Duel to the Death (1982)

För highclass för att vara cheese, för cheesy för att vara highclass.

3 russin

I Ching Siu-Tungs regidebut klargörs det kvickt vad han är känd för: martial-artskoreografi. Ingen text med "detta är läget, detta är de stridande faktionerna", ingen speaker som fyller ens huvud med förvirrande info. Direkt in i handlingen, bara! En samling japanska ninjas hoppar in i ett buddistiskt tempelbibliotek i Kina för att stjäla deras listor över de främsta kämparna. Det är full fart på både skådisar och kamera och musiken är klassiskt corny. Inkräktarna blir raskt påkomna och blodlös strid uppstår, i alla fall tills ninjorna finner det för gott att spränga sig till döds tillsammans med några av sina motståndare.

I meditationsrummet frågar, medelst tankar allena, den unge Shaolinlärlingen Ching Wan (Damian Lau) sina gamla mästare om han får lägga sig i dusten. Han har uppnått en del vishet, men har inte riktigt greppat teorin om att vinst och förlust är meningslösa koncept. Han vill faktiskt mer än gärna strida i den stora prestigeduellen som snart stundar. En kinesisk kampsporthjälte ska gärna hålla inne med sin kunskaper tills de verkligen behövs. Shaolin är till för hälsan och för att hjälpa de svaga - inte för att skryta för gästande japaner med. Men helt utan tävlingsinstinkt är väl inte ens de skäggiga gamla munkarna och om sanningen ska fram är nog de flesta i templet rätt sugna på att se sin representant stå som segrare.

I det heliga svärdets hus - som tidigare var hemmet för hyllad stridskonst, men nu fallit lite i glömska - ska duellen gå av stapeln. I en grotta finns namnen på alla de som kämpat (och i hälften av fallen dött) för äran och för att utreda vilken fäktningsstil som är den bästa. En färggrann festival utspelar sig i närheten där allt går i kampens tecken, men endast vissa utvalda har rätt att bevittna själva duellen - det är kanske därför som andra dueller spontant uppstår på gatan för vanligt folks förnöjelse.

Chings tilltänkta motståndare möter vi också tidigt i filmen, japan och skolad i en så krigisk anda att hans mäster maskerar sig för att få åtnjuta äran att bli dödad av honom. De flesta japanerna är i Chings film en samling spänniga typer som tar saker på alltför stort allvar, men samtidigt festar som svin. Ingen humor har de heller, så en retsam dockteater kan leda till bråd död (men det ger ju i alla fall gracila Flora Cheung tillfälle att göra en imponerande entre och skipa elegant rättvisa med svärdet). Intressant att jämföra med bland annat nykomlingen i genren "Fearless", där japanen är den ende som är värdig att möta Jet Li i ringen. Gammalt "groll" börjar kanske så sakteliga glömmas.

Här råder en slags försenad patriotism, där japanerna visar sig ha lömska planer som de gärna använder sig av lömska ninjas för att förverkliga. Flygande ninjas, smygande ninjas, ninjas som häller gift i vin med en tråd som i den där Bond-filmen. Faktum är att målet är inget mindre än att kidnappa alla kinesiska kampmästare. Bara genom att bemästra den överlägsna kinesiska stridskonsten kan den japanska Shogun ta över världen. Helt underbar intrig, kort och gott.

Duellen är alltså inte särskilt viktig för de japanska herrarna, men för samurajen utsedd att kämpa är den allt. Han besitter dessutom oanad etik. En rolig sak är hur filmen bygger upp mot en på förhand annonserad prestigeduell, men i smyg lägger byggstenarna för en lite annan slags final. Det är ett ganska välbyggt manus - trots elementen av kitsch - som till och med har plats för lite tragik.

Men samtidigt: med sin cheesiga, synthiga musik, sina explosiva ninjas och sina ibland smått bisarra effekter kan filmen inte heller tas på allvar - särskilt när en ond mans avhuggna huvud, som fastnat på en pinne, pratar klart innan det på oklara grunder exploderar. Chings gamle mäster, en tok ute i skogen, hör till comic relief på en nivå som filmen hade mått bättre utan - för att inte tala om hans peruk eller vad det nu ska föreställa.

Visst blir det en duell till slut ändå, och den har sina klara poänger - utkämpad på karga, vågbestänkta och inte helt pålitliga klippor, komplett med spektakulärt blodvite och några oväntade vändningar. Ett relativt tidigt exempel på hur vajerstunts kan få skådisarna att flyga omkring som graciösa vantar. Tajt klippning och ett inte oansenligt bildsinne talar också till filmens fördel.

Kul, kitsch eller konst - "Duel to the Death" är, inmundigad med ett någorlunda förlåtande sinn, helt klart sevärd för vän av genren och eventuellt för dem som funderar på att bli det.

Ching är som regissör mest känd för de två första delarna i trilogin "A Chinese Ghost Story". Han koreograferar fortfarande flitigt, exempelvis hyllade högbudgetverk som "Flying Daggers".

© Anders Lindahl
2007-03-08

DVD / Blu-ray

HKL har som vanligt slagit på stort med en utgåva försedd med en generös dos extramaterial. Gordon Chu (aka Tsui Siu-keung mm), som spelar den japanske duellisten medverkar i en 20 minuter lång, mer sentida intervju, och även Flora Cheung intervjuas. Bey Logan, som har både praktisk och historisk stenkoll på HK-film och är ett riktigt fynd i sådana här sammanhang, pratar på kommentarspåret. I halvtimmeslånga "No Strings Attached" granskas vajerstuntens underbara värld med specialproducerade exempel med hjälp av ett par muntra stuntmän.

Bildkvaliteten hör inte till det bästa jag sett, men väl inte heller till det sämsta. Kontrasterna i bland annat nattscenerna imponerar föga, men det kan mycket väl vara så redan i källmaterialet.
Originaltitel: Xian si jue
Hongkong, 1982
Regi: Ching Siu-Tung
Med: Norman Chu, Damian Lau, Flora Cheung, Eddy Ko, m.fl.

Genre: Action, Äventyr
Teman: Hongkongveckan 2007

Relaterat: A Chinese Ghost Story (1987) A Chinese Ghost Story 2 (1990)

Relaterade artiklar
Hongkong!

Ingår i följande teman


Hongkongveckan 2007




     

Dela |