Krig och hågkomst (1988)
Requiem för en god värld
Trots att "Krig och hågkomst" tillåts breda ut sig över tolv avsnitt av vilt skiftande längd så spiller man ingen tid. Nästan ingen i alla fall.
I första avsnittet hinner de tävla lite med Wolfgang Petersens "Das Boot" i ubåtsgenren i sällskap av buttre Byron, besöka Auschwitz flera gånger för att förklara lägrets start som hemvist för olycksaliga ryska krigsfångar, förklara hur Natalie än en gång misslyckas med att fly till säker ort (sjuk bebis hindrar henne från att ta båten till Palestina), skicka Pamela till brittiska Malaya (där hon får sällskap av en cyniskt lättsinnig Ian McShane!) och presentera en ny Hitler (en bitvis överhysterisk och bitvis riktigt bra Steven Berkoff). Samt tråka ut oss lite med Rhodas och Palmers kärleksaffär...
Backa bandet! Vilka är de här typerna, undrar du? Förutom Hitler, då... Ja, se "Krigets vindar" först, eller läs Herman Wouks tegelsten. Det är alltså en uppföljare det här, vars föregående miniserie är TV-historia av huvudsakligen förnämsta sort och finns tillhands på svensk DVD -utgåva sedan våren 2008.
Det dröjde fem år mellan de tu tokambitiösa och påkostade miniserierna, vilket förstås hjälper till att förklara alla skådisbytena. Kanske hälften av huvudpersonerna ser helt annorlunda ut (och spelas faktiskt rätt annorlunda i vissa fall). Sharon Stone hoppar in i en av de mindre rollerna som Warrens fru och Madeline har också bytts ut, men hennes enda uppgift i serien är att bli ihop med en kille som jobbar på Manhattan-projektet, så vem bryr sig? För att ta några viktigare exempel: Ali MacGraw har bytts mot Jane Seymour som judiska Natalie, hennes farbror Aaron Jastrow har morfat om från John Houseman till John Gielgud och Jan-Michael Vincent har ersatts av Hart "It's a Rolex" Bochner som kärestan Byron. Jag törs gissa att du mot slutet av serien kommer ha glömt originalskådisarna, om inte annat så för att de aldrig hade riktigt så starka scener som sina ersättare.
Men Robert Mitchum är förstås fortfarande marinkåraren och klanfadern Pug, något annat vore väl otänkbart. Och Leslie Slote spelas åter av skicklige David Dukes. Les kommer här ytterligare förfärande fakta på spåren i vindlingar som kanske blir för mycket av konventionell spionroman. Ralph Bellamy är fortfarande Roosevelt, medans Howard Lang har blivit ersatt av Robert Hardy som Churchill (en roll han gjort flera gånger i andra produktioner). Snygga Victoria Tennant är fortfarande kringflackande brittiska journalisten Pamela Tudsbury, oförklarligt förälskad i Pug men en respektingivande karaktär ändå. Bland "Krig och hågkomsts" alla konststycken är kanske det allra mest imponerande hur man till slut lyckas få oss att tro på denna märkliga kärlekshistoria.
Kärlek är för övrigt ofta lika med otrohet eller åtminstone "postuma svek" i Wouks värld. Har han månde blivit bränd? Krigets vindar blåser hur som helst folk i famnen på andra lite hipp som happ, och man får omvärdera sin uppfattning om fyrtiotalets strikta moral rätt rejält.
Bland nya karaktärer hittar vi Barry Bostwick (borgmästaren i Spin City) som testosteronstinn kapten på Byrons ubåt. Avram Rabinovitz (Sami Frey) är en mer respektingivande bekantskap och John Rhys-Davies får göra en minnesvärd insats som medlem i ett judiskt arbetslag med ohyggliga uppgifter. För att ta ett fåtal exempel.
Det dyker upp en del folk i serien, för att utrycka sig med behärskning. Och det kör förbi "en del" fantastiska gamla bilar, visas "en del" fascinerande eller bara fantastiska miljöer och syns "en del" statister. Kanske en miljard, jag gissar bara.
