The Good, the Bad, the Weird (2008)
Vilda östern i koreansk tappning
Koreanske Kim Ji-woon gav sig inte in i filmbranschen för att göra rysare allenast, så mycket börjar bli uppenbart. Kanske var moderna klassikern "A Tale of Two Sisters" rentav sista ordet i genren för hans del. Därefter följde snygga actiongangsterskrönan "A Bittersweet Life" och sedan var det dags för Sergio Leone att hyllas, Korea-style. Kim Ji-woon själv kallar det en "eastern western", en semi-officiell genre som även Takashi Miike gett sig in i med "Sukiyaki Western Django".
Den irrande handlingen, med klara likheter med sin nästannamne där Clint Eastwood, Lee van Cleef och Eli Wallach kivas, letar pengar och slutligen oförglömligt duellerar, har förlagts till Manchuriet - alltså den bit av Kina varifrån Koreahalvön sticker ut, vilket borgar för en gränsöverskridande historia. Tiden är också noga vald, men kanske inte så exakt specifierad. Under den japanska ockupationen är det i alla fall, och japanska armén blir sent om sider inblandad i dramat.
Själva dramat kretsar runt en karta som den komiskt mysko banditen som motsvarar titelns "The Weird" råkar komma över under det stökigt välkoreograferade tågrån som tidigt i filmen visar på ambitionsnivån. Vart leder kartan? Gissningsvis till en skatt, antar alla, som snart kämpar om den på skurkmarknader och i öknen.
Mångsidige Song Kang-ho från en hel drös kända koreanska filmer, bland annat "Hämnarens resa", är Yoon Tae-goo / The Weird. Han kan verka lite fånig men det framgår allt eftersom att det inte bara är dum tur som håller honom vid livet genom skottlossning efter skottlossning. Jung Woo-sung från bland andra "Musa" är Park Do-won / The Good, en prickskjutande prisjägare med synbarligen ganska rent mjöl i påsen. Cool är han trots detta. Lee Byung-hun från bland andra "JSA" och "A Bittersweet Life" är slutligen Park Chang-yi / The Bad, den ibland skrattande men glädjelöse boven som går över lik som om de vore gatstenar på sin väg mot framgång och förmögenhet.
Det blir verkligen film av det hela, med cinematiska hyss och färgstarka karaktärer. Många kulor hinner avlossas och en hel del annat hinner hända, men eventuellt är det massjakten över stenig öken du kommer minnas starkast, med stunts som man för både människors och hästars skull hoppas har fått digital hjälp. Kim Ji-woon har bildsinne, och här uppenbarligen också pengar. Precis som bland andra "JSA" och "Musa" lanserades den som Sydkoreas dyraste film någonsin, en vandringspokal som man verkar få behålla högst tillfälligt på halvön. Allt är genomarbetat, från det läckra introt till de kinetiska kamperna. När vi till sist får veta kartans hemlighet är det en riktigt lyckad aha-upplevelse om man inte varit smart nog att räkna ut svaret innan. Det var inte jag, till min glädje.
Men som alla filmer tillverkade som en hyllning till en annan har "The Good, The Bad, The Weird" naturligt nog svårt att ta sig ur förebildens skugga och bli sin egen upplevelse. Även när Kim lämnar sin huvudsakliga inspirationskälla är det andra filmer man kommer att tänka på, inte något nytt - i en intervju nämner han bland annat "Mad Max" och det är lätt att se varför. Den är häftig men aldrig lika nervigt spännande som Leones klassiker och karaktärerna i titelns trio känns faktiskt lite plastiga. Ji-woon har helt enkelt fortfarande inte toppat "A Tale of two Sisters" och man får hoppas att han snart har lekt klart och är sugen på att göra riktig film igen. Han kan mer än så här...
© Anders Lindahl2009-07-11