Beck - Den svaga länken (2007)

Shiny happy people tar kål på varann

'Ingen ände är på det myckna svenska polisfilmandet och mycket Beck och Wallander gör kroppen trött' (parafras på Ordspråksboken i Gamla Testamentet).

Så var det sagt. Och så tar jag tillbaka det, eftersom jag själv inte sett en Beck-film på bio sedan den första med Peter Haber och Mikael Persbrandt i huvudrollerna och det var väl närmare tio år sedan. Jag vet att de två fortsatt med ett oräkneligt antal äventyr sedan dess, mest filmat direkt för TV. Och jag inser ohjälpligt att jag missat många stadier i evolutionen och inte ens bör försöka fylla i felande länkar. Hårde Gunvald (Persbrandt) verkar avsevärt softare i sitt sociala samspel och Beck (Haber) grubblar ständigt över sin familj - eller resterna av den.

Även om Stockholm är mörkt och kallt och impregnerat av fruktan i Becks värld, så är våra snutfilmer fortfarande tama i jämförelse med sina amerikanska förebilder (jo, de är fortfarande förebilder till stor del). Men de som följt den här sviten kan säkert intyga att markeringen av relationer, medelålderskris och tristess på hemmafronten är lika viktig som brottsutredningen. Så ska det vara när svenskar, och skandinaver i regel, berättar om brott och deras konsekvenser. Vi är ju ett folkslag som i internationella enkäter om livssyn etablerat oss som stadigt smådeprimerade, medan de mest optimistiska medborgarna statistiskt brukar återfinnas i länder som Colombia. Naturligtvis undantar vi de alltid lika glada och kontinentalt obekymrade danskarna från den här schablonen. Nej, det gör vi inte alls förresten. Varför ska vi alltid framhålla dem som förebilder i levnadskonst?

Nordbor mördar med förkärlek varandra på vintern eller hösten, på film. Liksom för att förstärka årstidernas destruktiva inverkan på oss, inbillar jag mig, men kan inte hänvisa till någon statistik om årstidsteorin. Men visst begås fler brott på sommaren i verkligheten? Samma natt som Beck bekymrar sig för sin dotters säkerhet i storstadsdjungeln mördas en annan flicka, nästan mitt framför näsan på sina föräldrar i närheten av hemmet, på väg hem från en fest.
- Svårlöst, suckar mordroteln unisont medan de söker samband med en serie våldtäkter längs en rutt genom stan. Men inget av de andra offren har dödats. Så hänger brotten ihop eller inte?
Flera möjligheter beaktas men vilka är stickspår? Här slarvas det faktiskt framåt upplösningen med att reda ut en del beteenden och undvikande svar, tycker jag. Och vad säger slutsatsen om Sverige - bekräftar den mångas värsta farhågor om skenande brottsutveckling och framförallt avveckling av allmän moralisk medvetenhet?

Men det handlar också om bearbetning av sorg och där framförallt blir filmen mer rörande och mindre beroende av rutinberättande. Det bidrar till att jag ändå blir positivt överraskad av en film, som på många sätt förpackats som ytterligare ett avsnitt i en serie, modell en-och-en-halvtimmes-mysterier. Och den modellen är kanske mer brittisk än amerikansk (Lynley, Morse, Frost etc). Filmen tar också fasta på Becks egen existentiella ångest och hans tendenser att framstå som ett fossil.
- Du låter som om du är från 50-talet.
- Men det är jag ju.

This time it's personal... Och det vill regi-Hamrell och manus-Börjlind visa, inte så diskret heller, genom uppenbara paralleller mellan utredningen och privatlivet. Det är gjort med en upparbetad stil, jag skulle inte kalla det fullständigt egensinnigt eller banbrytande. Det är inte ”Seven", precis. Men konsekvent. Ett gråbrunt Sverige, grynigt filmat, med en ofta grinig farbror Beck och inte många smilgropar inom synhåll. Kanske tur att den har premiär nu när våren påstår sig ha kommit, så att vi inte drunknar i en destruktiv självbild, vi alla glada, goa svenskar...

På lite för kort tid, ska lite för mycket antydas om attityder i samhället, svartjobb, vår ovilja att bli inblandade, ett alltmer mångfasetterat land och så vidare. Men det finns en viss nerv i slutet med en jaktscen som är hyfsat 'även' (i stället för 'inte oäven'). Annars är väl en av poängerna att Beck och Gunvald Larsson ska verka lite segare i benen, som Riggs och Murtaugh i (förhoppningsvis) sista "Dödligt vapen”-kapitlet när det begav sig. Men hur tröttkört är hela konceptet på en skala? Hur mycket mer av den här varan behöver vi? Det får de som sett mer än jag svara på. Jag delar ut en aningen tveksam trea, men klarar mig nog med en ”Beck” ungefär var tionde år.

© Johan Lindahl
2007-03-23

Originaltitel: Beck - Den svaga länken
Sverige, 2007
Regi: Harald Hamrell
Med: Peter Haber, Ingvar Hirdwall, Marie Göranzon, Mikael Persbrandt m.fl.

Genre: Drama, Thriller
Svensk biopremiär: 2007-03-23
Hemmabio: 2007-08-22

Relaterat: Beck - sista vittnet (2001)

Sök