Tryggare kan ingen vara (1986)

Oroa dig inte för bomben, följ bara pamfletterna

Nej, du har inte börjat se på fel film. "When the Wind Blows" inleds med en live action-sekvens till David Bowie-musik. Militärfordon, poliser, rädda människor. Men sedan blir det tecknat för nästan hela slanten (med lite journalfilm inpetat ibland, och lite annat filmmaterial insmuget bland det tecknade). Charmigt och lite barnsligt tecknat och animerat, lite som "Kalles klätterträd" nästan, fast snyggare. Men det här inget barnprogram. När jag läser att filmen var tillåten från 7 år vid premiären blir jag nästan lite upprörd. Fast det förstås, den kom ut i en tid när det tredje världskriget kändes som en fullt sannolik fara.

Det är alltså en produkt av kalla krigstiden i lika hög grad som "WarGames", men med ett helt annat tonfall. En presentation av kärnvapenkriget skildrat ur ett snävt och lite oväntat perspektiv, med förkrossande effekt. Baserat på en seriebok av Raymond Briggs som också skrev manus, för övrigt.

Det vapenskramlas på de bägge sidorna av järnridån. Är kriget till slut på väg att faktiskt bryta ut? Pensionerade paret Jim och Hilda Bloggs inväntar den annalkande kraftmätningen ute på landsbygden. Jim pysslar och donar och tar varningarna på allvar men Hilda verkar inte nämnvärt bekymrad, förutom när hans aktiviteter inkräktar på inredningen.

De är ett härligt äldre par, gamla nog att minnas förra gången det begav sig - fast med en minst sagt naiv syn på det hela. Stalin var som en mysig farbror med sin mustasch, minns Hilda nostalgiskt. Hon tror väl att det nya kriget blir ungefär som senast - bara att kavla upp ärmarna, leta upp plåthjälmen och hålla ut tills segern. Jim inser i viss mån att det inte kommer bli likadant men har ändå förtroende för makthavarna och studerar lydigt myndigheternas broschyrer, som verkar vara på ren Duck-and-cover-nivå. Pamfletter endast ämnade att lugna folket genom att ge dem uppgifter att sysselsätta sig med.

Det finns något både irriterande och rart över människor som tror på vad de blir tillsagda, som har en solid övertygelse om att staten vet bäst. Bland Jims favoritfraser ingår "the powers that be" och "ours is not to reason why". Mönstermedborgare, kanske, i en lite bättre värld...

Det är ett väldigt lyckat drag att presentera ett modernt krig genom gamla ögon och därmed accentuera hur ännu mycket värre världen hunnit bli bara på 40 år. Dessutom är de ofta väldigt roliga, med sitt gnabbande om både trivialiteter och bombers "epi-hubbubb eller vad det heter". Även mitt i krisen käbblar de om småsaker och verkar aldrig riktigt inse faran. Det är komiskt, men det finns inget hånskratt i berättandet, bara en sorgset leende sympati och en underliggande känsla av oundviklig tragedi.

Ganska exakt en halvtimme in smäller det, och med så kort varsel att Jim till och med använder ett fult ord i sin panik.

De bor ju på landet så väggarna står kvar runt bråten när de tittar ut ur det provisoriska "skyddsrummet". Vatten och el verkar avstängt, men det ska bli spännande att se bilderna när tidningen kommer. Jim kan citera allsköns fakta om bombernas destruktivitet och har svar på allt - men det verkar inte riktigt verkligt för dem. Det sjunker liksom inte in att världen troligen är helt körd - inte ens när de ser att vägen utanför huset har "smält lite" - eller så är de bara ohjälpligt optimistiska. Stiff upper lip, and all that. Och lite huvudvärk är väl bara att vänta sig av dessa märkliga nya bomber...

Ja, ni fattar väl ungefär varthän det barkar. Poängen med "When the Wind Blows" är inte att allt kommer ordna sig för den som hugger i och följer reglerna, poängen är väl att påminna om den lilla människan i skuggan av stormaktsideologierna och kapprustningen. Om priset av krig. Ännu en gång. Men ack så bra...

Det är lite barnprogramsstuk på bilderna, som sagt, men det är också rasande skickligt gjort - med plats för visuella experiment som fungerar mycket bra. En sekvens där parets bröllopsfoto övergår i en animerad resumé av deras lyckligaste ögonblick innan det träffas av flygande porslin är lika rörande som skicklig filmkonst. Ibland påminner det rentav om Bill Plympton, ni vet han som gjorde de där roliga animationerna man kunde se på MTV på den gamla goda tiden. Originalmusiken av Roger Waters vittnar ibland om hans Floyd-förflutna men skapar mest stämning utan att försöka göra onödigt väsen av sig.

Om man då kan invända mot något, så vore det väl att de beter sig så naivt, så tafatt ibland, att det nästan blir för mycket. När Hilda undrar om de borde be är Jims reaktion, typ, " ja, om du tror att det är den korrekta saken att göra..." och han inleder sitt böneförsök med "dear sir". De är så insnärjda i vad som är rätt och fel att de ibland blir overkliga, trots fantastiskt röstspel från Peggy Ashcroft och John Mills.

Mindre än en fyra kan det ändå inte bli tal om. Det här är en unik film som etsar sig fast i minnet. Och om du letar efter ett "felfritt" och minst lika förkrossande alternativ (fast under ett annat krig och med barn i huvudrollerna) finns ju alltid japanska mästerverket "Eldflugornas grav".

© Anders Lindahl
2007-08-07

Originaltitel: When the Wind Blows
Storbritannien, 1986
Regi: Jimmy T. Murakami
Med: Engeska röster: Peggy Ashcroft, John Mills, m.fl

Genre: Animation, Drama, Krig

Relaterat: Eldflugornas grav (1988)

Sök