Flags of Our Fathers (2006)
En film om en bild
Det här med att vara "hjälte" är ju inget som Clint Eastwood är främmande för, men hans nya film handlar inte riktigt om den sortens stoiska räddare han alltmer nyansrikt gestaltat - ibland i egen regi. Hjälten som "konstrukt" - som något vi utser vanliga människor till för att vi behöver det - är temat för både filmen och en ganska lång Eastwood-intervju i vad som i skrivande stund är senaste Time.
Även om "Flags of Our Fathers" är en relativt traditionell film, utan exempelvis "Million Dollar Babys" kontroverser, så är den ambitiös. Den är dessutom bara ena halvan av historien. "Letters from Iwo Jima", med planerad premiär 2007, ska berätta om striderna på den svavelstinkande ön ur ett japanskt perspektiv. Det ska bli intressant att se om den också sätter en annan prägel på vissa scener i den första filmen, i efterhand.
Här handlar det i alla fall om det amerikanska perspektivet, både i striderna på ön och på hemmaplan där en bild föreställandes några soldater som reser en flagga används för att peppa hemmapubliken och stärka moralen när det som bäst behövs.
Flaggan på Iwo Jima restes två gånger, eftersom en kapten ville ha med sig den första som souvenir. Detta faktum, och andra, leder till cyniska beslut om vilka som ska utropas till "flaggresare", vilka mödrar som ska få höra att just deras son var med. Men bakom cynismen och den slipade kampanjen fanns ju ett bistert behov: pengar till krigsinsatsen. Att köpa krigsobligationer var gemene mans sätt att stödja trupperna och med hjälp av en mediacirkus utan dess like ska försäljningen skjuta fart, med de tre överlevande flaggresarna som huvudnummer. Hur tackar man nej till att ställa upp i vad man ser som ett förljuget jippo, ifall detta jippo kan se till att ens kamrater på fältet har ammunition och inte behöver "fylla fickorna med sten för att kasta", som koreografen bakom spektaklet listigt uttrycker det.
Till sin ganska vuxna film har Eastwood bland annat plockat skådisar mest kända för ungdomsfilmer, som Ryan Phillippe och Paul Walker. De funkar, men har inte heller de stora känsloutspelen att tampas med. Sådana står i första hand Adam Beach för. Genren och eran har han testat förut som kodprataren Ben i John Woos "Windtalkers" men här är utmaningen större och han hanterar den mestadels fint. Indianske Ira är den som har svårast att kallas "hjälte", som använder spriten för att döva sitt dåliga samvete över hur han skjutsas land och rike runt inför fotografer och hurrande folkmassor bara för att han, som han själv ser det, överlevde - till skillnad från de riktiga hjältarna.
Rene (Bradford) är den som klarar jippojobbet bäst, som nästan verkar född att stå i rampljuset. Att han "bara" var ordonnans betyder mindre än att han funkar framför publik och vet hur han ska utstråla en både uppriktig och välanpassad ödmjukhet.
Sjukvårdaren John Bradley (Phillippe) är den mest anonyme av dem, killen som lojalt gör sin insats i kampanjen precis som på slagfältet utan att knota. Det är honom vi får stifta bekantskap med på ålderns höst, om än när han ligger för döden. Det är den verklige Johns son, James, som skrivit boken som ligger till grund för det hela och som också återfinns som ihopknytande karaktär i filmen.
Hantverket är förstås fint, fattas bara annat, med plats för diskreta bravader från effektteamet och svettiga minuter bland vinande kulor och tungt artilleri. De tysta minuterna efter landstigningen hör till filmens allra mest laddade, när vi ser japanska kanoner rättas till och krypskyttar ta sikte i tålmodig väntan på rätt ögonblick alltmedan amerikanerna nervöst börjar gå uppför den härjade stranden. Den enorma armadan som ofta skymtar i bakgrunden ser så "där" ut som man kan önska.
"Flags of our Fathers" har inte bara den tekniska briljansen och de brutala stridsskildringarna gemensamt med "Rädda menige Ryan" och "Band of Brothers". Här finns också samma ambition att belysa veteranernas ålderdom, i den mån de förunnades en sådan, temat om hur de aldrig riktigt lämnat kriget bakom sig och hur de nästan har dåligt samvete över att vara de som klarade sig.
Med lite för många kronologiska hopp berättar Eastwood och Paul "Crash" Haggis om färden över Stilla havet och de första blodiga minuterna efter landstigningen, om hur flagga ett och två kom upp på bergets topp, om den följande turnén och om vad som hände sedan med killarna - lite senare, långt senare och även jättelångt senare. Det är omväxlande skakande, förklarande och gripande och det är kvalitetsfilm i de flesta avseenden. Det känns också lite långt...
Riktigt fantastiskt kan jag tyvärr inte säga att det är. Det är inget så enkelt som att det fattas skådisar av Sean Penns och Tim Robbins kaliber, men visst hade det hjälpt. Snarare beror det på att de där riktigt inspirerade scenerna, ögonblicken man kommer minnas och bära med sig, hör till de sällsynta undantagen. Scenerna som känns lite bekanta, däremot, sådana finns det gott om...
"Flags of Our Fathers" är inte Clint Eastwoods bästa film, men kanske kommer den tillsammans med "Letters from Iwo Jima" få en extra dimension. Tills dess får tre ganska starka russin räcka.
© Anders Lindahl
2006-11-01
Originaltitel: Flags of Our Fathers
USA, 2006
Regi: Clint Eastwood
Med: Patrick Dollaghan, Ryan Phillippe, Andri Sigurdsson, Jon Kellam, Adam Beach, Jesse Bradford m.fl.
Genre: Drama, Historia, Krig
Svensk biopremiär: 2006-11-03
Hemmabio: 2007-06-27
Teman: Andra världskriget
Relaterat: Letters from Iwo Jima (2006)
Ingår i följande teman
