Letters from Iwo Jima (2006)
Brev från andra sidan
I "Flags of our Fathers" berättade Clint Eastwood både om priset för att utses till hjälte och det amerikanska priset för att inta Iwo Jima (som för övrigt nyss döptes om till Iwo To). Här ser vi den andra sidan.
Allra tydligast blir det vid landstigningen. Efter att med bävan ha följt de amerikanska soldaterna uppför stranden i första filmen, får man nu det motsatta perspektivet. Soldaterna från jättearmadan är plötsligt inte en samling nervösa små hjältar som slåss för det rätta utan en gigantisk hord av fiender som måste bekämpas så effektivt som möjligt - om inte annat så för att ge familjerna hemma i Nippon en dag eller två till av säkerhet. Det är synnerligen effektivt, men inget cyniskt känsloexeperiment. Det är en brutal påminnelse om att den egna sidan alltid ses som Den Rätta.
Den askiga, eländiga ön (inte ens vattnet är bra) är viktig av det enkla skälet att den kan användas som bas för fortsatta anfall mot det japanska fastlandet och förväntas därmed försvaras till sista man. Även om man knappast fick intrycket av en promenadseger i syskonfilmen "Flags of Our Fathers" så har amerikanerna ett odiskutabelt övertag, inte minst i luften. Redan från början verkar det rätt hopplöst, sedan förvärras oddsen. Ingen förstärkning, inget flygunderstöd, och i de egna leden sås split och tvedräkt.
Det är en rak och ofta överraskande lågmäld skildring av japanernas försvar av ön, mellan två dialoglösa bokstöd i modern tid. Det handlar förstås om krig, och visst skjuts och sprängs det, men det handlar kanske allra mest om att vara fast i en hopplös situation - som inte alla bett om att få hamna i. En del trängtar efter att dö ärorikt för fosterlandet och kejsaren, men bagaren Saigo (Kazunari Ninomiya) har till exempel tvångsvärvats utan förvarning och tvingats lämna hem och havande fru. Tillsammans med nyanlände general Kuribayashi (Ken Watanabe, som nästan har blivit något av vår tids Toshiro Mifune) är han väl huvudpersonen. Han klagar och gnäller och överlever på något sätt hela tiden, och det är oundvikligt att börja hoppas att han faktiskt ska få komma hem till slut. Men när fienden är övermäktig och desertering kan straffa sig med en kula både från hemmalaget och bortalaget är oddsen knappast uppmuntrande.
Något slags hopp tillåter sig ändå Eastwood att så mellan dysterheterna och grymheterna. Trots att det handlar om två sidor inställda på att ha ihjäl varandra fokuserar han på de gemensamma nämnarna. Elithästhopparen Nishi (Tsuyoshi Ihara) har till exempel bott i USA och faktiskt haft amerikanska filmstjärnor som gäster, anförtror han en amerikan som väntar sig en betydligt bryskare behandling vid sitt tillfångatagande.
Eastwood gör inget så enkelt som att säga "de är precis som vi". Soldaterna uppmanas att skjuta amerikanska sjukvårdare, tillåts inte dö förrän de dödat minst tio fiender och lever sammanfattningsvis i en ännu hårdare sfär än sina motparter (och påivrade av minst lika hätsk propaganda hemifrån får man förmoda) - men med tillbakablickar på oönskade rekryteringar och en fokusering på både generalens brev till familjen och de menigas högst "normala" attityd till liv, krig och död så påminner filmen alldeles tillräckligt väl om några grundläggande sanningar.
Den mest "oamerikanska" egenskap japanerna uppvisar är viljan att "förlora med heder". Hellre än att fly för att kämpa en annan dag väljer en del av ta livet av sig med handgranat eller ge sig ut på självmordsuppdrag när deras post verkar förlorad - även om det går emot en direkt order från en överordnad. Vissa traditioner sitter starkare än livsviljan eller impulsen att lyda en general som trots allt vistats hos amerikanerna och därmed kan avfärdas som fördärvad.
Okej, så filmen vill både visa på likheterna och skillnaderna, ge en ärlig bild av krigets helvete och uppbåda lite hopp om mänskligheten. Det låter ju lovande... Det här är faktiskt en film som borde ge ett kluvet intryck, men som på något sätt känns väldigt hel. Det är lättare att konstatera att den är väldigt, väldigt bra än att förklara exakt varför. Det är de små detaljerna, undvikande av både cynism och naivitet, och det skickliga skådespeleriet, förstås. Men det är något mer.
"Något mer" som jag inte riktigt hittade i "Flags of our Fathers", faktiskt. Av de två är "Iwo Jima" starkast. Men tillsammans är de förstås ännu bättre, båda två...
© Anders Lindahl
2007-07-12
Originaltitel: Letters from Iwo Jima
USA, 2006
Regi: Clint Eastwood
Med: Ken Watanabe, Kazunari Ninomiya, Tsuyoshi Ihara m.fl.
Genre: Drama, Historia, Krig
Svensk biopremiär: 2007-02-23
Teman: Andra världskriget
Relaterat: Flags of Our Fathers (2006)
Ingår i följande teman
