Che - gerillaledaren (2008)

Drabbande - och dränerande

Det gäller att välja sina strider, sägs det ibland - ofta på goda grunder. Hur tänkte Ernesto ”Che” Guevara när han skulle följa upp framgångarna på Kuba med en i förlängningen planerad världsomspännande revolution? Att han gjorde sina försök i Venezuela och Kongo nämns här i förbigående, men det handlar till 97,5 procent om den slutligen misslyckade kampanjen i Bolivia. Om Steven Soderbergh valde en nedtonad skildring av Ches bravader på Kuba i ”Che - argentinaren” så gör han det i ännu högre utsträckning nu. En avgörande skillnad är att om första delen visade på en segerherre efter en start med oddsen emot sig, så är tvåan en lång utdragen studie i vägen mot nederlag. Låter det kul?

- Jag vill inte fuska för att engagera någon, klargör Steven Soderbergh, intervjuad av Empire (november 2009) och medveten om att hans filmer ibland stämplas som småkyliga och inte utpräglat känslomässiga.
Att utnyttja varje tänkbart knep i boken för att till varje pris få en påtaglig reaktion från publiken - nej, så desperat verkar han inte vara. Att regissera är som att förföra, men det ska man inte göra genom att ljuga eller förstora sig själv, i evangelium enligt Soderbergh som påstår att regissörer i princip ÄR sina filmer och att det ofta är rent komiskt hur många av dem som påminner om sina filmer när man väl träffar dem. Intressant. Undrar om han träffat och i så fall vad han tycker om, säg... Michael Bay eller McG?

Filmen riktar sig till dem som är seriöst intresserade av ämnet, av mannen, av myten. Soderbergh fortsätter att välja bort många möjligheter till enkla emotionella urladdningar på gott och ont. Det är svårt att inte respektera uppsåtet och det konsekventa utförandet, men jag erkänner att det här faktiskt innehåller sega transportsträckor. Sevärt är det ändå, eftersom noggrannheten och det naturalistiska berättarsättet skapar en närhet till det historiska skeendet - trots att Che som den person han innerst inne kan ha varit fortsätter vara undflyende. Och kanske så förblir. De flesta människor är ju trots allt mysterier. Även, kanske särskilt de offentliga, de som ”skapar historia”.

Nu är det ingen dogmafilm vi talar om. Soderbergh utnyttjar sig av ett regelbundet suggestivt ljudlandskap med musikaliska trådar avpassade efter den täta terrängen; alltså inte så mycket sydamerikansk folklore som diskreta men märkbara syntpulsar, medan den blivande legendaren sakta bygger upp sin armé av mestadels nybörjare i gerillakrigföring eller krigföring överhuvudtaget. Rekryter till en revolution vi vet stoppades i sin linda och betydde det definitiva slutet på ledarens liv och ambitioner att stöpa om sin hemkontinent i dess grundvalar. Det är kanske lätt att säga det i efterhand, men den här gången ser inte företaget särskilt realistiskt ut för en utomstående betraktare. Å andra sidan, det gjorde väl inte kampen på Kuba heller inledningsvis...

Che kommer i alla händelser till Bolivia 1966, förklädd och under falska förespeglingar. Han börjar samla styrkor i skogen och det blir många handskakningar och bandbyggande samtal. Problemen kommer dock tidigt när det nationella kommunistpartiet vägrar ge sin välsignelse och tvivlar på att en väpnad kamp är rätt väg för att rätta till orättvisorna i deras land just då. De som vill följa med ”utlänningen” - som de kritiska rösterna påminner om att han är - gör det på egen risk och utan stöd från partiet. Och vad de får av sin nye ledare är ett pep-talk som knappast skulle rekommenderas inom näringslivet. I sammandrag:
- Några av er kommer att dö, vi kommer att ha dåligt med mat och andra resurser och dessutom är inte det vädret det roligaste häromkring...
Blod, svett och bårar - fast inte riktigt med den schwung Winston Churchill visar upp åtminstone i dramatiseringar kring andra världskriget. Som sagt, Soderbergh väljer samtalston när han kan. Dock smäller det allt oftare när de minimala men motiverade grupperna konfronteras med den bolivianska armén.

