- Du gör dina val och lever med dem. Och när allt är slut så är du dina val.
Vi såg henne i ett par avsnitt under andra säsongen, den handlingskraftiga men kanske överdrivet hårdföra amiralskan Helena Cain (Michelle Forbes) vid rodret på Battlestar Pegasus. Nu fylls luckorna igen i specialavsnittet ”Razor” som inleder fjärde säsongen i boxversion. Vad händer egentligen med detta skepp mellan cylonernas kärnvapenattacker på kolonierna och mötet med de andra överlevande människorna på vift ute i världsrymden? Här kommer svaren i en session sedd ur officeren Kendra Shaws - spelad av Stephanie Jacobsen - perspektiv. Det innebär ett avbrott från resten av intrigen, men fyller ändå sin funktion. Poängen är kanske framförallt att förklara varför Cain blev den till synes hänsynslösa hierarki-ryttare vi tidigare stiftat bekantskap med. Hade hon giltiga skäl? Tillit var i alla fall inte hennes starka sida och här kommer en del försök att förklara varför.
Några noteringar som kanske inte har så stor betydelse, men dock: I Sverige släpptes hela den fjärde säsongen i ett stycke i höstas. Min egen recension tar avstamp från den uppdelade brittiska versionen, där samma innehåll spreds på två separata boxar släppta vid olika tillfällen. Innehållet ska som sagt vara detsamma, även vad gäller extramaterialet om mina små efterforskningar stämmer. Kontentan är att det handlar om de 21 absolut sista avsnitten av serien (med ”Razor” som aptitretare). Nu ska slutligen alla svaren komma på alla svåra frågor. Gör de det? Kanske inte till den grad av klarhet som alla fans förväntade sig, och upplösningen var en vattendelare att döma av diverse diskussioner och recensioner. Är resan dit, i mina ögon, värd att göra då? Ja. I alla fall om man varit med från början. Egentligen känns det ganska meningslöst att rekommendera serien utan att poängtera den som en organisk helhet.
”Battlestar Galactica”, återuppväckandet av ett kortlivat 1970-talskoncept, har genomgående ställt ungefär samma krav som ”Lost” på sin publik. Uppmärksamhet med andra ord, och snart sagt skriftligt förbud mot att missa enstaka avsnitt. Vilket gör DVD-formatet till ett ypperligt forum. Jämfört med ”Lost” skulle jag framhäva BSG:s mer högtidliga hållning inför sina egna mysterier. Stämningen kanske speglas redan i vinjetterna till varje avsnitt, där science fiction-seriens sakrala, korala tonläge förvarnar om något vördnadsbjudande där öde-ö-långköraren omgående leker med publikens känslor med sina minimalistiska skräckfilmsliknande dissonanser. Jag gillar bägge serierna, som definitivt varit med och förnya TV-serieformatet i stort, och som har den fördelen att de faktiskt har en början och ett slut som allt leder fram till. ”Lost” är inte där än, men snart...
- Gud gjorde människan till sin avbild. Varför skulle inte mänskligetens barn erkänna sin skuld till sina skapare?
Nummer sex av de tolv mänskliga cylon-modellerna har vi sett mycket av sedan starten, i flera olika upplagor gestaltade av blonda Tricia Helfer. Däremot har vi när den här omgången börjar knappt hunnit hämta oss från avslöjandet av de fyra cyloner som själva trott sig vara människor under hela sina liv och finns på nyckelpositioner i flottan som söker efter den mytiska planeten Jorden. Vi betraktare vet vilka de är, men så icke majoriteten av seriens människobarn. Och en återstår att avslöjas även för oss. En annan av de viktiga karaktärerna försvann, troddes på goda grunder vara död men återvände - och behandlas av många med misstänksamhet. Den excentriske vetenskapsmannan och ex-presidenten Gaius Baltar (James Callis) har plötsligt adopterats av en sekt och börjar finna sig i en annan sorts ledarroll än tidigare. Och president Laura Roslin (Mary McDonnell) kämpar med sin återkomna cancer. Livet är inte lätt för någon.
Samtidigt råder starka interna konflikter även mellan de styrande cylonerna, vars sammanträden börjar bli ungefär lika smidiga och städade som de mänskliga politikernas. Demokrati eller diktatur, säkerhetsklassificeringar, maktkoncentration är löpande teman som inte avtar i intensitet. Så inte heller jakten på Jorden, vilken till stor del bygger på enskilda personers uppenbarelser som vägs mot andras skepticism. De religiösa och filosofiska anspelningarna är lika närvarande som förut, kanske mer än någonsin. Precis som makthavarnas moraliska rationaliseringar och högst verkliga dilemman.
- Ibland är Det Rätta en lyx. Och det kan ha farliga konsekvenser.
Det är en käpphäst som president Roslin återkommer till med jämna mellanrum. Hon ger intryck av att vara en i grunden anständig person, men även en slug och slipad realpolitiker med svårare beslut att fatta än de flesta valda ledare genom vår kända verkliga historia.
Politikens villkor skärskådas extra noggrant i ett avsnitt som "Sine Qua Non”, som även ger chansen att lära sig innebörden i det latinska uttrycket; ”Utan vilket inte...”. Det vill säga de saker vi ser som så viktiga att vi inte kan leva utan dem, utan vilka livet förlorar sitt verkliga värde. Nu är det lätt att framhålla seriositeten och på hur stort allvar seriemakarna verkar ta sin skapelse. Men saknar de humor? Knappast. Bevisföremål ett (som knappast slår an lika bra i översättning):
- If you're my subconscious, I gotta say you're a little full of myself.
