Krigets vindar (1983)

Monumental och mäktig miniserie

Det räcker med att höra Bob Coberts tema spelas i DVD-menyn för att nostalgin ska slå till. "Krigets vindar" var en lika stor TV-händelse som tidigare "Jag, Claudius" och senare "Twin Peaks", om än betydligt mer traditionell, och bär nog en stor del av ansvaret för denne enkle skribents seglivade intresse för andra världskriget.

Serien var ämnad att ses av alla och gjorde sitt bästa för att se till så var fallet med sin budget på långfilmsnivå (budget nog för flera långfilmer, faktiskt), en intressant era och ett fasligt flackande världen över, från Italiens soldränkta sluttningar till maktens boningar, från slagfält till lyxkåkar. Det var en serie man verkligen kunde uppslukas av, hur träig den än var ibland. För den var sällan fantastisk, det var kanske inte ens meningen. Den var "bara" enormt ambitiös, informationspackad och tillräckligt nyanserad för att kunna tas på allvar.

Det börjar 1939. Ja, det är väl ett så gott år som något att inleda en svepande familjekrönika under andra världskriget. Familjen Henry kastas av Krigets Vindar världen runt och kommer tillsammans se tillräckligt av mänsklig godhet och ondska, mod och feghet för att deras samlade öden och perspektiv ska bli en riktigt mångskiftande bild av en värld i krig.

En värld i krig, är en mening värd att upprepa - för det här handlar mindre om att återskapa stora slag än att berätta om hur kriget påverkar människors liv. Hur vissa får tillfälle att sko sig medan andra ställs inför omöjliga val. Och så är det förstås ett förenklat men rekorderligt redogörande för krigets förlopp och de olika ländernas respektive krigsförklaringar och skäl därtill. I påhittade huvudpersoners sällskap hamnar vi ständigt mitt i stormens ögon och blåsiga utkanter, i mäktiga mäns möten - officiella eller ej. Med andningspauser för romantiska komplikationer.

Robert Mitchum, som väl åtminstone alla svenskar lärde känna här och lärde sig kalla "stenansiktet", är Pug. Med sin puckade och ytliga fru far han till Berlin som amerikansk marinattaché i en tid när de flesta fortfarande försöker tro att det nystärkta Tyskland ska nöja sig med vapenskrammel och ge världen chansen att vila några år till. Det Stora Kriget var ju så nyss. Sudetområdet? Visst, ta det! Österrike? Tja, de ville ju ändå bli annekterade. Tidigare fransk och engelsk undfallenhet får tyskarna att misstänka att de kan härja vidare utan efterverkningar. Eller, det tror i alla fall Hitler - konsekvent men kanske lite yxigt spelad av Günter Meisner på omväxlande engelska och tyska. Hans favoritgest är att slå knynäven i handen, vare sig det är sammanbiten triumf eller målmedvetenhet som ska förmedlas. Männen runt honom verkar titt som tätt rätt oroade över hans kompromisslösa approach men måste medge att den tjänat dem så långt. Tyskland framstår nästan som en gisslan hos en maktgalen ledare och den pöbel som håller honom uppe, medans majoriteten av militärerna är mer sansade men tvingas spela med.

Jämför med den opretentiöse och väldigt mänsklige Roosevelt (Bellamy) och man ser ett av få tecken på hur serien inte kan låta bli att propagera lite i efterhand. Som om det behövdes...

Helst skulle Pug vilja basa över ett krigsfartyg, men han får alltså agera våra (och Roosevelts) ögon och öron i Tredje Riket där långt ifrån alla är ondskefulla men där vi raskt blir påminda om judarnas situation i landet - i alla fall de mindre kränkningarna. Pug är skarpsint men saknar tilltro till sina egna slutsatser. Hans profetiskt tidiga men onämnda misstankar om en pakt mellan Stalin och Hitler visar sig motiverade och plötsligt är ett krig mot Polen inte längre så osannolikt. I sitt jobb får han möta både Führern och Il Duce och lyssna till vad krigshökarna själva ser som fredens utsträckta hand i form av självförhävande maktspråk. Ett inofficiellt möte med Hitler hemma hos Göring sammanfattar nog rätt bra den bild Hitler ville ge av Tysklands ambitioner och rymmer både slug retorik och högröstat hojtande.

