Eldflugornas grav (1988)
Hjärtknipande om unga syskon i krig
Som oinvigd i ”genren” anime är det lätt att bli bortskrämd när de insatta börjar namedroppa filmer och regissörer som man själv aldrig hört talas om. Själv besitter jag endast en väldigt ytlig kunskap som kommer från de filmer som distribuerats hårt i västvärlden, såsom ”Akira”, ”Ghost in the Shell” samt Studio Ghibli-filmerna ”Spirited Away” och ”My Neighbor Totoro”. Därför börjar man tvivla på sig själv när man sätter toppbetyg på en anime – man vet ju inte hur den står sig i konkurrensen. Men tänker man så lurar man sig själv in i det gamla tänkandet att anime skulle vara en genre istället för en teknik som används för att göra film. Så jag kastar de tankarna åt sidan, och konstaterar att ”Grave of the Fireflies” förtjänar varje litet russin den kan få.
Filmen utspelar sig i Kobe i Japan under andra världskriget och huvudpersonerna är den fjorton år gamla pojken Seita och hans fyra år gamla syster Setsuko. Inledningen avslöjar att de båda kommer att gå under och resten av filmen utgörs av flashbacks där vi får veta hur och varför det hela blev som det blev.
Barnens mamma dör tidigt i filmen efter ett luftanfall mot deras by och även om Seita gör allt för att hålla vetskapen om detta ifrån Setsuko så dröjer det inte länge innan den lilla flickan börjar ana sanningen. Barnen får flytta in hos sin moster som inte har mycket till övers för dem och tar varje tillfälle att smäda Seita för att han inte ställer upp i kriget som alla andra. Seita får nog och tar sin lillasyster med sig och de båda tar sin tillflykt till en grotta utanför den lilla byn. Barnen försöker skapa sig en dräglig tillvaro men utan pengar och med kraftiga ransoneringar till följd av kriget finns inte mycket hjälp att få.
Barnens kamp är rent fysiskt en kamp för överlevnad men filmen ställer också den mycket relevanta frågan: vad är stolthet värt om man inte har mat på bordet? Det är ofta lätt att vara idealistisk på film men ”Grave of the Fireflies” visar också de grymma konsekvenserna och gör frågan om möjligt ännu svårare. Den psykologiska kampen som hela tiden pågår inom Seita gestaltas beundransvärt enkelt även om man hela tiden är medveten om komplexiteten runt hans beslut. Han har ju hela tiden möjligheten att gå tillbaka till mostern.
Även om ”Grave of the Fireflies” är en film med kriget i bakgrunden så undviker filmen skickligt alla klyschor som brukar ackompanjera detta ämne på film. Barnens liv hotas inte av de invaderande styrkorna, skottskador eller landminor. Deras slutliga misslyckande kommer istället som ett mycket trovärdigt resultat av ungdomlig naivitet, idealism och stolthet.
Om ni inte redan anat det så är ”Grave of the Fireflies” en tragedifest utan dess like och att det hela bygger på en sann historia upplevd av en herre vid namn Akiyuki Nosaka som skrev en bok om dessa händelser som publicerades 1967, känns egentligen inte konstigt alls. Filmen tar nämligen sitt ämne på djupaste allvar och trots att filmen är animerad så känns karaktärerna ytterst levande och verkliga. Och trots att historien är sorglig som få så vältrar den sig inte i onödig sentimentalitet. Regissören Isao Takahatas (bundsförvant till ”Spirited Away”-regissören Hayao Miyazaki på Studio Ghibli) främsta förtjänst är dock det enkla berättandet som gör att vem som helst kan hänga med i filmen, och att han ändå lyckas få in så mycket stoff som kan tolkas och diskuteras på massor av olika sätt. Filmen är bara 93 minuter lång men de 93 minuterna kommmer å andra sidan att leva kvar i huvudet resten av livet.
Den något avskalade animationen är enkel men väldigt vacker. Speciellt scenerna med eldflugorna är extremt smakfulla men det finns många andra tematiska detaljer att lägga märke till i filmens hanterande av färger och föremål. Det här är dock inte en film för yngre barn, det förekommer en del ganska otäcka scener i filmen och innehållet är minst sagt tungt, så ha det i åtanke även om filmen är animerad. Men har du åldern inne så kan jag nästan lova att ditt liv kommer att berikas av denna underbara historia.
© Johan Hultgren2004-07-13