Dollhouse - säsong 2 (2009)

Skönhet, charm och chockverkan. Uppdrag utfört.

- Jag är inte bättre än du. Jag är en serie ursäkter.
- Du är mänsklig.
- Smickra inte dig själv.
Förutsättningarna i ”dockhuset” hann förändras en hel del under framförallt andra halvan av första säsongen. Nu är en del av 'dockorna' (eller officiellt 'actives', de ständigt omprogrammerade agenterna som inte förväntas ha någon egen stadig personlighet i behåll) delvis medvetna om vad de är. Och inte är. Hela relationsbygget i organisationen är i gungning, och de ansvariga vet om det. Åtminstone delvis; att de leker med eldar som troligtvis ingen lekt med förut så intimt och med så stora insatser involverade. Exempelvis är huvudpersonen Echo (Eliza Dushku) påverkad av att under en tid haft alldeles för många identiteter insprängda samtidigt och allt det förflutna har inte kunnat rensas ut fullständigt - ungefär som när du tror att du städat på hårddisken men skräpet ändå ligger kvar någonstans i väntan på att ersättas av något annat som upptar samma utrymme. Och verkar allt detta fullständigt obegripligt, är det för att det här är en serie som bör ha följts från början för att vara begriplig.

I första avsnittet är Echo på uppdrag som FBI-agent som lyckats infiltrera en vapenhandlares organisation genom att helt sonika få honom till altaret och ingå äktenskap. Initiativtagare till denna djärva operation är Paul Ballard (Tahmoh Penikett) den före detta FBI-agenten som ingått en överenskommelse med ledarna för dockhuset och nu motvilligt arbetar med dem, fast inte för dem, men hos dem... Ett resonemangsäktenskap i sig, på bräckliga grunder. Som om inte allt redan vore ganska bräckligt i den värld som målas upp i ”Dollhouse”. Vapenhandlaren spelas för övrigt av Jamie Bamber, Peniketts forne vapenbroder i ”Battlestar Galactica”. Något senare hälsar överste Tigh på, det vill säga Michael Hogan från samma serie (som skaparen Joss Whedon mycket riktigt erkänner sig beundra i extramaterialet).

En annan som grubblar över sin egentliga identitet är Dr Saunders (Amy Acker) som är en av programmerargeniet Tophers (Fran Kranz) mer komplexa kreationer - och nu verkar veta om det. Men vad ska hon göra med den vetskapen? Minnen är inte allt. Erfarenheter kan fastna på andra nivåer också, som rent fysiska och känslomässiga beroende på programmeringen, ”inpräntandets” grad av uppfinningsrikedom. Och spåren blir djupare, svårare att bli kvitt. Modersinstinkter är starka saker som kan skapa oförutsedda effekter, ser vi i andra avsnittet ”Instinct” där även en före detta active - numera frisläppt från sitt kontrakt - kommer in för en efterkontroll och ger Ballard en tankeställare. Och mitt i allt så har en senator kommit något på spåren som kan ha med dockhusets moderskepp Rossum Corporation att göra.

”Straight brain dump” från en seriemördare - låter det som en idé som inte kan slå fel? Desperata åtgärder krävs för att få fram sanningen om försvunna kvinnor i tredje avsnittet som för tankarna till thrillern ”The Cell”. Efterhand uppenbaras också mer om dockornas förhistoria och varför de kan ha hamnat i det här. Samt en del om varför de anställda, de som driver stället utan att byta personligheter, fått de här delikata uppgifterna.
- Sanningen är att vi alla valdes ut på grund av att vår moral på något sätt hade fördärvats. Alla utom du. Du valdes ut för att du inte har någon moral.
Ur en kärnfull konversation mellan...ja, se själva. Finns det för övrigt fler dockhus? Det är en av de frågor där vi kommer att få ett svar. Och bara att jag sagt så mycket antyder väl vilken sorts svar det är. Vad är ”vinden”, som förrädare eller okontrollerbara personer riskerar skickas till? Ett av de sista avsnitten heter just ”The Attic”. Och många som hängt med så långt är med all säkerhet spända på vad som avslöjas om det tillståndet.

