Familjen Ashton - första säsongen (1970)
En familj värd att lära känna
Det här var visst en riktig TV-händelse på tidigt 70-tal, men bland de ännu äldre människor än mig jag tillfrågat är minnena av familjen Ashton relativt suddiga. "Den hade nog något visst", svarade en vagt.
En mycket brittisk "Krigets vindar"-föregångare med en betydligt mindre budget och ett mer alldagligt knippe huvudpersoner, kanske man kan kalla det. Syskonen och föräldrarna Ashton hamnar inte mitt i maktens finrum, inte ens nödvändigtvis i de mest dramatiska hörnen av kriget. Och det handlar mest om både krigsrelaterade och privata problem i en engelsk vardag färgad av mörkläggningar och frivilligarbete - hemmafronten helt enkelt.
Man måste beundra modet i att inleda en krigsserie med 50 minuters småstrul. Andra världskriget ligger fortfarande bara som ett hotande moln på horisonten när serien drar igån. Tjeckien har just blivit annekterat men alla tror alltjämt att den där Hitler kommer nöja sig när som helst. Liverpoolfamiljen Ashton - far, mor, två döttrar och tre söner - har betydligt mer vardagliga bekymmer. De är arbetarklass men tack vare företagsägande brorsan Sefton kan i alla fall mor Jean i huset förse dem med ett rejält hus.
Inga flashforwards låter antyda att det kan bli dramatiskt och spännande framöver, det berättas med självsäker kronologi som om tittarna mer eller mindre kan antas följa serien vad den än berättar om, nästan som en medborgerlig plikt.
Det är dock inte så tillrättalagt, polerat och "nice cup of tea, dear" som man kunde tro. Sönerna och döttrarna Ashton är trovärdiga och ibland oväntat rättframma människor. Far i huset är inte den Gibraltarfasta klippa han kanske hade önskat men konsekvent sympatisk på sitt nedtonade vis. Själv slogs han i Det Stora Kriget, som väl ingen vid detta skede skulle vara pessimist nog att betitla Första världskriget, och har en del ganska krassa saker att säga när när det artar sig till blodspillan igen.
Värvningen till RAF för gifte men lättfotade sonen David har ekonomiska snarare än patriotiska skäl. I flygvapnet får man i alla fall en snygg uniform och en bra lön. Mellansonen Phillip är mer idealistisk, men får en nyttig dos cynism genom sina erfarenheter i spanska inbördeskriget - för honom, liksom för hela Europa, ett slags förövning inför den stora konflikten. Yngste sonen syns inte till förrän mot slutet, men är förstås på väg in i det militära han med, medans systrarna Ashton båda tids nog blir indirekt delaktiga i stridandet genom männen i sina liv. Alla har alltså en hel del att förlora, inte minst morsan Jean förstås, som ändå håller god min så länge att man nästan undrar om hon riktigt fattat att "there's a war on".
Det är alltså kriget som färgar nästan varje scen och påverkar varje människoöde, men förvänta dig inte att ständigt placeras i stormens öga. Det handlar lika gärna om hur David gör en stackars flicka på smällen och våndas över hur han ska berätta för henne att han är gift. Eller om bestyren på kontoret där klanfarsan jobbar. Eller om Margarets oroliga och vansinnigt irriterande svärmor, spelad med nästan kirurgisk precision av Margery Mason. Lika imponerande är svärfaderns sätt att besvara alla hennes irriterande frågor och självömkande gliringar i ett med nöd och näppe tålmodigt tonfall. En del avsnitt, som det på Guernsey, är förvisso nästan helt ägnade åt soldatlivet men huvudsakligen är det fridsamma bestyr - inte minst kärlek - som avhandlas.
Ibland dyker minnesvärda bifigurer upp, ofta med breda dialekter. Perspektivet är ibland episkt även om sceneriena inte är det. Plötsligt får vi följa ett samtal mellan karaktärer vi inte känner eftersom de har något att säga som tittaren inte fått veta annars. Och ibland hamnar vi i stridens hetta. Men mestadels handlar det om en familj och deras närstående som försöker leva och överleva långt bortom beslutsfattande, berömmelse och dramatik. Som ganska lugnt går till skyddsrummet när larmet går och sedan lugnt går upp igen.
Bildkvaliteten kan skifta, meddelar texten DVD-boxen med avväpnande uppriktighet och det är inte tomma hot. Men det är ju inte några mäktiga scenerier man fångat, så elakt uttryckt går inte så mycket förlorat. Fotot är välvilligt uttryckt funktionellt, man har hållit i slantarna med begränsade miljöer och vinklar och de få stridsscenerna är sparsamt iscensatta. Det ser, kort och gott, rätt trist ut.
Men det är inte trist, faktiskt! Framför allt känns huvudpersonerna så överraskande, fräscht äkta. När di gamle frankt diskuterar om "barnen" är trogna sina respektive eller hamnar i komiska facts-of-life-samtal, eller när folk tappar humöret av både rimliga och fåniga skäl, så saknar man inte action och stora slag så mycket som man kunde tro. Visst: frasen "I'll put the kettle on, then" hörs ganska ofta, men det här är inga cardiganzombies utan människor som tänker nyanserat, ibland rentav cyniskt, men som har hjärtat på rätta stället. Det är en familj värd att lära känna. Och när kriget når ända hem, som i avsnittet "The Night they hit number 8", betalar sig all sympati man fått för personerna verkligen i dramatik.
Ett par år in i kriget sträcker sig första säsongen. Sedan blev det två till, som kanske bär på mer dramatik men förhoppningsvis inte på bekostnad av personlighet. Den som skaffar de andra boxarna får se.
Man ska nog inte lova någonting säkert när det gäller troligheten att man får ut något av "Familjen Ashton", men chansen finns helt klart. Om du gillade "Pearl Harbor" är chansen troligen ganska liten. Om du gillade "Krigets vindar" men tyckte att den var för påkostad, händelserik och amerikansk ligger du nog ganska bra till.
© Anders Lindahl2008-12-06
Tack till Noble Entertainment för recensionskopia
DVD / Blu-ray
Bildkvaliteten är som boxtexten utlovar skiftande, från rätt crappy till ganska så kass. Det är inte för de vackra vyerna man ska köpa den. Faktum är att Nobles box nästan är för snygg - det blir lite falsk marknadsföring. Kanske skulle skivorna ha levererats i en bucklig plåtlåda.