Robin Hood: Prince of Thieves (1991)
Lätt att håna, lätt att gilla
Ibland är det lätt att bli lite defensiv när man recenserar en film. "Prince of Thieves" tänkte jag ändå försöka hylla (lite lagom mycket i alla fall) som om jag aldrig hade hört en massa kloka och vettiga människor berätta vilket skräp det är. Trevligt, tycker jag, med ett matinéäventyr som varken tar sig självt på för stort allvar eller ironiserar över sig själv på det där irriterande sättet. Trevligt, framför allt, med en film som inte skäms för att vara underhållande.
Vi kan historien om Robin Huva, ungefärligen. Med ett par kvasimoderna tillägg är den ungefär den gamla vanliga i Kevins och Kevins film. Elak sheriff, mö i fara, djärv rebell som ställer upp för de fattiga och försvarslösa. Den ovanligt tillkrånglade tag-raden "For the good of all men, and the love of one woman, he fought to uphold justice by breaking the law" stämmer bra överens med den klassiska storyn. Bland nymodigheterna man kan nämna utan en spoilervarning kan räknas filmens vinkling om hur Robin som ung var en ganska dryg och okunnig spoling som i främmande land lärt sig lite mer om livet och världen samt moriske (inte mordiske) sidekicken Azeem med sköna repliker som "How did your uneducated kind ever take Jerusalem?".
Från elände till upphöjelse går korsriddaren som följt Richard den lejonhjärtade till det heliga landet och hamnat i turkisk fängelsehåla som tack för besväret. Flykten, spontan och djärv, för honom hem till England med en morisk före detta medfånge (vitsigt nog spelad av Morgan Freeman) i släptåg. Men fädernesborgen är övergiven - med undantag för en lojal och förblindad tjänare - och fadern dödad efter falska anklagelser från de korrupta kräk som numera härskar över nejden. Vem kan få ordning på saker och ting?
Costner är måhända inte världens mest omdömesgille skådis men han tolkar Robin Hood med både humor och energi och, till mångas fasa, på amerikansk engelska. Faktum är att han inte ens försöker anlägga en brittisk brytning, vilket lämnade fältet fritt för pikar i både recensioner och Mel Brooks "Men in Tights". Det gör mig intet, likaledes i fallet Christian Slater. Om det nu någonsin funnits en rättrådig rövare i Sherwoodskogen så pratade han knappast som Errol Flynn heller, utan snarare på ett sätt som ytterst få av oss skulle förstå mer än ett par ord av. Att påpeka de geografiska och historiska missarna i filmen känns på liknande vis inte alls nödvändigt. Det är, liksom, bredvid poängen.
Alan Rickmans härligt samvetslöse sheriff av Nottingham är ett bra exempel på poängen med filmen: han är förträffligt underhållande. "Call off Christmas!" beslutar han ondskefullt på ett ögonblicks infall för att straffa den illojala befolkningen. "Because it's dull, you twit! It'll hurt more," förklarar han för sin enfaldige kusin Guy of Gisborne (Wincott) när denne undrar varför han vill skära ut Hoods hjärta med en sked. De citatvänliga replikerna levereras med både känsla och komisk talang. Vid sin sida har han också en äcklig häxa och en flottig, girig biskop. Hans anhang är så vedervärdigt att det är en fröjd att se.
Mary Elizabeth Mastrantonio, här mitt i sin ganska kortvariga tid som superstjärna, är en både bildfager och relativt kaxig Marion. Det är dock lite lustigt att hon inledningsvis presenteras som en skicklig fäktare, men senare på ett mer hjälplöst sätt förlitar sig på sin räddande hjälte. Det är väl en liten kompromiss mellan modernare krav och det klassiska upplägget kantänka.
Alla de andra är också här (och några till). Ölhävande broder Tuck, store Lille John (här med rar fru), till och med kung Richard - senkommet men i celeber gestalt. I de flesta fall avstår de från att försöka ta över filmen, men lyckas ändå framstå som karaktärer i sin egen rätt.
Komedin trivs hemtamt bredvid påkostad matinéspänning med ögonblick av tyngre allvar. Kläder och kulisser känns ganska övertygande och dusterna funkar fint. Ett anfall mot skogslägret med både brinnande bollar och inhyrda kelter (här helt enligt myten ett särdeles blodtörstigt släkte) blir en för sin tid ovanligt energisk biostrid. Här presenteras en blandning av klassisk krigsscen och en mer livfull "estetik" som skulle få sin 90-talskulmen i "Braveheart". Likheterna är flera (som den hemvändande rebellen bärandes på oväntad bildning och vidsynthet) och Gibsons film slår ju Reynolds dito på fingrarna i alla avseenden, men det är inte många rullar som kan mäta sig mot "Braveheart" så jämförelsen är lite oschysst. Här byggs ändå tillräckligt med empati och mysig spänning upp fram till den livliga finalen - med extra hjälp av Michael Kamens trevliga musik.
De invändningar man kan kasta på filmen hör ofta bättre hemma i fallet "Waterworld". Där känns det uppenbart att stackars Reynolds fått anpassa sig efter stjärnans nycker och resultatet är synnerligen väl lämpat för bitska kommentarer. Själv har jag svårt för att reta mig på särskilt mycket i deras första samarbete. Med sin humor och sin både uppdaterade och gammaldags äventyrskänsla är "Prince of Thieves" en matinérulle jag med nöje sett många gånger och tänker se igen. Med nöje. Många gånger. Trots Bryan Adams-balladen på slutet...
© Anders Lindahl
2005-10-15
Originaltitel: Robin Hood: Prince of Thieves
USA, 1991
Regi: Kevin Reynolds
Med: Kevin Costner, Morgan Freeman, Mary Elizabeth Mastrantonio, Christian Slater, Alan Rickman
Genre: Action, Äventyr, Romantik
Teman: Medeltiden
Ingår i följande teman