Första serien omskröts som Dyraste Serien Någonsin och om uppföljaren inte knep den vandringspokalen blir jag mycket förvånad. Arbetet med att med hjälp av fiktiva personer sammanfatta "allt det viktigaste" som hände under Andra världskriget fortsätter här och resultatet är verkligen imponerande. Det är övertydligt ibland, vissa scener känns konstruerade, men pluskontot väger över betydligt. "Krig och hågkomst" har också vågade, subtila och starka ögonblick tillsammans med det övergripande intrycket av Kvalitet. Och den här gången ser det ännu bättre ut. Färgerna är klarare, bilderna snyggare, effekterna bättre och filmkänslan starkare.
Och det är ännu tyngre. Faktiskt. Redan episod två ägnas till stor del åt de stressade förberedelserna för Himmlers besök i Auschwitz och sedan den "specialaktion" som han insisterar på att få se från början till slut. Vi får också se ganska mycket, men vid helt rätt tillfällen ser vi istället åskådarnas reaktion. Den här långa och skoningslöst informativa sekvensen visar verkligen på seriens storhet, med både naken brutalitet och slående återhållsamhet. Här frångås några pryda konventioner (regler rentav?) i amerikansk TV men på ett så odiskutabelt motiverat sätt att det är svårt att föreställa sig några seriösa protester ens i hemlandet.
Kanske hade förresten Spielberg flickan med blomman här i tankarna när han skapade sitt eget koncept för att låta en person stå som symbol för förintelsens alla offer? Den torrt levererade och fullständigt cyniska förklaringen till hur de fick folk till sina Sonderkommandon, alltså judar som assisterade under gasningarna, är förstås lika förkrossande på sitt sätt.
Auschwitzkommendanten Höss skiftande grader av mänsklighet känns helt trovärdiga. Oförmågan till total likgiltighet när offren slussas till "duscharna", skamsenheten när de andra blänger föraktfullt på honom för att han visar känslor och den snabba omställningen till skinande glädje när hans idoga massmordsarbete leder till befordran. Han må ha mänskliga drag, men han har sina prioriteringar. I varmt solbelysta rum gläds han med hela familjen, ett stenkast ifrån lägret där han snart ska få pengar till att bygga krematorier.
Slaget vid Midway är nästa huvudtema, omsorgsfullt förklarat och skildrat. Strax innan har man redovisat för britternas förlust av sina ostasiatiska besittningar (kolonier heter det visst...). Ja, om man inte vill lära sig sin WWII-historia via bok eller dokumentär är faktiskt de båda serierna ett riktigt hyggligt substitut. Toppmöten med Roosevelt och Churchill tar oss bakom kulisserna medans skickligt iscensatta strider skickar oss till fronten eller oväntade krigshörn. Journalfilmsmaterial och William Woodsons speakerröst fyller på med mer fakta i små mellankapitel, vilket oftare än inte gör de spelade scenerna som följer ännu intressantare. Även om det blir lite pompöst ibland...
Det är som sagt en hel del som ska avhandlas. Det hedervärda mordförsöket med projektnamn "Valkyrie" får också plats, temat för en i skrivande stund snart kommande film med Tom Cruise. Mästerliga "Undergången" har sin korta föregångare i ett av de sista avsnitten när vi följer Hitlers sista tid i bunkern. Atombombens premiärsmäll presenteras lite lösryckt i en av de få scener som verkligen känns vilsna i sammanhanget och den etablerade motivationen för att slutligen även använda Bomben känns lite lättvindig ("exakt så HÄR många hade dött annars").
Lite patriotiskt blir det förstås också. Även där det är alldeles sant och dant kan det ibland bli lite fånigt när de inte kan låta bli att understryka att USA är en urkraft som man underskattar på egen risk. Hitler skrattar fånigt länge efter att ha avfärdat Staterna som potentiell matchvändare.
Men där serien nästan aldrig låter sig kritiseras, och det man minns starkast, är inte oväntat nedslagen mitt i Förintelsen. Om det finns brister i serien här och var så känns det mindre viktigt att nämna dem än att understryka hur modigt och med fullaste allvar detta ämne tas an.
