The Haunting (1999)

En förolämpning mot allt och alla

Jag ska inte påstå att jag hade några högre förväntningar på den här filmen, men inget kunde väl förbereda mig på den uppriktiga ilska jag kände mot Jan de Bont efter att ha bevittnat det förfärliga spektakel han förvandlade en av historiens bästa spökhistorier till.

Man ställer sig många angelägna frågor när man ser den här filmen, vilket speglade sig i de otaliga "Va!!!!?" jag utbrast under tittandet, vid repliker som gång på gång förundrade genom sin totala brist på sans och vett. Huvudfrågan är förstås varför han gjorde den. De Bont blev uppenbarligen förälskad i effekter när han gjorde "Twister", men att utsätta Shirley Jacksons lågmälda roman för den enfaldiga experimentlusta detta gav upphov till är på gränsen till hädiskt.

Jo, i eftertexterna kan man faktiskt till sin häpnad och ilska läsa att "The Haunting" är baserad på Shirley Jacksons roman, inte på Robert Wise fantastiska och enastående otäcka filmklassiker från 1963. Detta uppenbarligen för att undgå den värsta kritiken i tron att ingen läst boken, och därför inte märker hur han förvanskat den. Sanningen är den att Wise filmversion håller sig mycket nära originalberättelsen, och de Bonts version är en föraktfull spottloska i ansiktet på dem båda.

Eftersom historien i sig är alldeles lysande, en enkel, ren psykologisk spökhistoria, var förstås det enda rimliga att byta ut den, mot en enfaldig soppa om en ondskefull fabriksägare och instängda barnsjälar, och sedan, för att fullända fiaskot, ändå envisas med att slänga in scener och element från originalet, på ett sätt som gör dem helt malplacerade och utan effekt. Det är svårt att föreställa sig hur han skulle ha kunnat misslyckas grövre, om man man antar att hans uppsåt ändå är att skrämma. Aldrig har jag väl sett en skräckfilm med en sådan fullkomlig likgiltighet.

Ingen skugga bör kanske falla över skådespelarna, om man inte anser att de borde ha hoppat av projektet. Allt är Jan de Bonts fel, och för all del David Selfs, som här debuterar som manusförfattare. Redan från början gör dessa det omöjligt att bli rädd, genom att presentera huset som ett mörkt nöjesfält fyllt av otäcka statyer och bisarra arkitektoniska påhitt. Inplantering efter inplantering används sedan efter filmkonstens alla tråkigaste regler, på ett så förutsägbart sätt att man nästan blir glad åt scener utan all logik som åtminstone är någorlunda oförutsägbara.

Om nu de Bont istället kallat sin film för "Spökhuset", och inte med ett ord antytt att den har något samband med bättre verk, hade den kanske ändå haft en antydan till ett värde, i de mäktiga scenerierna och understundom snygga effekterna. Som det nu är bidrar bara dessa till att öka ens ilska. Vad har de där att göra? skriker man argt inombords. Boken, och den gamla filmversionen, är ju båda bevis för den enkla regeln att man kan skrämmas rejält utan spektakulära dödsfall och storslagna effekter. Tror han att en senare publik är fullkomligt efterbliven och inte förmår att uppskatta intelligent skräck?

För att ta reda på om han har rätt, kan du ju alltid försöka få tag på Robert Wise "The Haunting", eller, ännu hellre, läsa Shirley Jacksons roman "The Haunting of Hill House" (Hemsökelsen). Sky hur som helst den här versionen som pesten.

© Anders Lindahl
2000-09-16

Originaltitel: The Haunting
USA, 1999
Regi: Jan de Bont
Med: Liam Neeson, Catherine Zeta-Jones, Owen Wilson, Lili Taylor

Genre: Skräck

Relaterat: Det spökar på Hill House (1963)

Sök