En bit in tillförs perspektivet med vad centralmakten planerar för motåtgärder när de inser att uppstudsiga element rör sig ute i vildmarken. Om den redan världsberömde Guevara är inblandad vet man inte, men de får nordamerikansk assistans för att slå ner upproret innan Bolivia blir ett nytt Kuba. Regissören målar visserligen inte i svart och vitt, men visst framstår Che som en hedersman för det mesta i sina möten med den fattiga landsbygdsbefolkningen, medan militären snällt uttryckt leker 'morot och piska' eller snarare utövar utpressning mot samma människor när de jagar sin nemesis och behöver snabb 'intel'. Det görs klart att Che hade blod på sina händer han också, men vad som tonar fram är en medveten man med en plan och en moral som åtminstone hänger ihop för honom själv och hans mest hängivna efterföljare.

En del kritiker har undrat varför mannens mörkare sidor inte exponeras så tydligt i filmerna. I exempelvis Miami möttes premiären uppenbarligen av protester från en del av de många exilkubaner som håller till där. Stadens husorgan Herald ville också veta varför filmerna hoppar över händelserna halvåret efter den kubanska revolutionen, då många motståndare till den nya regimen ska ha avrättats under Guevaras överinseende. Soderberghs förklaring är dels att han var mer intresserad av krigaren Che än politikern, men att han inte förnekar vad som hände under den postrevolutionära perioden och att det är svårt att försvara. Samtidigt gör det inte Guevara eller Kuba-revolutionen unik i världshistorien. Alla regimer är kapabla att använda extrema metoder när de känner sig hotade - inklusive USA, konstaterar Soderbergh klarsynt (Miami Herald 21 januari 2009).

Benicio Del Toro är lika imponerande porträttlik och pyrande intensiv, med en behärskad glöd, som i ”Che - argentinaren”. I likhet med den är resten också ett lagarbete där få enskilda karaktärer står ut i mängden. De mer namnkunniga skådespelare som passerar revy får man ofta anstränga sig för att överhuvudtaget känna igen och ingen ser ut att leka stor stjärna på studiebesök i misären med allt ljus på sig själva. Hm, är det inte Matt Damon som är med några minuter som tysk präst eller något? Och ja, dialogen är återigen till allra största delen på spanska, vilket möjligen skrämmer bort en del av den presumtiva publiken men tveklöst ökar realismen.

Ja, där är vi igen: en realistisk och respektingivande film som, vågar jag säga det, ibland skulle ha tjänat på att släppa tyglarna lite, frigöra sig från dagboksfundamentalismen och våga erkänna att känslor är en viktig del av en films funktion. Det skadar inte att spekulera lite själv och presentera en tydligare personlig tolkning av en gestalt som bevisligen påverkat och fortsätter påverka miljoner människor världen över, både för vad han verkligen åstadkom och vad han eventuellt kunde ha förverkligat om inte om hade varit. Hade världen i stort varit mer rättvis eller ännu råare idag om Guevara lyckats genomföra sin vision fullt ut? Det får vi väl aldrig veta, men frågan hänger ändå i luften efter det här, totalt sett, fyratimmarspasset som trots allt både har en dränerande och drabbande effekt på just den här recensenten.

© Johan Lindahl
2009-11-03

Originaltitel: Che: Part Two
Spanien/Frankrike/USA, 2008
Regi: Steven Soderbergh
Med: Benicio Del Toro, Demián Bichir, Joaquim de Almeida, Marc-André Grondin, Jordi Mollà, Óscar Jaenada, Lou Diamond Phillips, Franka Potente, Catalina Sandino Moreno

Genre: Drama, Historia, Krig
Hemmabio: 2009-08-26
Teman: Livet i djungeln

Relaterat: Che - argentinaren (2008)

Ingår i följande teman

Sök