Robin Hood (2010)
Myt eller historia - hackat eller malet?
Om Ridley Scott tog ett sjumilakliv framåt i historien från "Gladiator" till "Kingdom of Heaven" så företar han snarare ett litet skutt den här gången. Man kan nästan säga att korstågsfilmen överlämnar stafettpinnen till Robin Hood-filmen i form av kung Richard (a.k.a. Rikard Lejonhjärta) som i slutet växlar några ord med Balian på sin väg till det heliga landet. Här återser vi honom (dock i Danny Hustons skådisskepnad) några år äldre och med mer på samvetet. Han har hunnit återvända till sitt styvmoderligt behandlade England, slutit fred med ränksmidande brorsan John och är nu i Frankrike där han kämpar för att ta tillbaka områden han förlorat i medeltidens komplicerade spel.
Nu är det hemlandets förflutna Scott vill titta närmare på, och leta efter komplexa men uppbyggliga äventyr i. För det har ni väl inte missat; att åtminstone varannan ny Ridley Scott-film ger dig sedelärande lektioner och ideal att sträva mot? På det sättet känns han nästan som en modern Plutarkos, som ville presentera både inspirerande och varnande exempel i sina biografier.
Kan man prata om historieomskrivning när det rör sig om en myt vars detaljer det står berättare fritt att tolka lite som de vill? Manusförfattande Brian Helgeland har i alla fall passat på att stuva om en hel del i vad som kan liknas vid "Batman Begins", "Star Trek" och liknande 'hur det hela började'-filmer. Inslag från hans "En riddares historia" märks tydligt, till exempel.
Vid det här laget ställer sig Ridley upp och hojtar "det är alla andra filmer om Robin Hood som är historieomskrivning! Min är den bäst underbyggda och historiskt mest korrekta Hood-filmen, like, ever!" Och i vissa avseenden är den säkert det, en svärdsstridande Marion och vad som ser ut som Higgins-båtar från D-dagen i trä åsido. I andra avseenden är juryn fortfarande ute. Och egentligen är kanske den viktigaste frågan: vill vi verkligen ha en historiskt korrekt Robin Hood, oavsett ifall det här är det eller inte?
I vissa Hood-berättelser är han adlig, i andra en fri bonde. Här kompromissar man. Likt Ledger i nämnda "En riddares historia" låtsas Robin här vara riddare, när han som simpel bågskytt lämnat kung Richards trupper under en belägring där kungen fått en pil i halsen. Han är trots dubbelspelet en slags hedersman som tidigare inte tvekat att tala klarspråk till sin härskare om vad de förlorat under sitt korstågande. Iklädd sin falska identitet, med vad som senare ska bli hans "merry band", tar han sig till England där han lite motvilligt beslutar sig för att uppfylla ett löfte till en döende man, vilket drar igång ett händelseförlopp med långtgående konsekvenser.
Att det är en Ridley Scott-film torde inte undgå någon. Miljöerna är skickligt och övertygande återskapade, saker flyger genom luften (bin, till exempel) och ett jordnära tonfall möter en lust att ta med tittaren på ett rejält äventyr. Russell är förstås på plats (i huvudrollen, förstås), så även Mark Strong som sällade sig till Scott-stallet i "Body of Lies". Den sistnämnde är en intressant ränksmidare vid namn Godfrey och något av en stand-in för Sheriffen av Nottinghams sedvanliga skurkfigur, som här känns mindre viktig för dramat.
Prins John (Oscar Isaac) hör också till de ganska lyckade karaktärerna, lyckat spelad därtill. En vällusting som inte kan mäta sig med brorsan, trots dennes påpekade brister, men som har sina egna idéer. Max von Sydow är utmärkt som blind far till den riddare Robin utger sig för att vara och den som med praktiskt sinne låter bedragaren ta rollen av den son han förlorat. Det slår inte direkt några gnistar mellan Cate Blanchetts Marion (här gräsänka och sedermera kort och gott änka istället för ungmö) och Crowe, men det blir ändå känslor man kan tro på mellan ett par människor som passerat ungdomens glöd och naivitet.
Skulle jag kort beskriva filmupplevelsen så blir det något i den här vägen: en lovande start tappar farten i ett långt parti som man tror leder fram till en särdeles mäktig final. Men finalen blir tyvärr inte så mäktig som man kunde ha trott.
Här, i slutbataljen (nästan), blir det bara för mycket av dropframe och skakig handkamera och man rycks inte med. Där har vi kanske det stora problemet. Där "Gladiator" i sin enkelhet var just medryckande så känner jag mig betydligt mer likgiltig under den här färden. I "Kingdom of Heaven", särskilt den långa versionen, var maktspelet och även miljöerna intressantare. Leriga åkrar där stenborgar omringas av enkla trähus, allt under Englands blyga sol, är inte riktigt samma kick för ögat.
Det blir en ganska komplex historia, där både interna och externa konflikter och en förövning till signerandet av Magna Charta figurerar. Det finns det tid för eftersom filmen slutar där vissa tycker att en Robin Hood-film egentligen borde börja. Just det kan man väl inte gnälla på, eftersom det är hela poängen, men även borträknat det finns det en hel del att känna lite förvånad besvikelse över.
Att huvudkonflikten är mot Frankrike under kung Filip, samtidigt som John själv var mer eller mindre fransos och inte kan bestämma sig för om småbossarna i norr egentligen är hans största fiende, är en av de saker som bidrar till att göra dramatiken smått luddig. Hur mycket engagemang kan man skrapa ihop inför slagen med den här kluvenheten? Och varför är, som sagt, de där slagen inte ännu häftigare än så här? Och varför känns filmen ibland något så oförlåtligt som fånig?
Eftersom jag just haft det tvivelaktiga nöjet att se "Leningrad" känner jag igen en historisk soppa när jag ser den, och det här är inte en sådan. En tveksam trea är dock det högsta betyg jag kan tilldela det här hyfsat lovvärda försöket att ympa historia på myt. Men kul att de använder animationsstilen från Scott Free-vinjetten i eftertexterna!
© Anders Lindahl2010-05-16