Någonstans i Sverige (1973)
"Jävla Hitler!"
En minisåpa förlagd till en intressant era, kanske man kunde kalla det, men det är inte hela sanningen. En "svensk familjen Ashton" är en annan sammanfattning med både poänger och brister. Den dåliga bildkvaliteten och eran har de i alla fall gemensamt, samt en brist på action och budget som nog kan få vissa att gäspa sig halvt fördärvade.
Att det inte kommer bli så mycket häftigt och fräsigt krigande torde väl inte komma som någon överraskning. Berättarrösten (regissör Lagerkvist själv) förklarar dock för säkerhets skull tidigt att den svenska beredskapen, som inleddes vid Sovjets anfall mot Finland, skulle komma att räcka i mer än fem år. Beredskap, alltså, inte krig. Övningar, kasernliv och exercis, inte spännande uppdrag eller tung fronttragik. Mörkläggningsgardiner och kupongsamlande hemmavid, inte folk som oroar sig för att deras närmaste ska bli skjutna i småbitar. Grabbarna på luckan kan bara skryta om sina erövringar (i överraskande plump jargong), inte om hur många fiender de fällt. Här kämpas det inte mot tysken, här får de mat av 'neutralitetsvakterna'. Och om någon skulle få sätta livet till så är det inte i strid, utan bara i en sorglig och onödig olycka.
Men att Sverige aldrig krigade i Kriget (frivillighjälp till finnarna åsido) är väl ironiskt nog det som gör den här serien intressant. Inte häftig, men intressant. Ett porträtt av ett land mitt i stormens öga, ett litet skamset land som gömde sig i vrån när de andra avgjorde världens öde, som inte ens bjöd lite trotsigt motstånd innan ockupationen eftersom tyskarna inte behövde ockupera för att få sina viktigaste önskemål tillgodosedda. Men visst påverkade den omgivande världskonflikten livet för folk i allra högsta grad även här. Inte minst för de utposterade soldater som vi först möter uppe i lappmarkerna (exakt ort hemlig, därav titeln på sången och serien). Knappt har de pedagogiskt presenterade mannarna kommit hem efter Finlands kapitulation, förrän Norge och Danmark invaderas – och så bär det av till Värmland. Och så håller serien på; vi följer en skara människor som på olika orter fördriver tiden i väntan på tysken.
111:an Elof Olsson har undsluppit ett grältyngt äktenskap (med ingen mindre än Monica Zetterlund) men verkar inte så glad för det. Det var här som Janne Carlsson blev 'Loffe' med 'hela svenska folket', som det brukar heta. Bland soldatkamraterna finns omtänksamme bonden Andersson (Björling), den milt hånade morsgrisen 'Morsgrisen' (ganska tillgjort spelad av Per Waldvik) och den svordomsosande 'Store Norrland' (Nygren) som alltid hamnar i gräl med kommunisten 'Svarte Rudolf' (Törnblom). Det är en brokig liten skara meniga, men serien handlar även om dem högre i rang.
Per Ragnar spelar nyförlovad fänrik och Hans Klinga spelar nyförlovad stabsfurir. Korpral Hugg (Johnsson) har trots sitt käcka namn stannat i avancemanget och kommer aldrig nå högre grad, men är någorlunda rätt man på rätt plats. Kapten Borgman (Tjerngren) presenteras när han i ett halvdrucket samtal med läkaren ondgör sig över hur svenska armén blivit mer eller mindre oduglig och avfärdar ropen från de mindre vetande om att 'Finlands sak är vår'.
Sådana här små nedslag i tidstypiska stämningar tycker jag är intressanta, och det finns förstås gott om dem. Den svenska undfallenheten gentemot Tyskland är stoff för heta diskussioner och en hel del ilska från de flesta, medan vissa är av annan åsikt. Man har på ett oftast lyckat vis försökt fånga ett brett spektrum av svenska attityder.
Under ett besök i ett välbeställt hushåll, där man ondgjort sig över att en kommunist som Rudolf tillåts bland manskapet i Per Ragnars förband, glider kameran ut ur rummet och efter en lång åkning ser vi ett porträtt av Hitler i finrummet. I nästa avsnitt visar snobbsverige mer av sin fulaste sida. Prästen som frotterar sig med finfolket är som sprungen ur en karikatyrisk skolbok om pösigt hyckleri. Rudolf som slagits för demokrati i Spanien blir senare kommenderad till oviktigt arbete eftersom han anses opålitlig.
Diplomatiskt och politiskt snårigt var det på den här tiden och det "stora arbetet" som Per Albin Hansson talade om när kriget började var helt enkelt att hålla Sverige utanför. Någon moralisk konsekvens ska man därför inte förvänta sig, men det är ju just det som är bakgrunden till så mycket av det som händer i serien.
Ambitionen att få tittaren att hänga med i svängarna kan man inte klaga på. Till skillnad från i "Familjen Ashton" förklaras och presenteras det med hjälp av både namnskyltar, berättarröst och journalfilmer.