Pug får också tillfälle att tjöta med både Roosevelt och Churchill, besöker Moskva mitt under brinnande krig och impar på Stalin med kloka ord på ryska och får kika in i spännande plejs som ett av RAF:s coola kontrollcenter (ni vet, där kvinnor flyttar omkring träklotsar på en jättestor spelplan i takt med att radarinfon inkommer). Han hänger till och med upp i luften under en bombning av Berlin. Ja, Pug är närmast ett episkt perspektiv på kriget koncentrerat ner till personnivå och på det viset passar hans begränsade mimik väldigt bra. Det är inte som person han är intressant i första hand, utan som funktion, även om han givetvis har vissa mänskliga drag. Han är exempelvis inte immun mot unga brittiskan Pamela (fagra Victoria Tennant), som av någon anledning faller pladask för honom.

Något liknande kan förstås hävdas om hela klanen Henry. Delvis är de alla verktyg skapade av Herman Wouk (som skrev TV-manus från sin egen bok) för att kunna visa olika delar av andravärldskrigsvärlden. Kanske måste man inte ens tycka så hemskt mycket om dem. Och kanske är det därför man oundvikligt tycker allt bättre om dem ju mer man lär känna dem. Vissa av dem, i alla fall.

Frugan hans är rätt hopplös att gilla. Rhoda får under makens frånvaror upp ögonen för Peter Graves och hennes bidrag till det större dramat är i övrigt begränsat. Warren är den duktige sonen, som gör högst sporadiska uppdykanden i bild. Han bidar förstås sin tid tills USA officiellt går in i kriget, stridspilot som han är. Unga dottern Madeline får jobb på CBS, där man ser fördelarna med att anställa dottern till marinattachén i Berlin. Även henne ser vi ganska sällan.

Den andre sonen är förvisso reservofficer i flottan i enlighet med pappas önskemål men framför allt en lättsinning som studerar konsthistoria (?) och ledsnar på det - kan man bli vekare? Kanske skulle Pug inte skulle ha döpt honom till Byron? Han finner kärleken i Natalie, fager brorsdotter till hans judiska mentor i Italien. Att hon själv redan funnit kärleken på annat håll (den mångsidige Leslie Slote, utmärkt spelad av David Dukes) verkar inte bekomma honom, så nerkärad är han att han följer med henne till Warszawa trots att tysk invasion stundar. Alltsom resan går visar Byron fler sidor, bland annat en märklig brist på rädsla som kanske inte direkt är mod utan eventuellt en distans från verkligheten. Mot oddsen och mångas önskemål blir han och Natalie ett par och hennes frustrerande turer för att få med sig farbror Jastrow till staterna ger tillfälle till oväntade perspektiv på världen i krig - såsom Lissabon. Säll är nog den tittare som mot slutet av serien inte hunnit bli rejält förbannad på gamle Aaron.

Första avsnittet - långt till och med med miniseriemått mätt - är till sin form en slags nedräkning till Y-dagen (invasionen av Polen), med instuckna speakerfakta, svartvita journalfilmer och tydliga konversationer angående dagsläget. Men hur mycket historiskt stoff det än finns att spinna in i skrönan så ägnas gott om tid åt det oväntade. Ett hästlopp i Italien, ett bröllop i Polen, med mera, med mera. Helt makalöst välavvägt är det väl inte rent berättartekniskt, men det är hela tiden ambitiöst med mycket folk och trovärdiga eller rentav äkta locations. Och när vägarna fylls av polska flyktingar och de tyska attackplanen sveper ner för att beskjuta såväl civila som hästburna soldater så börjar man få en aning både om vart budgeten gått och vilka muskler serien är kapabel att flexa.

