Shrek den tredje (2007)
Alla goda ting är...njae, inte alltid
I sommar har "treorna" avlöst varandra till en grad när ingen längre håller räkningen på dem...eller? Är det ofrånkomligt att tredje installationen i en svit inte har samma fräschör som de tidigare? Nej, ur minnet drar jag oprovocerat fram "Mission:Impossible 3" och ”Tillbaka till framtiden 3” som positiva förebilder. Och "Shrek den tredje” anstränger sig för att leva upp till vad ettan och tvåan åstadkom med hjälp av gags och meta-humor. Den vänder sig både till barn, deras föräldrar och någon generation däremellan och vill omsorgsfullt göra alla ungefär lika nöjda. Men den lyfter inte lika högt som tidigare, helt enkelt.
Som vanligt finns både den fysiska komiken som är lätt att uppfatta för alla, medan annat flimrar förbi och kanske inte hinner snappas upp ens av de mest invigda skrekifierade fanatikerna som är förberedda på att hålla ögonen öppna och helst inte blinka. Tempot är dock ojämnt. Det inleds närmast i promenadtakt, som om i väntan på den verkliga snilleblixten, för att sedan krevera och lägga ut bombmattor över publiken. Det blir till slut en rätt rolig historia - vad annars? - med en del oväntade inslag, men mönstret börjar kännas alltför välbekant och en ”Shrek Fourplay”, eller vad fyran skulle kunna heta, känns inte akut angelägen.
Den här gången är grodkungen från tvåan döende, vilket betyder att Shrek och hans kära Fiona förväntas agera stand-in på tronen ett tag. Ett högst obekvämt uppdrag, tycker det trevliga träskmonstret som gärna ger sig av på jakt efter kungens närmaste släkting (vid sidan av kungens dotter och svärson, alltså Shrek själv). Den unge Arthur är nästa namn på listan, men är han av rätta virket? Och exakt hur trygg och harmonisk är Shrek efter att Fiona precis före avfärden avslöjat en väntad tillökning i familjen? Inte så värst, faktiskt. Han ser sig framför sig en gruvligt formgiven och kaosframkallande avkomma - en masse.
Under tiden planerar den försmådde charmprinsen från förr att ta sin revansch med hjälp av ett otal andra förlorare från fablernas värld och ta över kungariket. Kapten Krok, en storväxt cyklop, minst en elak styvmor och ytterligare en hel armé legendariska losers tar sats för att vända trenden och historiens gång. Och för den arge rivalen Shrek har prinsen särskilt ogina planer.
Det låter ju inte helt hopplöst som uppslag, eller hur? Och är inte heller en fullständigt meningslöst uppföljare. Men nöjet finns mer i ögonblicken än i sagan som helhet; den motvillige magikern Merlin (med Eric Idles röst) som enrolleras från sin eremittillvaro, en begravning med ”Live and let die” som avskedssång till den bortgångne, Fionas gnabb med sagosystrarna Snövit & Co i slottet... Charmfaktorn finns där, men lystern har mattats. Det är lite som Kajsa Bergqvist i nyligen avhandlade friidrotts-VM. Formen har dalat och konceptet har inte längre den världsledande position som en gång nåddes med ett sensationellt genombrott. ”Shrek den tredje” har inte den riktiga medaljvittringen i årets fält av breda-vägen-underhållare.
Rösterna (Mike Myers, Cameron Diaz, Eddie Murphy etc) sitter i de flesta fall klockrent, men replikerna har inte samma sting längre. Det saknas ett nytänkande inom den formel som egentligen varit märkligt framgångsrik. Kombinationen av klassisk barnmatiné med hälften vuxenhumor har ju slagit rot i folkmedvetandet världen över på ett sätt som knappast någon av skaparna vågat hoppas på innan första filmen begynte sitt segertåg.
Nu är överraskningsmomentet överståndet och att förnya konceptet skulle kanske kräva en barnförbjuden variant som inte vore lika lönsam. Eller tvärtom, ett konsekvent barnvänligt äventyr med dubbeltydigheterna utrensade? ”Shrek den tredje” borde sätta punkt och därmed bli en ganska värdig avslutning, men inte mer. Det är mycket (sago-)väsen för, ja definitivt mer än ingenting, men ändå i jakt på en förlorad oskuld.
© Johan Lindahl2007-09-13