Och kaptenen som ingick det första kända blandäktenskapet med en cylon påminns om att:
- Du är ju inte gift med hela produktionslinjen.
De mest avgörande momenten i handlingen ska helst inte avslöjas här, men missnöje och besvikelser leder till de svåraste akuta motsättningarna i ledningen på stridsskeppet Galactica hittills, och klargör vissa karaktärers djupaste drivkrafter. Liksom vart en överdos lagrad bitterhet kan leda. Något som ger upphov till rent shakespeareanska konspirationer och fler kärnfulla meningsutbyten, som påminner om att historien oftast skrivs av segrarna och hur många sanningar som sannolikt lämnats i glömska genom historien.
För dem som eventuellt har samma förkärlek som jag för de invecklat filosofiska avsnitten är ”No Exit” ett nyckelsegment. Där löper så många trådar samman och meningen med allt utforskas. Sällan har ett avsnitt levt så oerhört starkt på den intrikata dialogen, övermättad med detaljer och återkopplingar till det förflutna och den rundgång existensen utgör. Seriens dynamik fortsätter att vara spännande, där ett par avsnitt i rad brukar beröra i stort sett alla inblandade, för att sedan lämna utrymme för någons personliga resa och sökande efter sitt öde.
När allt är över infinner sig en viss tomhet. Är finalen vad vi hade rätt att hoppas på? Därom finns det alltså delade meningar. Det finns säkert tusentals alternativa sätt att gå i mål på, men det här upplever jag ändå som logiskt och i linje med de intentioner jag kunnat skönja fram till dess. Ett storstilat projekt är framme vid slutpunkten och en följeslagare har lämnat in. Värd att följa igen från början och se om upplevelsen är annorlunda? Det tror jag absolut - om något år eller så. Många gånger har producenterna provocerat mig med sina beslut och ett otal gånger har jag reagerat med ”var det där verkligen nödvändigt?”. Det är väl ett tecken på engagemang, från en som inte betraktar sig själv som total-scifi-indoktrinerad kulturkonsument. ”BSG” har inte upphört att fängsla, sedan jag kom över tveksamheterna under den första säsongen. Som helhet borde det här framöver framstå som en av en handfull serier som mer än andra definierade det tidiga 2000-talets stämningar och universella frågeställningar och konfronterade dem utan märkbar självcensur.
Kommentatorsspår finns till flera avsnitt. ”Razor” är ett exempel. Producenten Ronald Moore har spelat in podcasts med kommentarer till flera episoder och tycker till exempel att ”Sometimes a Great Notion” är den mörkaste hittills - något han är väldigt nöjd med. Moore är en snacksalig kille när han får chansen och reder ut (eller krånglar till ytterligare) mytologin man bygger på, men kan även medge misstag och relationstrådar som inte fungerat så genomtänkt som de borde. Liksom att manusstrejken i Hollywood häromåret påverkade produktionstakten påtagligt, så långt att serien höll på att gå i graven tidigare än tänkt. Om ”No Exit” förklarar han tanken med tonvikt på den cylonska mytologin och kallar det en ”complicated show”.
Videobloggar med producenter, manusförfattare, skådespelare och annan personal; kortare snuttar på olika teman och besök på inspelningsplatsen. Fotograferna bekräftar att det är mycket handhållna kameror som används. Cylonbibelns hemligheter snuddas vid och några aktörer väljer sina favoritögonblick i seriens historia. I ”Evolution of a Cue” berättar musikansvarige Bear McCreary om tonspråkets betydelse, vilka reaktioner de väcker och var vilka arrangemang passar in. Vi får lära oss lite om det armeniska blåsinstrumentet duduk som förekommer i alla episoder, japanska trummor - och mer. Intressant!
”What the Frak is going on...” sammanfattar de tre första säsongerna på tio minuter med en torrt humoristisk kvinnlig speakerröst som guide. Och så en så kallad Unrated version av avsnittet ”Disquiet...” , men jag har svårt att se vad som tillkom förutom några minuter extra speltid. En del oanvända scener, som dock inte alltid är färdigt färg- och ljudlagda. Trailer för den kommande spin-off-serien ”Caprica”.
Spoiler
Tidsbegreppet är här som i ”Lost” något att reflektera över. När utspelas allt - i framtiden eller i 'en galax långt borta för länge länge sedan'? Kan det rentav vara en cyklisk tidsuppfattning som förordas? Den symboliska tanken med att allt upprepas blir tydligare. Och klargörandet - om det nu verkligen är det - att allt som utspelas i serien tar plats före vår tideräkning, blir väl inte så överraskande, eller? Spelar det någon roll?
Originaltitel: Battlestar Galactica - Season Four/The Final Season USA/Storbritannien, 2008 Regi: Michael RymerMichael NankinEdward James Olmos m fl Med: Edward James Olmos, Mary McDonnell, Jamie Bamber, James Callis, Tricia Helfer, Grace Park, Katee Sackhoff, Michael Hogan, Aaron Douglas, Tahmoh Penikett, Alessandro Juliani, Kandyse McClure, Rekha Sharma, Michael Trucco, Dean Stockwell
Genre: Politik, Religion/filosofi, Sci-fi, TV-serie