Det finns flera element här som får mig att tänka på Naomi Kleins ”Chockdoktrinen” som jag började läsa i våras och just nu tar mig igenom i portioner; främst kapitlet som handlar om experiment under 1950-talet på patienter vid universitetet McGill i Montreal, under ledning av en doktor Ewen Cameron med benäget stöd från CIA. I det fallet användes extrema doser av elchockterapi kombinerat med droger som LSD och PCP för att avprogrammera, rensa patienter från deras förflutna och skapa ett nytt oskrivet blad att arbeta med. De flesta av dessa var i betydligt sämre skick efteråt än innan, och senare har flera av dem stämt uppdragsgivarna. Experimenten hade förmodligen andra primära syften än att hjälpa patienterna, och ska ha ingått i forskningen kring psykologisk krigföring och utveckling av nya 'alternativa' förhörsmetoder i det kalla krigets dagar. Cameron var inte vem som helst, utan under en period ordförande i ett par nationella och internationella sammanslutningar för psykiatriker, hade vittnat om nazisthöjdares mentala hälsa under Nürnberg-rättegångarna och ansågs överhuvudtaget som en auktoritet på sitt område. Projektet MK-ULTRA beskrivs även på Wikipedia där det spekuleras i om experimenten bedrevs på betydligt fler institutioner, något som senator Ted Kennedy ska ha hävdat på 1970-talet när projektet började granskas offentligt, detta med vissa svårigheter eftersom nästa alla akter hade förstörs av CIA innan dess.

- Lugn. Jag är inte en tjuv. Jag är terrorist.
Underförstått, eller ibland ganska tydligt, diskuterar serien hur ren fascism kan tänkas fungera, hur en överdriven kontrollstat opererar och hur vetenskapens landvinningar kan vändas emot oss. Bland annat. Samtidigt som den här sneda humorn alltid finns där lurande bakom hörnet. En glassigt underhållande pessimistisk vision av det nära nuet och vad som kan följa. ”The Manchurian Candidate” (båda versionerna, skulle jag säga), Terry Gilliams ”Brazil” och ”The Matrix”-trilogin är flera möjliga förebilder och inspirationskällor men ”Dollhouse” är absolut inte bara en derivativ liten docka i sig. Den mejslar ut sitt eget universum med en synbar uppsjö konspirationer och sammansvärjelser insnärjda i varandra så att det successivt blir alltmer invecklat att placera sina egna lojaliteter. Och dryftar frågor om vem man egentligen är, om man kan bli precis den man vill vara, eller välja att gilla läget och acceptera även det ofullkomliga, ta det onda med det goda. Grundhandlingen går fortare fram än inledningen på första säsongen, då serien ännu inte hade hittat sin linje fullt ut. Publiken lär också ha andra förväntningar med tanke på det tillspetsade slutet av säsong ett, vars framtidsvision kräver förklaringar och fyller-i-övningar i nutid.

”Dollhouse” är inte en skapelse utan skönhetsfläckar. Av bakgrundsmaterialet framgår det att många kreativa beslut fattats under tidspress och på grund av budgetskäl; att osäkerheten kring en framtid efter första säsongen formade en avslutning som kanske satte ribban väl högt inför den andra. Mycket ska förklaras, kanske för mycket, för fort. Ibland ser klippningen ut att ha lidit av stressymtom, eller icke-fullt-så-post-traumatiskt stressyndrom, för att hinna med alla turer inom 40-minutersramen för ett avsnitt och behålla den dramatiska pulsen. Visst faller intrigen tillbaka på egna klichéer och troligen fler närstrider med kung-fu-karaktär än som egentligen var nödvändigt. Strängt taget är det ju inte en realistisk serie, utan en eskapistisk, men - viktigt men - som bra eskapism gör använder den sina medel mot ett spännande mål. Det är lätt att sugas in i dess universum, engagera sig i dess personligheter (och i det här fallet finns det ju fler identiteter än kroppsliga tempel att hålla reda på) och inse att Joss Whedon håller fast vid sin tes att konsten kräver offer. De är inte alltid vad man skulle vilja se just när de inträffar, men helheten vinner på dem. Det här är ju kanske mest av allt en berättelse om strävan efter perfektion som bara väntar på att drabbas av självorsakad implosion. Det går inte att undvika 'collateral damage'.

