Rome: säsong 2 (2007)
Fortfarande ingen Claudius, men riktigt sevärd
Plump och jordnära, men ibland lyrisk. Brutal och tragisk, men ibland burlesk. Påläst och genomsyrad av ett genuint historieintresse, men respektlös gentemot de officiella källorna. Påkostade serien "Rome" var inte en självklar hit, och det var först vid andra tittningen som jag själv var säker på att säsong 1 var riktigt sevärd. Första vändan var det främst mot slutet som jag slutade vara bara kluvet fascinerad och verkligen sveptes med, som när Vorenus hoppar in på gladiatorarenan för att hjälpa sin vän Pullo eller när Brutus med darrande händer dödar en "tyrann". Vägen dit var kantad av händelser som inte alltid kändes självklart relevanta och ränksmidande som ofta var lite väl dunkelt. Från start fanns det dock starka skäl att ha överseende med bristerna. Tiden och temana är intressanta, fotot filmiskt på finaste vis och skådespelarna allt ifrån bra till lysande.
Säsong 2 har samma styrkor och eventuella svagheter, men serien har nu förtjänat mitt förtroende och det är lättare att uppslukas från första början. Dessutom känner man ju karaktärerna.
Varav en nyss blivit mördad. Andra säsongen tar vid ganska precis exakt efter denna händelse. Maktkampen i vakuumet efter Julius Caesar låter inte vänta på sig, med nya och ibland oväntade konstellationer. Ska Brutus, samlingsfiguren för den "rättrådiga avrättningen", ses som folkhjälte eller folkefiende? Den vältalige och nästan lika principfaste som lättskrämde Cicero velar mellan att ansluta sig till Caesars närmaste man Markus Antonius och unge Oktavianus - den stora vinnaren i Julius testamente. Ett abrupt skådisbyte får vi förresten försöka handskas med när nämnde Oktavianus efter en tid offscreen plötsligt blir vuxen. Festligt eller irriterande nog är Simon Woods inte särskilt lik företrädaren Max Pirkis.
Oktavianus får utstå mer postum smädelse i takt med att han ackumulerar pondus och makt. Den ganska sympatiske Augustus-gubben i "Jag, Claudius" känns väldigt fjärran från den här unge mannen. Och apropå "Jag, Claudius": lömskast i den serien var väl Augustus hustru Livia. Hon dyker upp redan här i säsong 2 av "Rome", ung men ambitiös.
Men "Rome" har ju sina egna kvinnliga kombattanter - som i vissa fall lever längre än verklighetens motsvarigheter. Atia och Servilia fortsätter sitt ställningskrig, som alltmer tar formen av ett personligt krig med stigande brutalitet medan Atias alltmer självständiga dotter Oktavia blir föremål för intresse från brorsans favoritgeneral Agrippa.
Bland fotfolket är det inte mindre dramatiskt. Ödet far föga varsamt fram med våra kära huvudpersoner, som förvisso har en del på de egna samvetena. Vorenus, redan halvt galen av sorg efter förra finalens tragedi, får en extra käftsmäll från ödet när hans barn försvinner strax efter att han förbannat dem allihop. En liten historik om maffian bjuds det på när han strax därefter blir en makt i den undre världen. Totalt uppgiven som han är, sätter han sig i respekt hos de råbarkade sällarna med de grövsta av hädelser.
Pullo framstår plötsligt som förnuftets röst i den lilla duon, särskilt som livet har tagit en vändning till det bättre. Ex-slavinnan Eirene har gått med på giftermål trots att Pullo i vredesmod slog ihjäl hennes förre käresta och det är väl bara en tidsfråga innan de tu blir trenne. Men säg, utan att säga för mycket, den lycka - eller för den delen olycka - som varar för evigt...
Atias fornom cyniske alltiallo Timon får större visioner för ögonen än sex och snöd vinning när hans zelot (tror jag) till brorsa hälsar på. Och ett riktigt fältslag i bild, efter alla överhoppade sådana i första säsongen, blir det till slut. Och så blir det en massa sex förstås. Lite väl mycket, emellanåt, faktiskt - tro't den som törs. Antonius redan klassiska replik känns rätt representativ: "I’m not rising from this bed until I’ve f**ked someone".
"Rome" är genomgående en bra serie, men liksom i förra säsongen är det vissa scener som verkligen sticker ut. Pullos besök hos Cicero hör till den kategorin, om man står ut med att de historiemässigt ignorerar "fakta i målet". Ett sångnummer från en kvinna med bara några sekunder kvar att leva hör också till de beska karamellerna i burken. "Rome" har i sina största stunder en nästan förkrossande tyngd.
