Doomsday (2008)

En film som har allt - utom något eget

"People. On the streets of Glasgow."

Ja, det låter väl inte så anmärkningsvärt - om det inte varit så att hela Skottland varit isolerat i några decennier och alla människor där förväntas ha dött. När en ohygglig sjukdom bryter ut byggs raskt en mur, längs samma rutt som Hadrianus gamla romerska dito för övrigt, och alla potentiella smittade lämnas till anarki, svält och oundviklig undergång. Ja, det var i alla fall tanken... Tills fotografier visar att människor fortfarande lever i en värld som man trots framtida teknologi tydligen har väldigt dålig koll på. En stillbildskamera på autopilot, längre än så har tydligen inte övervakningslustan sträckt sig. Kanske för att man vill glömma hela den sorgliga historien, helt enkelt...

Som barn var Eden (Rhona Mitra) den siste att lämna Skottland, när en soldat heroiskt avstod den sista platsen i helikoptern åt henne. Nu är hon hård snut i en hård värld och kan plocka ut sitt ena öga och spela in vad det ser på minneskort. Utmärkt för att kunna rentvå sig för misstankar om övervåld och annat i tjänsten. När Bob Hoskins (ja, den Bob Hoskins) får i uppdrag att anordna ett sök-party (så måste det väl heta?) är det förstås Eden han kommer att tänka på. Men varför bryr de sig plötsligt om några överlevare i Glasgow? Jo, i och med att pesten plötsligt visat näsan även i självaste London så är det ju högeligen intressant att få tag på några som uppenbarligen har ett vaccin.

"Doomsday" är en gory, överdriven B-filmsfest av skönaste slag från mannen som gav oss "The Descent". Upplägget är perfekt och presenteras med svindlande effektivitet. Efter tjugofem minuter och redan ett par actionscener är Edens team på väg (inkluderandes bland andra Adrian Lester från den där svindlarserien). Tuffa vapen och fordon har presenterats, nyfikenhet över världen de ska besöka har väckts och en liten söt kanin har skjutits sönder och samman för att vi ska förstå hur effektiva de automatiska kulsprutorna längs muren är. Efter en halvtimme är det tät och total action när uppdraget nästan omedelbart och till ingens förvåning barkar käpprätt åt skogen.

Hadrianus mur, ja. Den traditionella synen på romarnas mest kända brittiska bygge var att de ansåg det som låg bortom omöjligt att härska över - laglöst och alltför galet. Här drar vi gränsen, rent konkret. Riktigt så enkelt var det förstås inte, men den värld Rhona och hennes gäng hamnar i känns som en slags uppdatering av myten om de blodtörstiga pikterna och allt vad de nu hette. I som här inträden, akta skallen, för här härskar våldet och vulgära skådespel åt folket. Hos Kane (Malcolm McDowell!), mannen de sänts för att hitta, råder istället rena rama medeltiden, inklusive hästar, rustningar och borg.

Det är en hel serie sköna gamla 80-talsrullar som simmar upp ur minnet när man ser "Doomsday". "Aliens", "Flykten från New York" och "Mad Max" är alla gissningsvis och förhoppningsvis Marshall-favoriter. Lite mer corny än i de flesta av förebilderna är det här, men om man är på rätt humör funkar det verkligen. Snyggt gjorda ruinstäder, hårdingar i en märklig och farlig värld och något svårdefinierbart som lyfter det flera mil över exempelvis Uwe Bolls kalkoner - som faktiskt har klara gemensamma nämnare. Är skillnaden kanske mest den att Boll gör så gott han kan medan Marshall försöker verka lite sämre än han är? Precis som Robert Rodriquez i "Planet Terror".

Men i rättvisans namn borde man väl snarare jämföra med alla Marshalls förebilder, och då märker man vad som tyvärr saknas: personligheter och repliker. Alla är så snabbt presenterade och deras dialog så enkelt konstruerad att det tyvärr inte är någon chans att "Doomsday" kan sälla sig till alla klassiker den anspelar på. Actionmässigt är det röjigt men inte överdrivet imponerande. Men kanske är den stissigt klippta fäktscenen mellan Mitra och en barbarbabe avsedd att påminna oss om en tid när inte alla skådisar hade fått experthjälp av Yuen Wo-ping. Men visst är den avslutande biljakten i Max-anda rätt stollig, och visst är det så helrätt när vi samtidigt hör Frankie Goes to Hollywoods "Two Tribes".

Rhona är cool och hittar rätt i sin ihoppusslade roll, men Craig Conway som de laglösas ledare framstår mer som en skrikig fotbollssupporter på en engelsk krog än någon kapabel att styra över en klan av blodtörstiga kannibaler. Det är inte särskilt många personer eller scener här som man kommer minnas, hur kul man än har när man ser det. Istället minns man, och vill se om, en massa andra filmer - vilket Marshall förstås ska ha cred för.

"Doomsday" har årets hittills skönaste attityd, men är inte årets film. Tyvärr.

© Anders Lindahl
2008-05-02

Originaltitel: Doomsday
Storbritannien / USA, 2008
Regi: Neil Marshall
Med: Rhona Mitra, Bob Hoskins, Alexander Siddig, David O'Hara, Adrian Lester, Craig Conway, Malcolm McDowell, m.fl.

Genre: Action, Komedi, Sci-fi, Skräck
Svensk biopremiär: 2008-05-02
Hemmabio: 2008-10-08
Teman: Laglös värld efter katastrof

Relaterat: Aliens (1986) Flykten från New York (1981) Mad Max 2 (1981)

Ingår i följande teman

Sök