Ja, det finns en del att filosofera kring när det gäller varför vissa medvetanden är så mycket medvetna än andra, om vad de är, vem de tillhör och var de hamnat. Det går undan, och alla frågor besvaras inte fullt ut, kanske för att det blir mer mystiskt och inbjudande att fortsätta reflektera över, eller för att det helt enkelt inte går att förklara. Det är alltså ingen enkel serie, samtidigt som du kan följa den utan att förlora dig i alla tänkbara scenarier och bakomliggande förklaringsmodeller. Den har ju action! Snygga människor i passande utstyrslar! Överdrivet smarta one-liners! Och akut intressanta personligheter. Är det inte total realism man är ute efter, så är nyckeln att kombinera matchande karaktärer med olika funktioner i centrum och låta dem konfronteras med varandra på ett underhållande sätt. Och där har ”Dollhouse” verkligen lyckats. Med inpräglingarnas hjälp, visserligen, men långtifrån bara det. Olivia Williams och Harry Lennix är beprövade kort med dokumenterad kapacitet att agera över genomsnittet. Särskilt Adelle DeWitt (Williams) som leder dockhusverksamheten fortsätter vara en figur som vi aldrig helt verkar kunna greppa. Möjlig sociopat och uppenbar opportunist, men också mänsklig och sarkastiskt rättfram ibland - liksom inbegripen i en maktkamp inom koncernen, vars verkliga mål är en resa i sig att ta reda på. Men de yngre kollegerna, i vissa fall helt nya för mig, är oanat mångsidiga - vilket av naturliga skäl krävs i sammanhanget. Gästspel från bland andra Keith Carradine, Ray Wise, Alan Tudyk och Summer Glau från ”Firefly” har också en berikande effekt.

Och det absoluta slutet, det som föranades i förra säsongsfinalen och förändrade perspektiven på det mesta vi tidigare lärt oss här, det knyter ihop hela paketet på ett mer begripligt - och inte minst gripande - sätt än jag hade hoppats. Även om det ibland känns som en intrig för 80 minuter inklämd på 40. Seriens kanske allra bästa och mest instinktivt inträngande enskilda moment infaller för övrigt ganska exakt efter en halvtimme i detta allra sista avsnitt, ”Epitaph Two”. Den påminner oss om något som betyder lika mycket i ett romantiskt drama som science fiction, fantasy eller socialrealism - eller verkligheten själv.

© Johan Lindahl
2011-07-22

---

DVD / Blu-ray

Ljussättningen drogs ner i samband med den nya säsongen, berättar Joss Whedon i kommentaren till första avsnittet ”Vows”. Det verkar ha varit ett artistiskt beslut, men budgeten var tydligen också lägre. De radikala premisserna i förra säsongens avslutande apokalyptiska episod ”Epitaph One” påverkade också hur händelseutvecklingen konstruerades här. Whedon, som nästan alltid är övergenomsnittligt underhållande som spårkommentator framhåller också att 'Battlestar Galactica kanske är den bästa serien någonsin, men de hade inte tillräckligt med fantastiska klänningar', något som han själv anstränger sig för att få med i sina serier. Det finns fler kommentarer till åtminstone ett avsnitt av Jed Whedon och Maurissa Tancharoen-Whedon (äkta par) som varit inblandade ganska flitigt i skrivandet.

Av bakom-filmerna att döma är det mer och mer uppenbart att det här var ett kärleksbarn för skaparen (alltså Joss) men samtidigt kantat av kompromisser och med en kort, kaotisk levnad där väldigt många av idéerna fick strykas eller klämmas ihop och komprimeras. Efter den första vändan var det väldigt osäkert om det skulle bli en andra och när väl beskedet kom valde man att chansa mer, göra vad man hade lust med och utforska temat så långt det var möjligt. Det fanns uppslag till en fortsättning med delvis nya premisser, men under arbetets gång kom beskedet ovanifrån att serien var skrinlagd och det viktigaste var att avsluta den aktuella intrigen på ett tillfredsställande sätt. Joss Whedon är också noga med att poängtera hur mycket av inspirationen till seriens tillkomst som berodde på Eliza Dushku, vars personlighet han byggde upp den här världen kring. Och att han är stolt över ”den här knäppa historien” han fick chansen att berätta, trots mycken motvind i seglen.

I ett rundabordssamtal med JW och huvudcasten avslöjas viktiga detaljer som ifall det förekom dubbning när en av 'dockorna' inpräglades med en av de övriga regelbundna rollfigurernas identitet, vilket jag själv undrat över - och det gjorde det tydligen inte. Och ofta får man faktiskt de bästa idéerna under press, när man inte har den frihet man skulle vilja ha utan allt verkar gå snett, medger Whedon. Ensemblen utbyter åsikter om sina respektive favoritscener och lagledaren betonar hur viktig just ensemblen är i sammanhanget. Lagarbete framför allt! Även om man inte hinner förverkliga alla sina idéer.

---

Originaltitel: Dollhouse - Season 2
USA, 2009
Regi: Joss Whedon Marita Grabiak David Solomon m fl
Skapare/show runner: Joss Whedon
Med: Eliza Dushku, Harry Lennix, Fran Kranz, Tahmoh Penikett, Enver Gjokaj, Dichen Lachman, Olivia Williams, Amy Acker m fl

Genre: Drama, Sci-fi, Thriller, TV-serie

Relaterat: Dollhouse - säsong 1 (2009)

Sök