Samtidigt är serien rätt lekfullt skriven. Vid en sammanfattning låter den faktiskt rätt vrickad, men när man ser händelserna blir de mer än djärva utsvävningar från manusförfattarna, när de skickliga skådisarna gör twistarna mer verkliga än kanske till och med författarna anade att de kunde bli.
Fortfarande är eventuellt Menzies (Brutus) bäst, men fortfarande har han väldigt gott sällskap. Polly Walkers Atia är mörkt komisk med sin blandning av mammighet, iskyla och småsint hämndlystnad. Lindsay Duncans Servilia är en respektingivande och samtidigt ibland ganska vidrig figur. Det var ju hennes svartsjuka, om man får tro serien, som hjälpte till att kasta hela maktbalansen i Rom över ända. Markus Antonius är i James Purefoys tolkning en liderlig sälle med fler hjärnceller än många anar. Hans repliker osar ofta av burdus humor, vilket gör övergången till en slags dekadent hopplöshet mot slutet desto starkare.
Kleopatra återvänder också, förstås, och tillsammans utgör de båda säsongerna faktiskt en intressant parallellberättelse till 60-talsfilmen som bär hennes namn. Jag har aldrig riktigt förstått skådisvalet här, men Lynsdey Marshal gör väl ändå så gott hon kan.
De kronologiska kasten framåt är ofta stora, även om man ibland kan få känslan av att det hela utspelar sig under några få veckor. Utan textskyltar med årtal får man förlita sig på andra källor för att luska ut var i tiden vi befinner oss. Vilket förstås kan vara nog så givande. Faktiskt är det ett nöje att varmt rekommendera att kika i en historiebok emellanåt, antingen för att förundras över hur sanna vissa av händelserna är, eller för att förvånas över hur osanna - eller åtminstone oomskrivna - andra är.
Jag tycker alltså inte man ska basera hela sin bild av romerska rikets historia på "Rome", men jag tycker numera att det är en självklarhet att rekommendera serien för alla utom de yngre och / eller känselmagade. "Rome" tar sig historiska friheter och utelämnar många viktiga händelser helt men ger en väldigt rättfram och livfull bild av en tid med helt andra - och delvis exakt samma - värderingar, problem och glädjeämnen som vår. Den rockar därtill tämligen fett.
Finalen är precis som första säsongens final ett rejält styrkebesked. Många tunga farväl, och ändå tillräckligt med olika sorters hopp för att man ska känna att livet går vidare. Själva serien går däremot inte vidare. Det är i alla fall den officiella linjen i skrivande stund, även om det säkert tar emot att montera ner det enorma kulissbygget i Cinecitta. Ändå är det kanske bäst att sätta punkt här.
Samtidigt som jag gärna hade sett mer av de karaktärer som överlever alla 22 avsnitten så har man kanske berättat klart den historia som gjorde "Rome" till just "Rome". Om man kan tänka sig att hoppa över några decennier och accepterar en något mänskligare Oktavianus / Augustus finns ju alltid "Jag, Claudius" att tillgå för mer intriger, lönnmord och intressanta karaktärer i romerska riket.
© Anders Lindahl
2007-09-28
DVD / Blu-ray
På första säsongens beprövade manér är tvåan robust förpackad i tung träbox och extramaterialet är utspritt över skivorna. Menyerna är snyggt gjorda utan att övergångarna känns irriterande långdragna.De historiska tillbakablickarna är intressanta och faktaspäckade, även om jag ibland känner lite skepsis över hur otroligt bra insikt experterna tror sig ha in i minsta detalj. Tendensen är att leverera intressanta troligheter som absoluta sanningar, vilket kan frammana en allergisk reaktion hos de allra mest historieintresserade.
"All roads lead to Rome" förser avsnitten med små inforutor apropå saker som händer eller nämns i bild. En intressant feature, och inte utan föregångare i extramaterialens fantastiska värld, men inte det mest praktiska sättet att ta in extrainfo om du frågar mig.
Making-of:en (på skiva 3) är på blygsamma 22 minuter, men de hinner faktiskt ge en överraskande heltäckande bild av produktionen.
Dyr box, men värd sitt pris, sammanfattningsvis.
Originaltitel: Rome: season 2
Storbritannien / USA, 2007
Regi: Timothy Van Patten Roger Young John Maybury
Med: Kevin McKidd, Ray Stevenson, Polly Walker, James Purefoy, Tobias Menzies, Lindsay Duncan, Indira Varma, Max Pirkis, Kerry Condon
Genre: Drama, Historia, Krig, Äventyr
Hemmabio: 2007-09-26
Teman: Romerska riket
Relaterat: Jag, Claudius (1976) Rome: säsong 1 (2005)
Ingår i följande teman