Så fortskrider serien, med oväntade och ibland inspirerade stickspår parallellt med de välkända men pedagogiskt presenterade storpolitiska skeendena och själva krigets fasor. Fina fester avlöser våld och grymhet. Samt en serie riktigt intressanta konversationer välformulerade herrar emellan, som ger en lite djupare bild av sinnesstämningarna på båda sidorna Atlanten än man hittar både i dåtidens propaganda och många av de moderna skildringarna.

"Krigets vindar" sträcker sig dock bara fram till Pearl Harbor och en bit därefter. Därefter kom "Krig och hågkomst" vars mini-serie faktiskt var ännu längre (dubbelt upp, tror jag!) och hade en del bytta skådisar i viktiga roller. Den finns dock i skrivande stund inte utgiven i någon Euroversion.

Det är egentligen ingenting utöver ambition och storskalighet som gör "Krigets vindar" anmärkningsvärd, och visst finns det saker att gnälla på (ungefär samma panorering i en marmortrappa till ljudet av speakerrösten återkommer till exempel komiskt många gånger). Som filmkonst bektraktad avstår "Krigets vindar" från schvung till förmån för stabilitet. Man ser gärna till att placera dialogerna i mysiga eller stämningsladdade miljöer men håller igen med kameraextravaganserna. De spelar säkert, kort och gott, gissningsvis delvis i oro att handskas vårdslöst med jättebudgeten, men idiotförklarar inte heller tittaren. Det är en serie att respektera, tycker jag, som fortfarande bjuder på en givande resa.

Den är också det perfekta valet för att fördriva några dagars långdragen förkylning i soffan.


FOTNOT
Och vilka bilar! Betänk då att jag knappt bryr mig om gamla bilar.

© Anders Lindahl
2008-03-03

---

Tack till Noble Entertainment för recensionskopia

---

DVD / Blu-ray

En recension av den brittiska utgåvan av serien skapade oro i mitt sinn med kommentarer om att bildkvaliteten var "som VHS". Nja... då var det nog ganska länge sedan skribenten verkligen såg en VHS-kopia av någonting, kan jag konstatera med Nobles nordiska release i spelaren. Däremot har man inte satt digitaltomtarna i arbete med att städa bilden från damm och artefakter, eller tryckt på "gör alla färger varmare"-filtret. Vilket faktiskt förstärker känslan av att resa tillbaka i tiden till 80-talet, varifrån man en gång reste tillbaka i tiden till 40-talet. Bilden är, kort och gott, som den bör vara.

På mittenskivan ligger en bunt nyproducerade kortdokumentärer på sammanlagt en timme och tjugo minuter - gammalt material varvat med nya intervjuer med väldigt många av de inblandade, inklusive regissören Dan Curtis och producenten Branko Lustig och förstås skådisar som Ali MacGraw, Polly Bergen, Peter Graves, Victoria Tennant samt (fanfar) författaren själv: Herman Wouk!

Svenska textningen håller tyvärr rätt svajig klass, med en del rejäla slarvfel och märkliga kreativa beslut. Hur ofta kallar vi tyskar för "Jerry", till exempel? Och titt som tätt byter någon stackare tillfälligt namn, eller åtminstone stavning. Favoriten: de "tumbleweeds" som Pug beskriver sin familj som blir på svenska till "rotlösa tumlare".

---

Originaltitel: The Winds of War
USA, 1983
Regi: Dan Curtis
Med: Robert Mitchum, Ali MacGraw, John Houseman, Jan-Michael Vincent, Polly Bergen, Topol, David Dukes, Ralph Bellamy, Peter Graves, Victoria Tennant, Günter Meisner, Ben Murphy, Lisa Eilbacher, m.fl.

Genre: Drama, Historia, Krig, TV-serie
Hemmabio: 2008-02-13
Teman: Andra världskriget

Relaterat: Krig och hågkomst (1988)

Ingår i följande teman

Sök