True Blood: Säsong 1 (2008)
Mysigt, märkligt men inte mästerligt
Plötsligt 'kommer de ut', allihop. Vampyrerna... När syntetiskt blod blir tillgängligt på marknaden under produktnamnet True Blood behöver de inte längre suga blodet ur de lägre stående varelser som kallas människor, och ett släkte som levat i hemlighet bland oss försöker nu bli en del av samhället. Det går inte helt smärtfritt, många räds dem och ibland är det motiverat. De har eventuellt ett hjärta, men det slår inte längre och deras distans till vad de en gång var är ofta stor. Lojaliteten är alltjämt huvudsakligen intern. Vampyrerna har sin egen hierarki, en uråldrig statusstege där folk vet sin plats.
En del av myterna är sanna; silver och solljus gillar de inte alls, en påle genom hjärtat är faktiskt dödande. Andra legender har de själva hittat på för att människorna inte ska se dem för vad de är. Visst syns de i spegeln och har inget alls emot krucifix.
Det är ett lovande upplägg, placerat mestadels i en stämningsfullt soldränkt småstad i amerikanska södern och inlett med en underbar vinjett som sätter tonen från start. Och visst är det en skön serie, med en bunt roliga karaktärer, både mänskliga och vampyrliga. Trumfkortet är Anna "Pianot" Paquin som nästan from men ändå tuff servitris på lokala haket Merlotte's i lilla Bon Temps, försedd med förmågan att läsa andras tankar. Det sistnämnda är inget hon dansar av glädje över, eller ens berättar för någon utom de allra närmaste. De omgivandes medvetandeströmmar, ofta ganska fula och elaka sådana, tränger sig på henne som ett sorl även om hon med åren lärt sig att tysta dem någorlunda.
De 'allra närmaste' är för övrigt, efter en familjetragedi där föräldrarna dog, hennes puckade player till brorsa, ilskna väninnan Tara och Taras androgyne och slagfärdige kusin Lafayette. Barägaren Sam Merlotte skulle vilja vara en av de allra närmaste, han med, men hon faller istället för den gentlemannamässiga vampyr som hon i första avsnittet räddar från ett par bonnläppar som vill tömma honom på det värdefulla blodet, vilket har blivit både innedrog och mirakelmedel. Bill Compton är inte urgammal räknat i vampyrår, men har ändå upplevt inbördeskriget och en hel del annat. Sin belevade stil och relativa mänsklighet har han delvis behållit genom åren, delvis kämpat sig tillbaka till.
Eric Northman, däremot, är cirka ett millennium gammal och lägger ingen större vikt vid att anamma några idéer om moral och godhet. En övervintrad viking spelad av 'vår egen' Alexander Skarsgård vars funktion i första säsongen är relativt begränsad. Han är 'sheriff' i sin vampyrsocken och basar dessutom över en nattklubb där både blodsugare, deras mänskliga groupies och nyfikna människor i största allmänhet strålar samman.
Sexy-time (och ibland sensualitet), med eller utan morbid twist, finns det gott om tillfällen till att skildra, och på HBO brukar man ju inte vara pryd. Det blir förstås en hel del av den varan, vilket hör till de faktorer som klassificerar serien som 'nästan aldrig tråkig'.
Där har ni förhoppningsvis något slags övergripande intryck av en serie som ger många, och ibland motstridiga, intryck samtidigt. Det finns också en handling, med ständigt stigande dramatisk kurva. Någon i Bon Temps dödar exempelvis kvinnor som idkar snusk med vampyrer, vilket utgör den löpande mordgåtan genom säsongen och katalysatorn till en hel del av spänningen och dramatiken. Höjdpunkterna är dock ofta komiska, inklusive Jasons hemska upplevelser efter att han slukat en överdos vampyrblod.
"True Blood", baserad på av mig olästa böcker av Charlaine Harris, har dock inte riktigt den där kraften och konsekvensen hos HBO:s bästa produktioner, som hade kunnat göra den till en värld man verkligen kan tro på och försvinna i. Det finns en lite för stor lust att slänga in lite vad som helst, så att det ständigt händer något. En lite för liten tilltro till grundtemat, som frejdigt kryddas med infall som inte alltid håller måttet. Det är kort och gott inte så långt ifrån "Buffy" som producentnamnet Alan Ball kunde lura en att tro. Jag har inget emot Buffy, ska väl understrykas, men det här receptet skulle nog komma bättre till sin rätt om man vågade vara lite allvarligare och mer behärskad. Vilket sker ibland, och då bekräftar min tes - om du frågar mig.
© Anders Lindahl
2010-03-11
Originaltitel: True Blood: Season 1
USA, 2008
Regi: Alan Ball John Dahl Michael Lehmann Scott Winant
Med: Anna Paquin, Stephen Moyer, Sam Trammell, Ryan Kwanten, Rutina Wesley, Chris Bauer, Nelsan Ellis, Alexander Skarsgård, m.fl.
Genre: Komedi, Sex, Skräck, TV-serie
Teman: Originalproduktion från HBO Vampyrer Vampyrveckan mars 2010
Relaterat: True Blood: Säsong 2 (2009) True Blood: Säsong 3 (2010)
Ingår i följande teman
