Che - argentinaren (2008)

Che din vilja, comandante

- Ett folk som inte kan läsa och skriva är lätt att lura.
Señor Ernesto Guevara, mer känd som Che. Revolutionären, som sannolikt i högre grad än någon annan människa i modern tid bekräftar devisen 'den enes frihetshjälte är en annans terrorist, och vice versa, typ'. För några år sedan kom filmen ”Dagbok från en motorcykel” där den unge upptäckaren och uppblommande idealisten Che skildrades, något som i sig var omdiskuterat. Det går inte att närma sig den här gestalten utan kontroverser. Steven Soderbergh, den minst sagt mångsidige regissören som nästan alltid gör något intressant, även han när inte träffar målet precis som han tänkt sig, har troligen bestämt sig för att inte göra ett enkelt hjälteporträtt. Absolut inte heller någon nidbild, utan något som utforskar mannen bakom myten och samtidigt uppehåller en försvarlig portion av mytologin omkring honom.

Hur går det? Tja, det här är väl att märka bara den första halvan av historien. Helheten hade väl världspremiär som en enda fyra timmar lång episk skildring, med blandat mottagande, har jag för mig. Förmodligen är det en god idé att dela upp den i två halvor, även om det betyder att den första omgången slutar lätt abrupt, på en väg mot en huvudstad, i ett kapitel ur 1900-talshistorien som ändå många känner till - eller tror sig känna till. ”Che - argentinaren” turnerar mellan tre tidsplan, även om det första mest är en prolog inför kommande attraktioner. Där sammanstrålar den unge argentinaren Ernesto med ett gäng kubaner i en lägenhet i Mexiko. Två av dem är bröderna Raúl och Fidel Castro. De har en plan.

Sedan handlar det framförallt om hur den kubanska revolutionen tog sin början 1957 under mycket enkla former med några tiotal påvert utrustade gerillamän smygande runt i skogar, berg och dalar på jakt efter rätt sorts mål för att skapa uppmärksamhet och skaffa sig psykologiskt övertag mot en numerärt övermäktig fiende; försvarsmakten under ledning av Batista som själv en gång tog makten i landet genom en kupp. Efterhand blir de uppstudsiga fler, starkare och sammanlemmade med andra missnöjda fraktioner som dock inte alltid tänker i exakt samma banor och har svårt att enas under ett ledarskap. Detta till trots intar de ön bit för bit, by för by, stad för stad. Nu har vi facit, men det är fascinerande att följa hur revolutionen växte fram; hur blandade känslor man än kan ha för resultatet ett halvsekel senare. Då var det i alla fall en hårdför diktatur som skulle störtas, av män (mest män, men några kvinnor också ska tilläggas) som måste drivas av en motivation, en målbild, sådant som alla framgångsrika entreprenörer eftersträvar...

Men en revolutionär måste framförallt drivas av kärlek, förklarar Che för en kvinnlig journalist i det andra tidsplanet som tilldrar sig 1964 i New York. Där är han ledaren för en kubansk delegation som ska försvara det nya Kuba inför generalförsamlingen och inte minst andra latinamerikanska länders representanter. För tydlighetens, eller den konstnärliga variationens skull, väljer Soderbergh att återge de sekvenserna i svartvitt. Det ger faktiskt på något sätt en förhöjd 60-talskänsla (medan det hade varit slöseri med naturlig skönhet att filma de gröna kubanska kullarna färglöst). Och väl i stan är det mycket handskakande och ideologisk promotion att ta itu med. Bland annat gentemot pressen. Här ställs också många av de frågor som är värda att begrunda. Vad innebär exempelvis individualismen och individens roll i socialism kontra kapitalism, och hur såg Che på imperialismen - var Sovjet ett bättre alternativ som partner än USA, eller kunde man verkligen tro på totalt oberoende?

