Hot Shots! 2 (1993)

Hetare än ettan, några grader i alla fall

Ibland händer det. Att tvåan är bättre än ettan. I det här fallet inte med så bred marginal, men märkbart. Vilket är min personliga bedömning som inte alla delar. Jag såg fortsättningen på Topper Harleys bravader på bio i Örebro (intressant eller hur?) hösten 1993. Nu, 14 år senare, hade jag nog räknat med att uppleva den som mer tidsbunden och beroende av de filmer den parodierade när det begav sig. Men den funkar fortfarande, för att tala klartext, för mig. Så mycket att jag åtminstone överväger en fyra i betyg.

Den här genren ska väl inte analyseras sönder och samman, men vad jag framförallt hittar här även vid återseendet är tempot och den konsekventa tonen. Det är i väldigt hög grad "Rambo"-fenomenet som stått modell och i autentismens (eller vad det borde kallas) namn har Richard Crenna, Stallones mentor i den serien, kallats in för att tjäna sitt land, eller om inte annat Jim Abrahams nobla syften. Och Crenna spelar rollen som Harleys förebild/fadersgestalt, den strikte officeren med samma rakryggade disciplin som i de filmer som parodieras. Även när han tvingas inspirera sin adept genom sagan om Guldlock och de tre björnarna.

Den här gången har Topper skilts från sin Ramada, flamman från första filmen, under ”Casablanca"-liknande (det vill säga -travesterande eller -parodierande) omständigheter. Detta visar sig i en liten flashback (som även slår mynt av "Lady & Lufsen"). Han har dragit sig tillbaka, igen, den här gången till en avlägsen asiatisk by för att slicka såren, ett klosteraktigt sammanhang där alla män lovat att leva i celibat ”precis som sina fäder och förfäder...”. Han tackar nej till ett topphemligt uppdrag i Irak. Men när hans mentor blivit tillfångatagen, efter mönster från "Rambo III”, tvingas han tänka om och drar på sig bandanan (över ögonen) och ut i fält det bär, men utan flygplan.

Männen som skulle frita männen som skulle frita dem som först fångats av herr Hussein... eller något i den dimensionen, är fortfarande fast hos fienden. Toppers team ska göra ett nytt försök, i någon mån sanktionerat av den förvirrade presidenten, före detta flygbasföreståndaren Tug Benson (Lloyd Bridges i ännu en hejdlös hej-kom-och-hjälp-mig-föreställning). På väg ut visar det sig föga oväntat att Ramada också utövar fältarbeten i samma liga och så ska de tu samarbeta trots det bittra avskedet senast.

Topper har då redan zoomats in av den attraktiva CIA-agenten Michelle (Brenda Bakke) som värvat honom till uppdraget och sedan förfört honom i gammal god ”Basic Instinct"-anda (förlagan var i färskare minne 1993, men den här sängkammarscenen skulle nog fungera i en den aktuell parodi också, såvida ingen associerar till ”Basic Instinct 2”, en något mindre lyckad uppföljare än det här).

Som vanligt i Jim Abrahams-land finns det många detaljer att vara uppmärksam på i förbifarten. Som skylten "No pain no gain” i en tortyrkammare. Eller cameon där Martin Sheen passerar sonens båt på floden och de hälsar varann med en blinkning till både "Wall Street" och "Apocalypse Now". Galamiddagen där president Benson kastar upp i knäet på den japanske premiärministern är inspirerad av en verklig händelse från George Bush den äldres regentperiod.

Rowan Atkinson har en liten roll med perfekt passform som inte-så-heroisk stridsfånge. Och bilden av Saddam Hussein som en läspande lyxlirare med förkärlek för amerikanska talkshows och lasersvärd är oförargligt roande. Kanske lite väl oförarglig, men det här är trots allt en parodi och inte satir. Kan man ana någon politisk tendens i filmen? I Zucker-Abraham-Zuckers Nakna pistol-trilogi framgår i alla fall att lieutenant Drebin helst röstar demokratiskt och Hollywood i allmänhet brukar ju stämplas som mer liberalt än konservativt. Men "Hot Shots”-filmerna är i det avseendet strömlinjeformade för att inte stöta bort något politiskt block i publiken. Som sagt, här finns inga direkta satiriska ambitioner, om inte driften med den militära machokulturen kan räknas ("Innan du smällde på din första sötnos, skar jag av halsar för det här landet på arbetstid" - min fria översättning, red. anm). Roligt är det i alla händelser.

Lite ironiskt är det också att filmen, som jag minns det, faktiskt censurerades med några sekunder i Sverige vid biopremiären. Effekten av ett riktigt "hell of a gun" klipptes bort då, men är tillbaka i DVD-versionen. Det gamla ingreppet är ungefär lika absurt som när "En fisk som heter Wanda" fick svensk 15-årsgräns på grund av en förhörsscen med pommes frites som vapen. I ”Hot Shots! 2” används för övrigt även höns som dödliga vapen, men det var inte lika kontroversiellt för den svenska censuren, har jag för mig. Ack, vilken logisk värld vi lever i.

© Johan Lindahl
2007-04-29

Originaltitel: Hot Shots! Part Deux
USA, 1993
Regi: Jim Abrahams
Med: Charlie Sheen, Valeria Golino, Lloyd Bridges, Richard Crenna, Brenda Bakke, Rowan Atkinson, Miguel Ferrer

Genre: Action, Komedi

Relaterat: Hot Shots! - Höjdarna (1991)

Sök