Dollhouse - säsong 1 (2009)

Idéspäckad underhållning efter inledande tveksamheter

- Jag vet. Handlingar har konsekvenser.
- Tänk om de inte hade det?

Manpower 2.0. The Next Generation in personaluthyrning, liksom. ”Dollhouse” erbjuder sina exklusiva klienter allt de kan önska sig av en tillfälligt projektanställd vad-som-helst, genom att förse sina fältarbetare - ”actives” är den interna terminologin - med nya minnesbilder och egenskaper, samtidigt som annat raderas ut. Fungerar det verkligen smärtfritt? Om det vore helt okomplicerat skulle väl konceptet som TV-serie inte vara så spännande på sikt, eller hur?

Eliza Dushku har huvudrollen som ”Echo” och imponerar genom att svänga mellan skiftande personligheter och känslolägen alltefter vad situation och programmering påkallar. Harry Lennix har en tendens att hamna i biroller som myndig och ansvarsfull bakom-kulisserna-fixare, vare sig det gäller politik, polismakt eller vad det nu är. Här är han Echos 'handler' med speciellt ansvar för att få henne tillbaka levande från uppdragen. Olivia Williams är den sluga, beräknande och övertygande managern för dockhuskomplexet. Hon hade för övrigt en inte helt väsensskild roll i thrillern ”Ghost Writer” nyligen. Och vad heter första avsnittet i den här serien? ”Ghost”.

Under tiden tror sig den ambitiöse FBI-agenten Ballard (Tahmoh Penikett från ”Battlestar Galactica”) vara organisationen på spåren, men tas inte på fullt allvar av sina kolleger, milt uttryckt. Men han ger sig inte.
- Om vi klyver en atom så bygger vi en bomb. När vi kommer på något nytt är det första vi gör att förstöra, manipulera och kontrollera. Det är människans natur, resonerar Ballard.
Med andra ord: om tekniken finns, kommer den per definition att utnyttjas.

En återkommande överraskningsfaktor ligger i vilka egenskaper som blandats i den för uppdraget aktuella cocktail som Echo (och andra 'actives') intagit. Hur kommer de att fungera och reagera på fältet utifrån hur situationen utvecklas? Räkna med twistar och törnar, även om serien i början inte visar upp samma geniala uppslag som skaparen Joss Whedons flaggskepp ”Firefly”. Det här är en serie som växer, efter att jag tvivlat över dess eventuella dolda djup mitt i designerdrömlandskapen (framförallt inredningsarkitekturen i de hemliga högkvarteren). Den självreferentiella dialogen med alla sina wisecracks är tidigt en skön förening av teknokratiska termer och spydigheter, psycho-scifi - snabbt och smidigt, men finns det något mer bakom ytan? Ja, det visar det sig göra, tycker jag. Styrkan är inte minst att varje episod kan ta oväntade vägar, och bjuder på dialoger som ofta är dubbeltydiga och insinuerande på rätt sätt.
- In this case, ignorance truly is bliss.

Hur mycket Whedon-stämpel inbillar man sig uppfatta? Ja, om inte annat i sjätte avsnittet ”Man on the Street” som han skrivit. Då om inte förr är jag fast i den här världen. Efterföljande ”Echoes” är (som titeln antyder) ett av de mest bakgrundsorienterade dittills, med en blandning av flashbacks, exposition och vissa förklaringar av grundläggande förutsättningar, liksom ett fall där mycket av det invanda ställs på huvudet och rollerna tillfälligt kastas om genom kemiska substansers oförutsägbara effekter. Det känns också som om det är i det här skedet serien börjar anta en mörkare ton. Turerna är mer invecklade och humorn svartare. Samtidigt krävs att du sett de tidigare delarna för att avsnittet överhuvudtaget ska vara begripligt. Sett i perspektiv handlar den första tredjedelen av säsongen om vad 'dockorna' gör på arbetstid, innan vi på allvar får utforska vad de egentligen är. Det betyder efterhand en konstant ökande spänningsnivå och fler komplikationer.

Och har skaparna av Dockhuset helt fel? Allt de gör är inte av ondo. Det skapar genomgående tvivel om vem man ska lita på och sympatisera med. Det är också en intellektuell utmaning att hålla ordning på alla möjligheter som öppnar sig. Vem kan klara av vad och i vilket tillstånd? Och på ett djupare plan; vad är kärnan i den mänskliga naturen? Finns personligheten, med eller utan minnen? Sista avsnittet ”Epitaph One” drar alltihop ett varv till, med en apokalyptisk flash forward ett antal år, i en tämligen tumultartad och omskakande final på säsongen. Så dags är nästan för många idéer staplade ovanpå varann, men förhoppningsvis lyckas andra säsongen (som jag ännu inte sett) reda ut begreppen på ett tillfredsställande sätt. Om det är meningen...

En sak till: Jo, jag gillar den behagligt bitterljuva signaturen ”What You Don't Know” också, av Eric Bazilian (före detta The Hooters) och Jonatha Brooke (ja, det ska vara Jonatha, inte Jonathan). Redan där anslås en atmosfär av mystik och melankoli som anstår en serie av det här slaget.

© Johan Lindahl
2011-05-26

---

DVD / Blu-ray

Några avsnitt kan ses med kommentarer, som ”Man on the Street” där Whedon förklarar behovet av fördjupning efter det han kallar ”baby steps” i begynnelsen. Han filosoferar om undertexter, fantasier, vad som anses acceptabelt i samhället och inte - samt varför han gillar att placera komiker i dramatiska roller; 'om de är roliga vet du att de kan göra andra saker också'. ”Epitaph One” kommenteras av äkta paret Maurissa Tancharoen och Jed Whedon (Joss brorsa) som skrivit manus med uppdraget att ”blow people's minds” på ett billigt och coolt sätt... Dessutom såg de möjligheten att kasta in flera olika idéer utan att förklara allting, men som publiken kunde tänkas spekulera kring, eftersom skaparensemblen vid den tidpunkten själva inte visste säkert om det skulle bli en andra säsong.

I extramaterialet finns även en originalpilot som inte sänts på TV och innehåller diverse basfakta och replikskiften som i stället portionerats ut under seriens gång. Därmed är den i nuvarande skick inte helt i fas med resten av 'berättelsebågen'. I dokumentären ”Making Dollhouse” berättar Joss Whedon om sina depressioner och inspirationer. Men han är inte den enda som talar ur skägget.
- Sedan aztekernas tid har piloten alltid dödats, hjärtat slitits ut och kastats i en vulkan, förklarar producenten Tim Minear i ett för DVD-promogenren ovanligt öppenhjärtigt reportage om improvisation och narrativa barnsjukdomar med mera.
Och hur skulle konceptet med inplanterade personligheter fungera i verkligheten? Personalstyrkan ger olika svar. Olivia Williams hävdar att hon försökt hjärntvätta sin make i flera år utan framgång, samt att det finns visst människor som kan vara 'dockor':
- Det finns många i Los Angeles. Och alla går på gymmet.

---

Originaltitel: Dollhouse - Season 1
USA, 2009
Regi: Joss Whedon David Solomon Félix Enríquez Alcalá m fl
Skapare/show runner: Joss Whedon
Med: Eliza Dushku, Harry Lennix, Fran Kranz, Tahmoh Penikett, Enver Gjokaj, Dichen Lachman, Olivia Williams, Miracle Laurie, Amy Acker, Reed Diamond

Genre: Drama, Sci-fi, Thriller, TV-serie

Relaterat: Dollhouse - säsong 2 (2009)

Sök