Hur det konkreta lagbyggandet i revolutionens linda såg ut får vi också en inblick i. Brott mot de uppförandekoder som satts upp straffades obevekligt och rörde det sig om rent förräderi var dödsdomen ofrånkomlig. Vi ser Che växa fram mer och mer som en ledare med nästan samma status som Fidel Castro, men det sker inte över en natt. Till att börja med är han ju läkare och nyttig som sådan, men även som fostrare av nya rekryter. Vid en punkt kände han sig förmodligen degraderad av Fidel, men steg sedan igen och tog egna initiativ som blev avgörande för utgången av inbördeskriget.

Filmen är både slående ambitiös och detaljerad, samtidigt som den ibland nästan kollapsar under sin egen noggrannhets tunga gloria. Den är verkligen respektingivande och känns realistisk, men inte alltid enkel att följa. Att spela in lejonparten på spanska är rätt beslut och ökar just verklighetskontakten. De flesta skådespelarna är också från den spansktalande regionen och från nordamerikanskt (eller vårt) perspektiv ingen stjärnspäckad ensemble. Däremot kan man imponeras av den rena mängden aktörer som på ungefär likvärdig basis har inflytande över utvecklingen. Många karaktärer samsas om utrymmet och vi kommer inte att minnas eller att ha skaffat oss en intim relation till alla när den här första halvleken är över, men det ger nog en mer rättvis bild av förloppet och den kollektiva krigserfarenheten, än en mer 'hollywoodiserad' tagning med fokus på några få utvalda individer skulle ha gjort.

Vill minnas att Soderbergh sagt sig vilja undvika 'movie moments' och det är lätt att registrera tillfällen då han kunde ha vräkt på mot alla sinnen med allt vad poängplockande pulshöjare heter - men snarare siktar på emotionell understimulans i stället. Det betyder inte att det saknas explosioner, skottlossning eller kraschad kollektivtrafik. Men de utgör inga vällustiga visuella orgasmer utan finns där som en del av vardagen under en väpnad konflikt.

Benicio Del Toro är visserligen alltings gravitativa nav, men ändå är väl det här tänkt som ett 'rättvist and balanserat' porträtt av en figur som det alltså är svårt att förhålla sig neutral till. ”Che -argentinaren” gör synliga ansträngningar för att inte fastna i mönster som manipulerar sin publik åt ena eller andra hållet, och det är värt en applåd. Möjligen är den också för nykter och försätter flera chanser att beröra. Jag vet att jag är inte hundraprocentigt koncentrerad och engagerad hela vägen fram till Havanna, men oftast ändå intresserad, imponerad och informerad. Jaha, det där lät ju sexigt, eller hur? Så här långt känns det tillfredsställande, men ofullständigt. Den andra hälften av historien är nog ofrånkomlig om man ska kunna bedöma Soderberghs projekt rättvist. Som en annan stöddig stridsmaskin uttryckte det: I'll be back.

© Johan Lindahl
2009-10-05

DVD / Blu-ray

Att göra filmerna verkar har varit ett sätt för både Soderbergh och Del Toro att lära sig mer om vad som egentligen hände under den kubanska revolutionen, enligt den making of-film som följer med Paramounts nordiska utgåva. Och det var en lång process från ax till limpa, flera år.
- En fördel med att göra film är att folk betalar mig för att utbilda mig. I det här fallet var det åtta års utbildning, säger Soderbergh, som också är nöjd med att överhuvudtaget bli klar med filmerna och att de finansierades, trots det splittrande ämnesvalet och arbetsspråket.
Bakom-filmen är kort, ska sägas. Sedan finns det några trailers, bland annat för efterföljaren.

Originaltitel: Che: Part One
Frankrike/Spanien/USA, 2008
Regi: Steven Soderbergh
Med: Benicio Del Toro, Demián Bichir, Santiago Cabrera, Jsu Garcia, Elvira Mínguez, Julia Ormond, Catalina Sandino Moreno, Rodrigo Santoro, Unax Ugalde

Genre: Drama, Historia, Krig, Politik
Hemmabio: 2009-08-12

Relaterat: Che - gerillaledaren (2008)

Dela |