The Departed (2006)
Bedragare i brutalt Boston
”...to the faithful departed..."
Häromveckan fick jag ”Bedragaren", en av Frederick Forsyths romaner, i handen och har väl kommit ungefär halvvägs nu. Den beskriver inte helt oväntat livet i underrättelsevärlden, i skärningen mellan Kalla Kriget och det som kom efter (vad det nu är egentligen). Planteringar av spioner, förrädare, dubbelagenter och hela Moskva-baletten på ett globalt plan är faktiskt inte helt olikt det den här filmen handlar om, fast i mindre skala.
Gangster- och kriminaldramer från USA brukar ju vanligtvis utspelas i New York, Chicago eller ett allt annat än änglalikt Los Angeles. Men Boston har också sina skumma bakgator och brutala uppgörelser, åtminstone om man får tro författare som Dennis Lehane. Och ”The Departed” påminner, särskilt i stämningsläget, om "Mystic River”, Clint Eastwoods filmatisering av Lehanes roman med samma namn (eller ”Rött regn” på svenska). Det är ett av de här tillfällena när det är frestande att dra till med uttryck som 'ödesdrama'. Italienarna som brukar vara obligatoriska i genren lyser nästan komplett med sin frånvaro, men om inte de är i närheten så har ju vi alltid - irländska immigrantättlingar. Luck of the Irish, visst.
Nu bygger detta också på en Hongkong-rulle och det är tyvärr inte mitt expertområde. Jag har inte sett förlagan ”Infernal Affairs" som ska vara betydligt kortare. Martin Scorsese tar två och en halv timme på sig och är själv lika fascinerad av relationerna och den sociala dynamiken som av den kurvbollsartade intrigen (tro inte att jag är basebollfantast - försökte bara hitta ett annat adjektiv än ”skruvad"). Leonardo DiCaprio är snart stapelvara i Scorsese-sammanhang och är den här gången kanske bättre än, jo, någonsin. Jag kanske får äta upp det där vid närmare eftertanke, men just nu så tar jag risken. Han växer in i rollen som infiltratör hos ledaren för ett ledande brottssyndikat, Frank Costello (en yvig, men inte parodiskt påtänd Jack Nicholson).
Mullvadar är alltså temat för dagen. En som polisen placerat hos gangstern och en annan som Costello smugit in via polisskolan och sedan rör sig uppåt i karriären. Colin Sullivan (Matt Damon) är grabben som sedan barnsben verkar stå i tacksamhetsskuld till kvarterets härskare och nu går dennes ärenden med nästan full insyn i fiendelägret. Nästan. De som nästlats in i Costellos lejonkula är kända av ytterst få, helst bara kommissarie Queenan (Martin Sheen) och hans högra hand, den inte överdrivet inställsamme Dignam (Mark Wahlberg). Har jag lyckats undvika ordet "stjärnspäckad" om filmen hittills? Så bra då. Tänkte fortsätta med det.
Mer och mer hänger överlöparnas öden på om de lyckas räkna ut vem deras motsvarighet i andra änden är. För både lagens och olagens män är medvetna om läckor. Vi förutsätts veta redan från början vilka de är och kanske kan det tyckas självklart att snillena på duken ska dra samma slutsatser. Men det blir än mer invecklat och frågan är inte bara vad logiken säger utan vad man vill tro på, vem man vill lita på och hur familjeband, långvarigt samarbete, lojalitet och socialt arv påverkar omdömet. För att inte tala om personlig prestige.
Språket är grovt - som om det skulle vara nödvändigt att framhålla. Grövst av alla är väl Mark Wahlberg som förolämpar alla han möter, men är lojal mot sin motpol, Queenan, en man som hellre gör korstecknet än öser ur sig vulgariteter. De två kör något slags good cop/bad cop-spel med Costigan (alltså DiCaprio) från den hårdhänta värvningen och framåt. Våldet är lika självklart närvarande, men inte lika chockerande grymt som i ”Maffiabröder” eller exploaterande lustfyllt som i Tarantinos värld. Det är snarare ett ofrånkomligt inslag i den här världen. En värld av män, men där en kvinnlig psykolog hos polisen ändå får viss inverkan på utvecklingen. Först charmas hon av den falske snuten och sedan fattar hon motvilligt något slags tycke för den instabile Costigan som hon träffar i tjänsten.
Det är inte alltid Scorsese är lika engagerande eller berörande, menar jag. Personligen upplevde jag exempelvis ”The Aviator” som fängslande men ändå lite flyktig. Det här är mer jordnära (även bokstavligt), kantigt och allmänmänskligt. Och med en handling som tar alla tänkbara törnar efter en maklig inledning. Den blir även mer visuellt attraktiv efterhand och känns till slut som om den lyckas med vad Michael Manns "Heat" snavade på, att kännas angelägen hela vägen och inte bara sofistikerat storslagen. ”The Departed” har en del ”Donnie Brasco” i sig också. Faktiskt en hel del ”Donnie Brasco”. Det bästa med den är inte hur den klarar av att överraska, utan att den är smart utan att upplevas som 'smart', som självmedveten genrelek. Det är inte viktigt bara hur det slutar utan varför. Och rättvisan har inte alltid sin gång, åtminstone kräver den offer.
Hade jag varit lika entusiastisk om jag hade sett ”Infernal Affairs"? Omöjligt att svara på nu, men från den humbla vinkel där jag har insyn ser det ut som en av årets absolut bästa filmer. Anmärkningar kan jag väl klämma fram under press, men de känns ganska... oanmärkningsvärda. Detaljer och scener som kunde ha sett förlegade ut gör inte det, eller så är det inte ett problem i det Stora Hela. Det är väl sådant som kallas filmkonst. Eller helt enkelt bara bra berättande.
© Johan Lindahl
2006-11-20
Originaltitel: The Departed
USA, 2006
Regi: Martin Scorsese
Med: Leonardo DiCaprio, Matt Damon, Jack Nicholson, Martin Sheen, Mark Wahlberg, Vera Farmiga, Alec Baldwin, Ray Winstone
Genre: Drama, Kriminalfilm
Svensk biopremiär: 2007-01-12
Hemmabio: 2007-05-16
Teman: Oscar för bästa film
Relaterat: Infernal Affairs (2002)
Relaterat ur russinbloggen
2007-02-26: Grattis, Scorsese!
Ingår i följande teman
