V - säsong 1 (2009)

This time it's not war... yet

När originalserien visades på TV (runt -84, väl?) var den en angelägenhet för alla i riket. Och andra riken också. Det var "V" man snackade om i skolan på måndagen ("Såg du när hon åt upp råttan!?", "Donovan är jäkligt cool!") och "V" som upptog ens tankar under helgen. Den hade ju liksom allt. Därmed inte sagt att den var så bra - den hade bara allt... som man krävde på den tiden, i den åldern.

"V" anno 2009 har inte allt, för någon tid eller någon ålder. Den har dessutom flera bra, halvnya scifi-serier att mäta sig emot, som den inte når upp till. Den har inte riktigt det aviga allvaret i "Battlestar Galactica" och sannerligen inte dess filosofiska ambitioner. Den har inte den störtsköna humorn och de minnesvärda karaktärerna från "Firefly".

Däremot har den ett par skådisar från nämnda "Firefly", varav en (Morena Baccarin) hör till de viktigaste. Hon är dock snarare sval och otäck än galet attraktiv i rollen som de utomjordiska besökarnas andliga och militära ledare Anna. Om det är hennes riktiga namn... "Anna" anländer tillsammans med ett gäng enorma skepp en vacker dag, svävandes ovanför jordens stora städer. Efter en orolig väntan projiceras hennes fejja på den vidsträckta botten av varje farkost och hon meddelar med ett ljuvt leende de oroliga kreti och pleti att besökarna ser ut som vanligt fölk och bara har goda avsikter.

Ser de verkligen ut som vanligt fölk? Har de bara goda avsikter? Omöjligt, hävdar vi som såg 1983-versionen och räknar kallt med att de inte kan frångå det allra viktigaste, även om remake-makarna (som inkluderar Kenneth Johnson, exekutiv producent på originalet) tar drastiskt annorlunda vägar i mångt och mycket. Mycket riktigt: även den här gången är de ödlor, och de vill oss illa.

En av dem i serien som tvivlar på visitörernas avsikter men snart blir en viktig allierad i deras PR-kampanj är reportern Chad Decker (Scott Wolf - Bailey från 90-talsfavoriten "Ensamma hemma"). Han tillhör den relativt begränsade skara av personer vi följer genom säsongen. Kittet som ger stabilitet åt historien är dock Elizabeth ("Lost"-Juliet) Mitchell, i rollen som FBI-bruden tillika ensamstående morsan Erica. Hon inser under dramatiska former besökarnas sanna natur och blir tillsammans med en präst, en slags legorebell och en omvänd besökare kärnan i det tilltänkta motståndet. Hon har ett otal scener där man beundrar hennes karaktär för den kyla hon visar i pressade situationer, förmågan att inte röja sig med någon slarvig min eller kommentar. En rebell man kan respektera. Hennes son är mindre lätt att beundra, men viktig för handlingen - särskilt när han faller för Annas vackert maskerade dotter och vill ansluta sig till "Bo Ombord"-programmet.

Ryan (Morris Chestnut), den omvände besökaren, har i en av seriens många twistar gentemot originalet inplanterats på jorden som spion och infiltratör långt innan de stora skeppens ankomst. Som många andra med samma uppdrag har han smittats av den förbannelse och gåva som fiktionens utomjordingar ofta fascineras av hos människosläktet: känslor. Dessa känslor, framför allt föranledda av hans flickvän (som inte vet om att han har ödlefejs under den övertygande biologiska masken), har fått honom att vilja hjälpa oss mot en till synes obetvinglig övermakt. Ryan är rätt tråkig, kan jag avslöja. På moderskeppet finns en mer minnesvärd "förrädare", Joshua, som trots närheten till partitoppen lyckas hemlighålla sitt medlemsskap i "Femte kolonnen". Detta ställer honom ibland inför jobbiga situationer, som att tvingas tortyravrätta andra rebeller.

För att avklara de två andra huvudrebellerna: prästen Jack är (också) lite tråkig och Kyle Hobbes borde veta bättre än att knata runt på stan i exakt samma look och frisyr som på efterlysningsbilderna, vilket sammanfattar karaktärens största problem: han känns inte riktigt övertygande.

Det stora problemet de tampas med i serien är: hur organiserar man motstånd mot något som alla älskar? Det är den stora frågan i första säsongen, snarare än vilka vapen som fungerar. Besökarna "är fred, alltid", insisterar Anna och verkar bevisa det med avancerad läkekonst och löften om miljövänlig energi. De arrangerar till och med terroristdåd mot sig själva för att öka sympatin, allt enligt en plan som knappast klarnar i ilfart.

Första säsongen, ja. Det vore en överdrift att kalla de tolv avsnitten för ett jättelångt pilotavsnitt, men en överdrift med ett korn av sanning. Vänner av gamla "V" kommer nog känna en stigande frustration över denna kamp i det fördolda. När ska sanningen ut och bataljen börja? "Femte kolonnen" åsido är referenserna till Andra världskriget få, där originalserien var full av dem. Det är snarare, som så ofta, terrorism som löper som parallelltema till vår vanliga verklighet. Därav följer att en viktig del av kampen är att vinna folkets "hearts and minds", som det brukar heta.

Övertydlig pedagogik och stundtals tveksamma effekter hjälper inte serien att göra sig oumbärlig. Samtidigt känns nästan varje avsnitt gradvis mer intressant under sina dryga fyrtio minuter och innehåller alltid minst något minnesvärt innan eftertexterna, då man tycker "den är inte så dum, ändå". För att åter bli lite besviken och upprepa samma omvärdering nästa vecka / episod...

"V" blev hur som helst vårens okrävande eskapism för min del, en serie jag faktiskt följde vecka för vecka. En trea måste den därför vara värd, jag kan inte tänka mig annat.

© Anders Lindahl
2010-06-20

Originaltitel: V - Season 1
USA, 2009
Regi: Yves Simoneau Fred Toye
Med: Morena Baccarin, Scott Wolf, Elizabeth Mitchell, Joel Gretsch, Morris Chestnut, Logan Huffman, Laura Vandervoort, Lourdes Benedicto, Mark Hildreth, Christopher Shyer, Charles Mesure, M.fl.

Genre: Action, Sci-fi, TV-serie

Relaterat: V - säsong 2 (2011)

Sök