I sjunde avsnittet följer vi Topol och Rhys-Davies i specialkommandot 1005 som har till uppgift att på Himmlers order rensa bort alla spår av vad nazisterna gjort. "För att rädda tyska folkets rykte". Både utgrävningar av gamla massgravar och flashbacks till massavrättningar är så ambitiöst iscensatta att serien här är nästan lika outhärdlig som oumbärlig tittning. (I samma avsnitt övergår en amerikansk ubåtstriumf i onödig slakt som förtar fröjden hos åtminstone några ombord. Nyanslöst är det alltså inte.)
"Paradisgettot" i Theresienstadt i nuvarande Tjeckien får oväntat stor plats när den olycksaliga trion efter många turer hamnar i nazisternas ambitiösa propagandapåhitt. Gamle Aaron, första seriens mest irriterande karaktär, förvandlas gradvis till en av de mest respektingivande och några av de allra starkaste scenerna ryms här, trots att lägret ändå lyckades lura en handfull Röda Korset-representanter under ett heldagsbesök. Eller...? I ett okaraktäristiskt personligt tilltal tillägger speakerrösten några intressanta fakta efter den här sekvensen, ett av många exempel på hur man inte bara vill berätta vad som hände utan också i viss mån förklara hur det var möjligt. (Gettot kan för övrigt besökas, några stenkast från Prag, för den som önskar sig en riktigt cynisk historielektion).
Tittaren varken skonas eller underskattas och knuffas till slut hela vägen in i gaskamrarna, lika illusionslös som de allt färre judar som under tre dagar färdats österut från Theresienstadt i överfulla boskapvagnar. Någon försöker behålla hoppet om att de är på väg till ett nytt "modelläger", de flesta vet bättre. Men vi hade sluppit för lindrigt undan om resignation varit den enda existerande känslan i vagnarna...
Det är bästa bruk av filmmediets alla verktyg - fast inget så cyniskt som jag just fick det att låta. Jag tror helt enkelt att Curtis och hans medarbetare sagt till varandra: vi har ingen rätt att nalkas det här ämnet om vi inte ger det vårt allt. Resultatet är ofta rent överväldigande. Till och med i avtoningen hänger det fruktansvärda som hänt kvar i små påminnelser och det är tydligt att för vissa överlevande kommer det ta tid att börja leva igen, för andra kommer världen aldrig mer bli densamma.
En dom skulle kunna vara att det alldagliga, nästan futtiga som händer mellan exempelvis Rhoda och Pug inte har något i ett så här tungt sammanhang att göra. En annan dom skulle kunna vara att det har allt i detta sammanhang att göra; ett väldigt, väldigt stort sammanhang kallat "liv i krigets skugga" eller något storslaget i den vägen. En sak är i alla fall saker: många av de där "futtiga" scenerna är väldigt välskrivna och märkvärdigt mänskliga.
För att äntligen komma till punkt. I smått och stort är "Krig och hågkomst" sevärd. Det var jag förstås beredd på, och som aficionado av WWII-genren väntade jag mig förstås något helt i min smak. Men att bli så här tagen, det hade jag inte väntat mig. En förvånad femma utdelas.
© Anders Lindahl
2008-11-13
DVD / Blu-ray
Fortfarande är man hänvisad till NTSC för att få avnjuta denna serie på DVD. Tidigare har den funnits i två separata boxar, 2008 kom en samlad version - dock fortfarande i "fel format".Kontakta din lokala PAL-distributör och kräv att de gör en kulturgärning!
Originaltitel: War and Remembrance
USA, 1988
Regi: Tommy Groszman
Med: Robert Mitchum, Jane Seymour, Hart Bochner, Polly Bergen, Victoria Tennant, David Dukes, John Gielgud, Sharon Stone, Sami Frey, Barry Bostwick, Topol, Ian McShane, William Schallert, Jeremy Kemp, Steven Berkoff, Ralph Bellamy, Robert Hardy, John Rhys-Davies, Bill Wallis, Michael Woods
Genre: Drama, Historia, Krig, TV-serie
Teman: Andra världskriget Andra världskrigsveckan 2008
Relaterat: Krigets vindar (1983)
Svensk DVD-box?
Ingår i följande teman
