermakten under ytan och utgör värdefulla allierade för britterna, vars flygare ibland hamnar i klistret och behöver hjälp att komma loss.
Det märks att det har gått några år sedan serien producerades och själv kan jag inte rak arm komma ihåg hur mycket jag egentligen såg av den för närmare 30 år sedan. Var den så bra som jag minns den, eller var det brist på seriösa konkurrenter som gjort att den ändå lämnat så tydliga avtryck i minnet? Förmodligen kom jag in senare, för jag känner inte igen mycket av det som händer under denna första säsong. Premiäravsnittet introducerar i alla fall en rad rollfigurer av olika vikt. Och några av dem kommer jag ihåg tydligt från det tidiga 1980-tal då serien gick i svensk television, för att några år senare följas av parodin ”Allo Allo - emliga armén”. Just det, den som fortsätter visas i repris gång efter annan och blivit så etablerad i egen rätt att många kanske inte ens känner till originalet; att det överhuvudtaget finns ett sådant. Men det gör det.
Till nyckelpersonerna hör caféägaren Albert Foiret med sin kroniskt sjukliga fru på övervåningen och en yngre friskare assistent, Monique, vilket skapar svartsjuka bokstavligen från ovan. Liksom Lisa Colbert, kodnamnad Yvette, vars täckmantel är som sjuksköterska och medhjälpare till en doktor - också han inblandad i verksamheten, en verksamhet känd för de invigda som ”Livlinan”. John Curtis, en engelsk pilot som tidigare räddats av dem återkommer nu till brottsplatsen för att bistå andra olycksbröder och etablera kontakt med de belgiska anförvanterna. Men vill de ha hans hjälp? Kessler. Den tyske underrättelseofficeren med rykte om sig att vara synnerligen kallhamrad och effektiv, skickad av Gestapo för att åstadkomma en 100-procentig infångstandel när det gäller de där irriterande brittiska piloterna som skjuts ner över tyskdominerade territorier men har en tendens att ta sig ur nätet med hjälp av folk som Kessler gärna vill identifiera. Och neutralisera.
Albert (Bernard Hepton) är under-radarn-motståndsmannen som ofta syns drabbad av dåligt samvete över sitt personliga dubbelliv. Samtidigt kan han vara krass och kylig i svåra lägen och stänga av känslorna när han tycker att det behövs. Monique (Angela Richards) är mer öppet känslomässig och döljer det inte, men kan ta fram oanade talanger för skådespeleri. Frustrerad över att dela Albert med en sjuk och bitter kvinna i ett rum ovanför caféet. Lisa (Jan Francis) är den unga oförvägna risktagaren, vars familj krympt betydligt under krigets gång och som ser kampen mot ockupanterna som ett personligt kall. Har hon tid för andra känslor? De finns där, men hon försöker hålla dem tillbaka... särskilt när det gäller flyglöjtnanten Curtis (Christopher Neame) som också tar betydande risker och opererar självständigt för att rädda mer godtrogna landsmän ut ur Belgien och i förlängningen vända krigslyckan i stort.
På den tyska sidan är Kessler (Clifford Rose) alltså utpräglat kall och beräknande, in i döden trogen sin führer, kan man ana. Han är aldrig nöjd med det som åstadkommits utan vill i princip krossa allt motstånd för att sova gott på natten. Erwin Brandt (Michael Culver) är den mer moderate Luftwaffe-officeren med ett vanskligt kollegialt förhållande till Kessler. Plikttrogen och principfast, men han går definitivt att sympatisera med om man är beredd att se kriget en smula från hans perspektiv.
Britterna framställs långtifrån alltid i helgjutet heroisk dager utan ofta som unga naiva soldater, fast bakom fiendens linjer utan att förstå situationens allvar, medan deras frälsare i nöden bekymrar sig för denna brist på insikt. När allvaret väl inses kan de nödställda drabbas av panik och det kanske de har anledning till när deras främste fiende (alltså Kessler) ser sitt jobb som en form av skadedjursutrotning. Och han gillar det. Mer än majoriteten av sina kolleger i ockupationsmakten.
Man kan inte lyckas jämt, det måste man inse, och prioritera därefter. Olika grenar av motståndsrörelsen sysslar med olika saker. Judar deporteras till arbetsläger, eller vad det nu egentligen är, men vem har ansvar för att hindra detta? Opportunismen skymtar fram; hur agerar egentligen folk i de ockuperade länderna, som Frankrike (där vi hamnar i en avstickare) utan facit i hand? Vem ska de egentligen satsa på som vinnare i världskriget?
Provocerande beslut kan fattas av Livlinans lilla stab när de ska prioritera vad som är viktigast. De kan synas kallhamrade och beräknande, till och med framstå som kollaboratörer med tyskarna för att inte väcka fler misstankar än nödvändigt. Flera människoöden dyker upp, som flygare som tröttnat på kriget och vill desertera. Eller kollegan som söker skydd hemma hos ett äldre brittiskt par i Frankrike, där mannen i huset är en författare som fastnat för Frankrike och ser BBC:s utsändningar som propaganda för 'krig är ju kollektivt vansinne'. En svårtolkad typ som dessutom i förbifarten sågar Joseph Conrad som en "simpel själ” med endimensionella typer i galleriet.
Gerard Glaister verkar vara mannen bakom grundidén men manusförfattarna är flera. Och den här första vändan består av 16 avsnitt, i regel strax under timmen i gammal god BBC-anda. Filmiskt är det ganska traditionellt och oftast inte så banbrytande, men de briljerar ibland och blixtrar till med extrema närbilder och rappa klipp, vilket spetsar till den stadiga lunken. Men det serien framförallt lyckas frammana är känslan av 'vem kan man lita på egentligen?'. Och inom ramen för de enskilda avsnitten, som i regel följer ett fall till sin upplösning, ofta få med en twist i slutet. Delsegrar, större segrar, allvarliga motgångar och oväntade konsekvenser av bådadera. Det är sällan helt och hållet dystert eller bara klackarna i taket. Det kan se ut som en grå existens, men känns ändå färgstarkt.
© Johan Lindahl2012-08-27