Men hur skapas det då dramatik, om man inte nöjer sig med tidsanda och dialog? 'Inte alls', frestas man att svara efter ett par avsnitt. Att höra Hanssons trolovade envetet upprepa för en väninna att "inte ens när han är med mig så är han med mig, fattar du!?" är inte direkt förtrollande stoff. Man hushåller inte med berättartiden, utan snarare stretar med att fylla den. Gud förbjude att en scen skulle vara klar när det viktigaste sagts...
Men det finns förstås 'en hel del saker som sker', bland annat nästan en variant på en scen i "Patton", när en överstelöjtnant beter sig illa mot en menig och får ta följderna av det. Intressant nog spelas scenen upp två gånger, med olika kameravinklar och till uppläsningen av två ganska så skiftande rapporter från händelsen. Frånsett att man ibland fryser bilden för att lägga in en voice-over (bland annat, med lite märklig effekt, i allra sista scenen) är det annars snålt med de stilistiskt kreativa greppen. Att vara militär även i ett icke krigförande land kan vara livsfarligt det med, vilket bevisas mot slutet i ett par ganska starka passager. En episod vid norska gränsen, som de tänjer ut med små medel, är riktigt spännande. Och i sista avsnittet blir det faktiskt en hel del dramatik, av både krigisk och mer vardaglig art.
Men att intresseras av det förflutna och detaljerna även från en lugn plats är definitivt till nytta. Journalfilmen där man samtidigt stelt och måleriskt beskriver soldatens umbäranden för de hemmavarande, eller rutinerna kring ett telefonsamtal, sån't skadar det inte att kunna fascineras av. Ingen självklarhet, jag vet...
Loffe har förstås sina påhitt, som fejkade motorproblem för att få slå runt i stan och 'ta en bläcka', eller diverse små harmlösa skumraskaffärer. Med sitt ha-ha-ha-skratt och fraser som 'friden fröjden, slipsen i höjden' är han lite urtypen för Carlssons många karaktärer, men också en till synes orubblig klippa för lumparkompisarna att luta sig emot. Och enormt störig - enär på ett muntert sätt - när han är full, vilket en närmast evighetslång men lite smårolig scen bevisar.
Annars är det kärleken, den kärleken som får agera huvudtema. Vad händer med relationerna när människor skiljs av krigets vindar (eller en liten vindpust, i alla fall) och nya möjligheter uppstår? Stabsfuriren träffar en kvinna som är lika förlovad som han själv, hur ska det bli med det? Världen är ju så annorlunda nu...
"Under de här ansvarslösa åren kunde man vara riktigt ansvarslös", som en person i serien ungefärligen uttrycker det.
Bildkvalitén är som nämnts knappast något att skriva hem om, utom i varningssyfte. Att filma på film och sedan göra om till TV-format hade förstås gjort all skillnad i världen, men med tanke på att slutmålet var en 70-talsdumburk, i många fall endast kapabel att visa svartvitt, kan man förstå ifall de inte tyckte det var värt mödan och kostnaden.
Sedan får man väl medge att det inte sällan händer att skådisarna manglar repliker på det där sättet man bara gör när man memorerat något, inte när man trasslar till ett spontant yttrande. Har de haft lite bråttom vid inspelningen? En del karaktärer blir också extremt övertydliga, som en tyskvänlig, fjantigt kringstruttande kapten.
Det är en serie med ganska uppenbara brister, helt enkelt. Men också en serie som på sitt sävliga vis är rättså sevärd. Om man kan intressera sig för sån't här...
FOTNOTER
Låten som gett serien dess namn spelas i förtexterna, nynnas av mannarna, sjungs av alla och spelas på restaurang. Det var faktiskt den enda låt som fick framföras i Sverige under krigsåren, kan man nästan tro. "Någonstans i Sverige", framförd av Ulla Billquist, var verkligen en jättehit, säger de som vet och minns, och Ulla var det närmaste vi hade en Vera "We'll Meet Again" Lynn.
För manuset stod "Jolo", som han omnämns i förtexterna, alltså journalisten och författaren Jan-Olov Olsson. Efter serien blev det bokformat av historien.
Halta Lottas krog i Göteborg, som Loffe sjunger fyllevisor om med tyskarna, är en annan krog än den som nu huserar i stan.
© Anders Lindahl
2010-09-06
DVD / Blu-ray
Seriens finns sedan länge på DVD från Pan Vision. Det kan vara värt att leta runt lite, eftersom priset (och lagerstatus) verkar variera rätt kraftigt.
Bild från DVD-omslaget från Pan Vision
Originaltitel: Någonstans i Sverige
Sverige, 1973
Regi: Bengt Lagerkvist
Med: Janne Carlsson, Ove Tjernberg, Hans Klinga, Tommy Johnson, Jan Nygren, Olle Björling, Per Waldvik, Anna Sällström, Monica Zetterlund, m.fl.
Genre: Drama, Historia, Krig, TV-serie
Teman: Andra världskriget
Relaterat: Familjen Ashton - första säsongen (1970)
Ingår i följande teman
