Battlestar Galactica - säsong 1 (2004)

Något saknas, men vad?

En science fiction-serie för dem som inte gillar science fiction. Så har ”Battlestar Galactica” beskrivits på sina håll. Själv tänker jag spontant ”Firefly” när jag hör ovanstående slogan. Den är ju dock, som andra noterat, egentligen en western placerad i framtiden. Å andra sidan kanske det gäller allt i den här genren (alltså scifi) till sitt innersta väsen. Det där med att utforska de yttersta gränserna och så, en del av den amerikanska mytologin och självbilden, ni vet. Gillar jag inte scifi? Jo, i viss mån, men jag har träffat ”riktiga” fans, de som kan bli fullständigt uppslukade av av allt från ”Star Trek” till ”Stargate Atlantis” och inser att jag inte är en av dem.

”Battlestar Galactica” bygger på en serie med samma namn från slutet av 1970-talet, har jag lärt mig. Den har rekommenderats varmt av några bekanta, så jag gav den en chans på DVD. Och visst har den mycket som talar för sig, men något är det som hindrar mig från att bli helsåld. Jag ska nu i offentlighetens obarmhärtiga ljus försöka reda ut precis vad det är...

Förutsättningarna är följande: någon gång i framtiden (eller i en galax långt långt bort för länge länge sedan?) har mänskligheten koloniserat ett gäng planeter och uppfunnit en generation...robotar, som vi lindrigt tekniskt begåvade existenser fortfarande kallar det. Cylons är den officiella termen. Tyvärr har dessa lyckats mutera sina egna kretskort, revolterat och efter en vapenvila försvunnit ur sikte. Fram till en plötslig attack, där människorna förlorar och tvingas till en flykt. De ynka 50 000 som överlevt kärnvapenexplosionerna, vill säga. En flotta med flera skepp färdas genom rymden, på väg mot en mytisk planet känd som - jorden. Ingen har någonsin sett den, men överbefälhavaren Adama (Edward James Olmos) försäkrar att den finns. Någonstans.

Nyversionen inleds med en miniserie, som i varje fall i den svenska utgåvan ingår i samma box som den första säsongen. Titeln är även namnet på det stridsskepp, varifrån väldigt mycket av handlingen utgår. Kanske för mycket. Många av personerna i fokus är militärer och tar verkligen tid att komma under huden på. Några känns inte särskilt spännande eller lockande att lära känna överhuvudtaget under första halvan, men det tar sig. Serien blixtrar till flera gånger för att sedan fastna i en lite jämntjock lunk av flygstrider, kontrollpanelsmanövrer, blängande blickar mellan misstänksamma medarbetare och ständigt revirtänkande. Det finns orsaker till både misstänksamhet och revirism, eftersom cylonerna numera ser ut som människor och således är svåra att upptäcka när de väl infiltrerat någon del av flottan.

De goda nyheterna: det finns bara tolv modeller, så har man avslöjat en är alla syskonen identifierade. Dålig nyhet: en del av dem är programmerade att tro att de är människor. Interna konflikter uppstår också mellan det militära kommandot med Adama i spetsen, och det som återstår av det civila ledarskapet. Före detta lärarinnan Laura Roslin (Mary McDonnell) är den högst rankade i presidentens stab som överlever apokalypsen och åtar sig uppdraget. Under rådande omständigheter har uniformerna svårt att att ta order av en kvinna och "civilian”, men för att något slags demokratisk ordning ska bevaras får de vika sig ibland. Mycket av spänningen och de gnistor som slår om serien i dess bästa stunder, kommer av sparrandet mellan Olmos och McDonnell som bägge hittar tonen i sina roller direkt.

Den andra verkliga styrkan här är den existentiella dimensionen som utvecklas mer och mer. Den drivs framåt framförallt av vetenskapsmannen Baltar (James Callis) som själv råkat bidra till mänsklighetens fall genom sin relation med en kvinna (Tricia Helfer) som nu visat sig vara cylon. Hon är fortfarande närvarande vid hans sida på ett metafysiskt sätt som inte förklaras rakt ut, men skapar många av de mest fascinerande - och för all del, förargliga - situationerna. Intressant är hur mycket vikt cylonerna lägger vid Gud och en allomfattande plan för allting, medan de flesta människor intar en mer agnostisk och pragmatisk hållning till överlevnaden; även om något slags prästinna ingår i statsapparaten. Enligt den officiella religionen har man haft flera gudar, men inte mycket sägs om deras beskaffenhet på det här stadiet i serien. Detta medan cylonerna verkar vara övertygade monoteister och samtidigt noggranna med att skilja på sin fysiska form och det själsliga medvetande som är deras egentliga "jag”.

Det framkommer särskilt i ett av de absolut bästa avsnitten, "Flesh and Bone” där en cylonspion förhörs med hårda bandage och ändå sätter griller i huvudet på den stentuffa stridspiloten Kara (Katee Sackhoff). Potentialen där och i de rafflande sista delarna är det som framförallt gör att jag vill se fortsättningen. Det slutar med en cliffhanger av nästan desperat natur och det är ju möjligt att bolaget bakom ännu inte hade gett grönt ljus för fler omgångar när det spelades in.

Kanske är det helt enkelt lite mer humor jag saknar i stort, men det är väl hädelse i det här teknotemplet.

© Johan Lindahl
2008-02-12

DVD / Blu-ray

Extramaterialet inskränker sig till några oanvända scener och så en making-of som ger glimtar från den äldre serien och sedan förklarar drivkrafterna bakom idén att göra en ny variant (Universal).

Originaltitel: Battlestar Galactica - Season One
USA, 2004
Regi: Michael Rymer m fl
Med: Edward James Olmos, Mary McDonnell, Jamie Bamber, Tricia Helfer, James Callis, Grace Park, Katee Sackhoff m fl

Genre: Religion/filosofi, Sci-fi, TV-serie

Relaterat: Battlestar Galactica - säsong 2 (2005) Battlestar Galactica - säsong 3 (2006) Battlestar Galactica - säsong 4 (2008)

Dela |