Straw Dogs (2011)
Diskutera!
Manusförfattaren och hans unga hustru återvänder till hennes hemstad på vischan för att han ska skriva om Stalingrad i lugn och ro i hennes avlidne pappas gamla hus. Där hemma har folk blivit lite äldre, men vissa saker förändras aldrig. Den viktigaste frågan är om David är man nog att bo på ett så manligt ställe. Man nog att säga ifrån när de lokala förmågorna kastar lika lystna som nostalgiska blickar på byns gamla skönhet, man nog att träda till handling när det verkligen krävs.
Visst håller han sig i form, men våld och jakt är inte hans grej och han är inte van att hamna på defensiven över det. Han försöker umgås med byborna utan att förneka vem han är, men frestelsen att försöka leva upp till den lokala definitionen på en redig karl finns ungefär överallt. Frågan är hur långt saker ska behöva gå innan ha känner sig manad att verkligen spela spelet.
Rod Luries remake på Sam Peckinpahs kontroversiella och på sin tid ganska utskällda 70-talsfilm är ett provocerande men solitt manusbygge som tar alla tillfällen som "Jägarna 2" missade. Korsklippningen mellan en våldtäkt, dubbeltydig nog som den är, och Davids nedläggande av sitt första jaktbyte är ett skolexempel på en hel massa saker som även ett proffs som Sundvall uppenbarligen inte riktigt har koll på. Skickligt vrider den på tittarens förväntningar utan att lämna sitt huvudspår. När David tar av sig glasögonen är det bara för att polera dem och sätta på dem igen, så att han kan se bättre när han träder till strid. Lurie lägger också in ett par begåvade inplanteringar samtidigt som han verkar kommentera hela konceptet med inplanteringar genom den tydligaste "Tjechovs gevär"-scenen i mannaminne.
Alexander Skarsgård är perfekt castad som superbuse: killen som säkerligen har spelat i stadens football-lag en gång i tiden men som också har en bunt hjärnceller, vilka tillsammans med hans längd och ständigt omvittnade stilighet gör honom till traktens okrönte kung. Hans byggarlag, som ska fixa taket på paret Sumners lada, gör vad han säger åt dem, men han begär inte så mycket av dem. Han och hemvänderskan har några minnesvärda stunder bakom sig. Hoppas han på en repris? Vad tror du?
James Marsden (känd för "X-Men" med mycket mera) är också skickligt castad i Dustin Hoffmans gamla roll (som var matematiker istället för författare, men ungefär samma typ), även om han ser nästan komiskt liten ut bredvid Skarsgård. Kate Bosworth känns spontant som det minst inspirerade valet, men det ges efter hand anledning att revidera den synpunkten. Slutligen måste rollbesättaren få en liten applåd för placeringen av James Woods.
Det är i allt väsentligt samma film som den Peckinpah en gång gjorde, placerad i USA och med ett skickligt användande av det typiskt amerikanska. Vissa saknar uppenbarligen originalets tvehågsenhet, samma nyanser som nästan inga proffstyckare upptäckte när den var ny. Jag tror snarare att de inte riktigt har varit särskilt uppmärksamma på vad som faktiskt finns i Luries version och behöver skedmatas med subtilitet - ett företag lika omöjligt som min metafor är krystad. Även de verbala duellerna gör jobbet, även om jag vid ett tillfälle tror att Alexander ska utbrista "att det var så mycket k*k i dig, David!".
Det är en film som lyckas presentera den moderna människans eviga tvehågsenhet till våld genom att göra en precis sådär tvehågsen som de bästa hämnd- och våldsfilmerna gör. För när David väl gör sitt val så kanske han inte gör det av det väntade skälet, men hans motiv är till minst femtio procent det gamla vanliga: att visa att han är man. Och hans sista replik är precis lika generande enkel och oändligt ambiguös som hela filmen.
En stark trea blir betyget. Jag tycker den funkar. Hela vägen. Till dem som hävdar att den "spårar ur på slutet" kan jag bara ställa den stillsamma frågan: "vad trodde du att den handlade om?"
FOTNOT
I den här versionen får man faktiskt titeln förklarad för sig.
© Anders Lindahl2012-02-11
Tack till Sony Pictures Home Entertainment för recensionskopia
DVD / Blu-ray
Sonys DVD-utgåva innehåller en handfull dokumentärer, varav en bär den lämpliga titeln "Courting Controversy". Ett kontroversiellt företag dubbelt upp numera, förstås, eftersom Peckinpahs fordom fördömda original nu betraktas som heligt.
Kommentarsspår med Lurie erbjuds också för den hugade.