Rambo (2008)

Nytt rekord på ett område i alla fall...

Gissning: ni har hört att den fjärde installationen i sagan om John Rambo är våldsam, mycket våldsam.
Konsumentupplysning: den är våldsam. Mycket, mycket våldsam.
Är den bra? Tja, kan man ens applicera adjektiv som bra eller dålig på konceptet längre? Rambo bara ÄR. Stallone tar i alla fall ett steg till i ett hänseende; den rena oförfalskade blodsutgjutelsen. Berättandet är begränsat till nästan avskalade ben och filmen klockar in på knappt 90 minuter.

Under den tiden hinner en motvillig (givetvis!) John Rambo åta sig att skjutsa en grupp amerikanska missionärer över gränsen från Thailand till Burma i sin very own flodbåt. Stämningen så långt påminner faktiskt några gram om ”Apocalypse Now”. Med andra ord inte helt osnyggt där överblickar låter landskapet visa sin skönhet. Men så dags vet vi - om vi inte visste det redan genom andra källor till kunskap och vishet - att Burma styrs av en brutal regim. Dokumentära klipp till förtexterna har klargjort detta bortom alla rimliga tvivel.

Missionärerna blir - givetvis - omhändertagna på andra sidan floden av militärjuntans lokale härförare, en riktigt, riktigt ondskefull hombre som låter sina mannar spetsa barn med bajonett, våldta deras mödrar, slänga iväg några minor åt olika håll och låta överlevande bybor springa gatlopp mellan dem. Detta sedan de redan sprängt det mesta av infrastruktur som fanns i byn där minoritetsfolket karener just fått sjukvård och bibelundervisning. Jämför vad broder John tampades med i 2:an och 3:an och höj temperaturen till kokpunkten. En del av det här kan säkert kallas realistiskt och de makabra händelser som svischar förbi kan inte bara viftas bort. Rambo i Afghanistan känns plötsligt som en komedi. Nej, förresten, det gjorde den redan. Nu gör ”First Blood 2” det också.

Ett gäng legoknektar anlitas i alla fall av den amerikanske pastorn som skickat ut missionärerna och Rambo åtar sig frakten över gränsen för en fritagningsaction. Men de i varierande grad kaxiga killarna i kamouflagekläder kan kanske också komma att behöva lite hjälp på traven av en krigsveteran som legat i träda? Ja, vad tror ni?

Inledningsvis kan man generöst skönja vissa ambitioner att lyfta frågor om att ta ställning och åstadkomma förändring i världen... men det viktiga i det här sammanhanget är ju att missionärskan Sarah (Julie Benz) som övertalar Sly att ge dem lift längs floden, så småningom kommer att behöva påtaglig assistans av horisontell natur och inte bara vertikal. Där änglarna fruktar att sätta sin fot, där kliver John Rambo in på stadiga boots. Montage där han minns sitt förflutna ska ge något slags återkoppling till den legend han skapat kring sig själv och ge en känsla av att cirkeln sluts (ja, just den metaforen matas väl om ett par gånger i sagda snabbnostalgisjok om jag minns rätt). Det ska väl också hjälpa till att ge en episk vinkel som det här kapitlet inte har tid att bygga upp på egen hand.

Här händer nämligen ytterst lite som inte är av en våldsam natur. Och själva den skickligt genomförda, konsekvent osanitiserade drabbningen där liken formligen staplas i högar, ger filmen en viss tyngd. Men det blir också bedövande mycket av det till slut. Det går inte att ta på allvar om man ens försökte från början. Och är det bra att den burmesiska juntans förtryck uppmärksammas i den här formen, eller bara oansvarig exploatering? Jag lutar åt det senare. Och blir det inte också ett slags darwinistisk pamflett, penslad med lite religiös fernissa? Den som saknar en juste pilbåge och körkort för stridsvagn har inget i den här djungeln att göra.

John Boorman försökte sig 1995 på något slags ideologiskt actiondrama i ”Skugga över Rangoon”, där Patricia Arquette rusade runt med militären i hälarna efter att ha råkat blanda sig i frihetskampen under en turistresa i Burma. Det blev ingen total succé, men gav efter förutsättningarna en hyfsad inblick i hur det kan gå till i en diktatur. Sly slösar ingen dyrbar tid på att påminna exempelvis om vem Aung San Suu Kyi är. Poängen är inte att penetrera ett korrupt välde, utan att i samma anda som förr låta vår hjälte gå i clinch med en representant för allt det Amerika inte står för. Blås iväg en del av problemet som ett föredöme för andra, så känner åtminstone Rambo själv frid i själen för en stund. Eller är det möjligen så att han kan dö - vilket filmens marknadsföringsformuleringar faktiskt antyder? Nej, nej, jag säger inget. Inte förrän i SPOILERN nedan.

Kalenderbitare kan roa sig med att räkna hur många ord Rambo släpper ur sig den här gången. Är det fler än 100 blir jag förvånad. Hans förhållande till existentiella frågor kan sammanfattas som reflectus interruptus - så ut något liknande en reflektion och låt den sedan drunkna i domedagsbasunernas tordön. Gammal man gör så grymt han kan. Och på det muskulära planet kan gubben fortfarande leverera. Men varför så lite av allt annat?

© Johan Lindahl
2008-06-28

---

Tack till Noble Entertainment för recensionskopia
Spoiler

Originaltitel: Rambo
USA / Tyskland, 2008
Regi: Sylvester Stallone
Med: Sylvester Stallone, Julie Benz, Matthew Marsden, Graham McTavish, Tim Kang, Paul Schulze, Reynaldo Gallegos

Genre: Action, Krig
Hemmabio: 2008-07-02
Teman: Livet i djungeln

Relaterat: Rambo: First Blood (1982)

Relaterat ur russinbloggen
2008-06-29: Osynliga spoilers

Ingår i följande teman

Sök